ÅSIKT

Albert Speer går igen

1 av 2 | Foto: ARKIV
Den gamle Albert, här med Adolf Hitler, ritade om Berlin inför de olympiska spelen 1936…
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Mittens Rike är på väg att återerövra sin plats i historien och i Beijing pågår världens största stadsbyggande. Och vem är på plats om inte Albert Speer. Han planerar en boulevard som ska slå världen med häpnad, en paradgata som aldrig sett sin like. Den ska bli tjugofem kilometer lång, löpa från en ny centralstation, kantas av praktfulla byggnader och landa vid Olympiastadion lagom till OS öppnande 2008.

Albert Speer? Kunde vara Hitlers favoritarkitekt.

Och det är nästan sant. För det råkar vara hans son. Som nu gör vad hans pappa avsåg att göra med Berlin. Fast större, mycket större. Själv avvisar den 68 år gamle Albert jr varje liknelse med originalet. Historien upprepas inte. Eller så gör den kanske det. Ibland. På trettiotalet var pappa Speer i full färd att inför OS 1936 lägga fast planerna för Berlin som världshuvudstaden Germania. Och nog verkar ritningarna för det nya Beijing hämtade från pappas ritbord med en väldig nord-sydlig axel, men Albert jr säger att det bara råkade bli så här. Det är inget konstigt med den här boulevarden. Såna har arkitekter planerat under flera århundraden.

Kineserna bygger mot himlen. Amerikanerna gjorde det i New York, Stalin planerade Sovjeternas palats (415 meter högt) med en Leninstaty vars pekfinger tänktes bli sex meter. Hjalmar Mehr gjorde det i Stockholm. Fast kineserna bygger ännu större. Tusen gånger Mehr. Vad som pågår i Beijing går nästan inte att föreställa sig. Besökare vittnar om sina känslor inför det otänkbara. Kluster av skyskrapor växer upp ur grushögarna och ser ut som kasserade projekt från nån gammal, modernistisk utställning. Den statliga tv-stationens, CCTV, huvudkontor består av två snedställda 70-våningstorn på cirka 465 000 kvadratmeter.

Enorma arealer, femhundra hektar, med ett myller av bostäder och vindlande gator rivs bort. Pang. Befolkningen skyfflas från centrum till ringarna utanför. Medierna rapporterar regelbundet om folk som bränt upp sig själva i förtvivlan.

Så här ser framtiden ut, enligt Albert Speer och de kinesiska myndigheter som bristfälligt försöker kontrollera byggandet. Ingen har ens försökt göra en konsekvensbeskrivning av det som pågår. Ledningen vill visa att den inte är en akterseglad och efterbliven dinosaurie, skriver Deyan Sudjic i senaste numret av tidskriften Axess.

Det mest avancerade byggnadsprojektet i 21:a århundradet. Och det mest bakåtsträvande.

Över hela världen pågår nämligen en motrörelse. Dess uppgift är att återupprätta staden med dess dramatik och ge mänskligt liv och mänskliga dimensioner åt gator och torg. I USA kallar sig rörelsen ”The new urbanism” och den har den gamla, europeiska staden som förebild.

Debatten tar fart – dock inte som i Svenska Dagbladet där man diskuterar ifall det ska vara spröjsade fönster eller se modernistiskt ut. Istället handlar rörelsen om samhällsplanering och en stad byggd för människor.

Jag pratar med Kjell Forshed om det här. Han är arkitekt och har just ritat en trädgårdsstad i Tullinge utanför Stockholm. Han menar att kineserna nu gör om de misstag som begicks världen över (inte minst i Sverige) fast i kolossalformat. Det handlar om modernismens sista krampryckning, en modernism som delade upp allt i funktioner och utsortering.

Den byggande modernismen bäddade för livsfarliga konflikter, folket byggdes bort och det skapade revanschlusta bland dem som blev utsorterade. Allt blev storskaligt. Inklusive segregationen.

Malmö är det värsta exemplet i Sverige, hävdar Kjell. Hack i häl kommer Södertälje. Vi ska bygga för vårt folk, sa sossarna. Och så tappade man folket med skattekraft och kvar blev de som inte kunde välja. Det blev en spiral nedåt som ingen tycks kunna stoppa.

Kjell är nu i full färd med en plan för Lomma i Skåne. Samhället ska byggas ut med femtio procent och flera förslag i arkitekttävlingen siktade på höga hus med utsikt över havet. Men Kjell visade (vilken ingen trodde var möjligt) att man kan bygga lågt med samma grad av exploatering.

Man skulle sålunda kunna tro att kineserna är efter sin tid. Men det är inte riktigt sant. För ur grushögarna växer kejsarstaden på nytt, en kejsarstad som påminner om forna tider där öppna platser var till för ceremonier och parader och minst av allt för medborgerliga möten.

Så som den gamle Albert Speer en gång tänkte sig Berlin.

Nu har han äntligen kommit hem. Genom sin son. Och i Tyskland är man stolt över honom. Frankfurter Allgemeine Zeitung hävdar att Albert jr, trots faderns skuggor, är en ekologiskt medveten idealist som bevisar att tyskar kan tänka humanistiskt.

Doktor Gormander