ÅSIKT

Offrens offer

BARBRO WESTLING ser Lars Noréns nya i Paris

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Agathe Molière i Lars Noréns Guerre” på Théatre Nanterre-Amandiers i Paris.
Foto: PASCAL VICTOR
Agathe Molière i Lars Noréns Guerre” på Théatre Nanterre-Amandiers i Paris.

Krig heter Lars Noréns nya pjäs, Guerre, då den har premiär på Théâtre Nanterre-Amandiers i Paris, och bara titeln är uppseendeväckande på en teater. Men i Krig har Norén återigen sökt sig till en av samhällets extrema platser och till de människor som fortätter att leva där, trots att de förlorat allt. Andra världskriget, Bosnien, Tjetjenien, kriget kan vara vilket som helst, det gäller tillståndet som kommer efter.

Den stora svarta scenen är naken. Några svedda grå plaststolar, lite rester från ett bygge, trasor, ett par madrasser, en tavla med ett gråsvart landskap och så rektangeln med aska i centrum. Charles Korolys scenografi är av det slaget att den går att se förbi, ändå framstår dess symbolik och utvaldhet då rummet tas i bruk.

För trots att föreställningen är mycket stiliserad, poetisk och abstrakt, skildrar den samtidigt en familj för vilken scenen är ett hem. Efter lång tid kommer fadern åter, blind från kriget. Till hemmet återvänder även 15-åriga Beenina efter sin dag som prostituerad, här leker 11-åriga Sémira sina våldsamt ryckiga bombningslekar och modern fördelar den enda biten bröd. Man lever för att överleva. I en annan och borgerligare Norénpjäs, som Tristano, hade det varit att leva som död.

”Qui est la?” frågar fadern ut i mörkret. Han kan inte se, varken att brodern blivit hans frus älskare eller att han sitter alldeles framför honom. Hans blindhet blir det sorgens hjärta som dovt pulserar genom Noréns text. Fadern kan inte berätta om det som ingen kan förstå. Tystnaden växer mellan orden.

Den enda som ännu, kanske, hoppas är yngsta barnet. I alla fall spritter Agathe Molière så mycket av underbart glimmande flickliv och bus att man drabbas av en ännu större vanmakt. Bland redan förgripna finns bara förgripare. Det finns ingen väg ut. Sophie Rodrigues må lyckligt skriksjunga T.a.t.us Not gonna get us med lillasystern. Hennes kantiga stumhet vittnar om att hon redan är där, där till och med fadern ger sig på henne. Och inte heller hon kan berätta om det.

Det är som om de kaos, nattvarder och personkretsar Norén tidigare skrivit bara varit förstadier till mörkret i Krig. I sin regi har Norén dock varit massivt lågmäld. Simona Maicanescu, Antoine Mathieu och Gérard Watkins agerar utan utspel, det är rösterna, hennes tonlösa men likafullt sjungande och männens mer entoniga eller mjuka, som talar de ord som, märkligt renade, alltjämt betyder något.

För snart tio år sedan gav Norén ut sin stora svit med pjäser och kallade dem Döda. I dag handlar alla hans nya pjäser om döden och dödandet. Alltjämt är det skådespelarnas teater, frågan är bara hur en publik kan ta emot den?

Teater

Barbro Westling