ÅSIKT

Ockupanter, då och nu

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Allt går igen. Nu talar Förenta staternas president åter om sin ädla strävan att med militära medel införa frihet och demokrati i Irak. Argumentationen är som den i greve Cianos, då Mussolinis svärson och Italiens utrikesminister, note vilken lästes upp i Nationernas förbunds assemblée den 30 juni 1936:

”Man får inte /.../ bortse från det etiopiska folkets grundläggande krav på religiös och individuell frihet, och säkerhet till liv och egendom /.../ dess behov av civilisation, och ekonomisk, kulturell och social utveckling. Italien ser den uppgift hon har åtagit sig i Etiopien som ett heligt civilisationsuppdrag.”

Visst var Saddam Hussein en tyrann. I det hade Bush rätt så som greve Ciano hade rätt i att Haile Selassie var en gammaldags tyrann i ett eländigt feodalt Etiopien där slaveriet visserligen formellt just avskaffats i lag men fortfarande dominerade i stora områden. Dock var Mussolinis invasion av Etiopien lika brottslig som Bushs invasion av Irak. I båda fallen visade sig också att den överlägsna maktens seger över den underlägsna inte ledde till fred utan till alltmer okontrollerbart våld och alltfler döda ockupanter.

Jag tänkte på detta när en journalist ringde för att få svar på hur jag – som vänster – såg på de alltfler och allt blodigare attentaten mot ockupanter från Förenta staterna, Storbritannien – och även från Italien och andra villiga mindre stater – och därtill mot FN-organ och Röda korset och allt annat utländskt i Irak. Han undrade om jag kunde solidarisera mig med de stridande. Socialister var de ju knappast.

En god ockupant är en död ockupant, sade jag. Så som såväl mina röda vänner som deras svarta tidigare motståndare från yttersta högern sade i Frankrike för sextio år sedan. Att jag gick med i U30 (Ungdomslandstormen) 1942 var inte av kärlek vare sig till kungahus eller till Per Albin och samlingsregeringen utan för att jag ville lära mig döda tyskar om de sökte ockupera Sverige. Så enkelt är det. Att de ockupanter som nu dör i Irak är fattiga satar är rätt. För tjugo år sedan kom några balter fram till mig på ett Afghanistanmöte; deras till kriget i Afghanistan tvångsutskrivna släktingar hade dödats. Men det var ju med dessa baltiska pojkar som med de till Wehrmacht tvångsutskrivna pojkarna från Alsace; om de inte deserterade blev de en del av ockupationsarmén och drabbades av dess öde.

Jag tror heller inte han begrep när jag hänvisade till Etiopien 1936, till Indien 1942 och till det grymma – och av den civiliserade europeiska pressen i humanitetens namn fördömda – kinesiska våldet i kampen mot britter och andra utlänningar på Kinas kust under Andra Opiekriget. (Som arsenik i det bröd som kockarna bakade till Hongkongs affärsmän; tillsynes stillsamt fredliga kulier vilka när natten faller tyst smyger in och skär halsen av husbondfolket.)

Men det är som Engels skrev i New York Daily Tribune den 5 juni 1857. Ett folks krig pro aris et focis (för altaret och härden), ett krig för att bevara sin egen nationalitet (att västerlänningar då som nu kallar denna nationalitet vidskeplig och fördomsfull och barbarisk spelar ingen roll) är ett folkkrig. Alltså: Med Haile Selassie och feodala etiopiska stamkrigare mot Dante-läsande italienska civilisationshjältar och med det mångskiftande motståndet (islamistiskt om så är) i Irak mot de frihetsrabblande oljeockupanterna från väst.

Jan Myrdal