ÅSIKT

Hur kan nån gilla Heidegger?

GUNNAR FREDRIKSSON läser om en gammal nazist

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Martin Heidegger. Teckning: TULLIO PERICOLI
Martin Heidegger. Teckning: TULLIO PERICOLI

De som menar att Martin Heidegger är 1900-talets främste filosof tvingas ta ställning till det faktum att han var nazist. Själv var han obotfärdig; anhängare har försökt bortförklara det.

Nu kommer på svenska en bok, Heideggers barn (Nya Doxa) av den amerikanske filosofen Richard Wolin. Han kommenterar vad fyra av Heideggers mest bemärkta elever, alla judar, har skrivit om sin lärare. Han tar också upp frågan om det fanns något samband mellan Heideggers nazism och hans filosofi.

När Heidegger en kort tid på 30-talet var rektor vid universitetet i Freiburg deklarerade han nazismens "inre sanning och storhet", slutade sina tal med "Heil Hitler!" och undertecknade länge efteråt brev på samma sätt, anmodade studenterna att göra Hitler-hälsningen och bar hakkorset på kavajuppslaget. Han betalade medlemsavgift till nazistpartiet tills det upphörde att existera 1945.

Herbert Marcuse, en av eleverna, skrev 1948 i ett brev till honom: "Sunda förnuftet (också bland intellektuella) vägrar betrakta er som filosof, eftersom filosofi och nazism är oförenliga." En filosof "kan inte bli vilseledd av en regim som dödade miljoner judar - endast för att de var judar - som gjorde terror till ett vardagsfenomen och som förvandlade allt som hänför sig till idéerna om ande, frihet och sanning till dessa idéers blodiga motsats".

Heidegger hade som rektor uppgiften att genomdriva antisemitiska bestämmelser i den så kallade "lagen om ämbetsmannakårens återupprättande", som i praktiken uteslöt judar från statsförvaltningen, inklusive universiteten. Han satt i styrelsen för "Akademin för tysk rätt" tillsammans med Julius Streicher, redaktör för nazisttidningen Der Stürmer, och Hans Frank, tysk guvernör i Polen. Akademin ville utveckla tysk rätt på grundval av "ras, stat, Führer, blod och auktoritet". Hitler, sa Heidegger i ett akademiskt tal, är "nuets och framtidens tyska verklighet och dess lag".

"Ni förstår", skrev Heidegger till en judisk doktorand, "att jag inte kan svara för er promovering eftersom ni är jude". Dock var Heidegger inte konsekvent, vilket har anförts till hans förmån.

Edmund Husserl, jude och portalfigur inom fenomenologin, portförbjöds från universitetsbiblioteket. Karl Jaspers, en annan betydande filosof, skrev: "Jag tror det skulle vara helt fel att släppa lös en sådan lärare på dagens unga människor."

Den unga judiska studentskan Hannah Arendt, som hade ett gåtfullt, hemligt kärleksförhållande till sin professor, beskrev honom inte desto mindre som en "potentiell mördare".

Arendt, den första av de fyra i boken, emigrerade till USA undan nazismen. Hon återkom periodvis efter kriget och förnyade då åtminstone vänskapen med Heidegger. Hon försökte på 50-talet urskulda och förvanska fakta om Heideggers nazism och blev hans litteräre agent i USA. Den kärleksrelationen åtar jag mig inte att tolka.

Hannah Arendt blev berömd för böcker om diktatur och våld men mest känd för den kontroversiella boken om Eichmann, Ondskans banalitet. Mindre känt är att hennes idéer blev alltmer elitistiska och odemokratiska; hon talade om behovet av stora ledare och var kritisk till allmän rösträtt.

Heidegger sa inte ett positivt ord om hennes framgångar; han var kanske en stor filosof men han var en liten människa.

Heidegger sa till Karl Löwith att partiengagemanget för nationalsocialismen "låg i kärnan av hans filosofi". Liberalism och demokrati var "otyska".

Herbert Marcuse, den ende av de fyra som gick åt vänster, blev känd under vänstervågen på 60- och 70-talen. Han skrev om Heideggers existentialism, hans "kamp mot förnuftet", misstron mot rationalitet och teknik, hela industrisamhället och allt vad som kallades modernism.

Inte oväntat finns det paralleller mellan Heideggers filosofi och så kallad postmodernism. Det tycks vara i fransk, tämligen mondän och ofta obegriplig filosofi i våra dagar som Heidegger-traditionen märks mest.

Frågan om sambandet mellan Heideggers filosofi och hans politik framstår som här nära nog banal. Det är enligt Wolin helt enkelt gammaltysk konservatism med rötter i romantiken och tidens gängse högerkritik mot demokrati och liberalism. Det finns ett släktskap med Spenglers fashionabla idéer om "västerlandets undergång".

Heideggers för de flesta oläsliga språk, med "Varat" i centrum, döljer i så fall detta sammanhang. Wolin talar om språklig exklusivitet, hermetisk tillslutenhet, uppsåtlig retorisk ogenomtränglighet, lexikalisk uppblåsthet som kräver läsarens fogliga underkastelse, och så vidare. Det förefaller "omöjligt att skilja Heideggers filosofiska totalitarism från hans politiska". Von Wright menar att Heidegger-traditionens filosofer upprättar "taggtråd" kring sina tankar.

Och vad gör vi vanliga läsare av påståenden som att "negrer" liksom "naturen" inte har någon historia eller att Hitlers blixtkrig var "metafysiskt"?

Man kan förvisso studera Heidegger utan att för den skull falla för hans politik. Men man kan också undra över varför han än i dag har så många unga anhängare.

Jag får spader av Heideggers mani att ständigt hitta på nya ord och termer, ofta oöversättliga, utan att definiera dem. Nog är strävan efter språklig klarhet en del av demokratin.

Filosofi

Gunnar Fredriksson