ÅSIKT

Fyra på festival

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

■ ■Bob Dylan som skådis är vi inte vana vid. I Masked and Anonymous, efter eget manus (regi: Larry Charles) dyker han dock upp som rocklegenden Jack Fate, utsläppt ur fängelser för att förgylla en konsert som ska ena landet. Nationen befinner sig i inbördeskrig, med gatustrider och fascistiskt styre. Manuset är lika förvirrande vildsint som vissa Dylan-låtar. Högst oväntat framträder Dylan som slagskämpe både med knytnävar och en avslagen whiskyflaska. Skådespelaren Dylan rör sig stelt och gravitetiskt som en pensionär med ryggbesvär men vaknar till när han får tag i en gitarr.

■ ■I två dokumentärer möter vi Hollywoods 70-tal och vad som hände sen: A Decade Under Influence (regi Ted Demme) och Easy Riders, Raging Bulls. How the Sex-, Drugs- and Rock´n roll Generation Saved Hollywood (regi: Kenneth Bowser). Intressant är att det var den europeiska filmen, med regissörer som Fellini, de Sica, Bergman, Bunuel och andra som på 60-talet påverkade den unga studentgeneration som tog över i Hollywood när tycoonerna Jack Warner och Louis B. Mayer dött och det gamla studiosystemet pajade. Ur askan steg nya stjärnor upp, ofta med tidstypiska vänsterbudskap: Bogdanovich, Lumet, Pollack följdes av Spielberg och Coppola, dagens tycoon framför andra. Utrymmet för konstnärligt nytänkande är betydligt mindre än förr, menar han, de nya storägarna är ”just in it for quick money”. Det är bland ”the independents” man hittar nya idéer.

■ ■Charlie Chaplin var världens första superstjärna på vita duken. Långt innan han gjort sin första långfilm var han ett kärt objekt för serietecknare, animatörer och look-alikes. I Richard Schikels Charlie. The Life and Art of Charles Chaplin får man följa honom genom hela den vindlande karriären, med blindskär i form av otaliga kvinnoaffärer, varav vissa gick till domstol, och på 40-talet politisk förföljelse. De många klippen ur filmerna bekräftar Peter Bogdanovichs åsikt om den med åren allt sorgmodigare Chaplin: ”Han gjorde filmer som folk kommer att skratta åt i tusen år.”

■ ■Dekadensen i New Yorks hippa kretsar under tidigt 90-tal har lockat både författare och filmregissörer. I Party Monster (regi Fenton Bailey och Randy Barbato) ser vi Macauley Culkin som en odräglig så kallad klubbkung, omgiven av lika utstyrslade unga människor som flyr vardagen med glamour, pulver och piller. I knarkruset begås ett mord, kanske ska det ses som ett varningens ord. Illa går det också för huvudpersonen i Thom Fitzgeralds The Event: han dör i aids. Omständigheterna är dock mystiska, vilket föranleder polisundersökning. Miljön är identisk med Party Monster, personernas förnäma arrogans likaså, och när skuldfrågan slutligen klarläggs tänker man på det kollektiva dådet i Mordet på Orientexpressen. Här går det dock åt helvete med musik, moderiktigt stilfullt in i det sista.

Gunder Andersson