ÅSIKT

När judarna byggde de nya städerna

KRISTIINA KYANDER läser en fascinerande arkitektur- historia

1 av 4
Fredrik Bedoire.
KULTUR

Jugend kallades Un goût juif - En judisk smak - när den presenterades på Parisutställningen 1900. Den ornamenterande stilen med få referenser bakåt kom att räknas som ett uttryck för en judisk formvärld, enligt Fredric Bedoire i Ett judiskt Europa. Men boken gör inga anspråk på att kartlägga en judisk arkitektur, om en sådan nu skulle finnas. Det skulle vara lika svårt som att sätta fingret på en judisk identitet. Samtidigt med en omarbetad svensk utgåva kommer boken ut i USA. Och den engelska titeln Jewish Contribution to Modern Architecture 1830-1930 visar vad det handlar om.

Arkitekterna är många, men det är i rollen som innovatörer och beställare judar spelar en avgörande roll för de europeiska städernas dramatiska omvandling. Liksom för framväxten av de moderna nordamerikanska storstäderna.

Ingenstans fick den gryende modernismen starkare fäste än i Berlin. Och ingenstans kom den att förknippas på samma sätt med en politisk roll, med motståndet mot fascismen. (I Paris, däremot, blev modernismen ett uttryck för elitism.) Berlin är också den stad där förhållandet är tydligast mellan det växande judiska inflytandet och den moderna arkitekturen. Mies van der Rohe, men också Adolf Loos i Wien har många av sina viktigaste beställare bland judar, villiga att förlösa en ny formvärld. Att gestalta närvaron av det judiska blev en medveten del i det tidiga 1900-talets kultur.

Ett av Berlins märkvärdigaste hus står i hörnet av Jerusalemerstrasse och Schützenstrasse, ritat av (den judiske arkitekten) Erich Mendelsohn. En magnifik kollision mellan tradition och modernitet, men Berliner Tagesblats tillbyggnad från 1921 är också en säregen omtolkning av begreppen rymd och tid, i arkitektur. Där möts gamla testamentet, omtolkat av unga filosofer som Gershom Sholem, och den nya tidens matematiska teorier om en fjärde dimension. Tanken om tiden i gamla testamentet; där historia, nutid och framtid lever parallellt, är besläktad med modernismens manifest.

Den röda tråden i boken, som leder genom Europas arkitektur, är den judiska kulturens moderna historia. Och omvänt beskrivs Europas judiska historia genom dess byggnadskultur. De medvetna beställarna, på jakt efter ett tydligt formulerat budskap om sig själva, träder fram när judar får medborgerliga rättigheter i mitten av 1800-talet. Baron James de Rotschild bygger överdådiga palats i Frankrike, fabrikören Carl Robert Lamm litet mindre storslagna i Stockholm, båda med vilja av järn.

I en svindlande resa, med start vid den nyskapande synagogan i Stockholm, rör sig den spränglärda och lättlästa texten genom Europas stora städer. Paris, Nagyvàrad, Lodz, Budapest (Judapest), Göteborg. I Wien finns de judiska insatserna snarare i den dramatiska stadsomvandlingen, än i arkitekturen. Där blir man också medveten om provokationen i lyxbyggen, i det tidiga 1900-talets antisemitism. Synagogor och gravar speglar förhållandet till nya uttryck och den egna kulturen, men det är den profana arkitekturen som är i fokus. Till slut landar läsaren i skyskrapornas New York och Chicago, där den judiska kulturen lever vidare. Med New York som den mest europeiska staden, på grund av sin stora judiska befolkning.

Att judar tilltalades av modernismen kan bero på dess avsaknad av bildreferenser, påstår Bedoire. Bilden reduceras till tecken, med ett budskap.

I en kultur utan bilder väger ordet tungt. I det sista exemplet är Walter Benjamins prosasvit Enkelriktad gata Daniel Libeskinds inspiration till ett av stråken i Judiska museet i Berlin. Allt refererar till litteratur och historia i byggnaden som slog ner som en blixt för tre år sedan. Bildligt i arkitektvärlden och bokstavligen i staden, med anspråket på ett existentiellt och politiskt påstående.

Fredric Bedoire fick nyligen Sveriges Arkitekters kritikerpris 2003, för att han i sina böcker visar: ""hur arkitekturen uppstår ur en strävan att befästa makt, identitet och symboliska värden; att arkitektur alltid är imaginärt i lika hög grad som den är verklig. Därmed synliggör han detta många gånger dolda protokoll som kanske i själva verket är ett av arkitekturens starkaste fundament."

Ett lika oförutsägbart som lyckat val.

Arkitektur

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Kristiina Kyander