ÅSIKT

Mellan skratt och gråt

1 av 5
Bill Viola: "Six Heads", 2000.
KULTUR

Den amerikanske videokonstnären Bill Viola har länge arbetat med de så kallade stora mänskliga frågorna: födelse och död, sorg, glädje, smärta. När nu flera av hans äldre verk visas tillsammans med en ny serie "passioner" och görs till ett sammanhållet helt exploderar måleriets historia och möjligheter i LCD-skärmens precisa ljus. The Passions, som visas på National Gallery i London, är en osedvanligt vacker utställning, en sådan man längtar tillbaka till redan innan man är ute på gatan igen. De flesta konstverken bygger på metoden att visa en begränsad händelse i kraftigt nedsatt tempo. Ansikten byter uttryck så långsamt att de känslor som kan anas lätt glider över till helt andra - skillnaden mellan gråt och skratt är mindre än man tror och den plågade människans ansikte slätas ut i evighetsperspektivet.

Många av verken är små och de är delvis inspirerade av religiöst måleri men på ett sätt som inte bara har med det illustrerande att göra. Viola förhåller sig mer till de känslor en målning väcker, hur den inre upplevelsen av konst ser ut. Visst kan mannen och kvinnan som gråter intill varandra syfta på sorgescener vid korsfästelsen, liksom verket The Crossing (1996) på själva korsfästelsen. Man kan vandra runt utställningen, för övrigt i stadigt mörkare och mörkare rum, och se Kristi lidandehistoria och man kan vandra samma väg och se hur känslor manifesteras, detaljer förstoras och blickar grumlas, för att återkomma klarnade.

Precis som filmtekniken användes i början av förra seklet för att kunna visa mer än vad ögat klarade av - en hästs springande rörelser kunde följas filmruta för filmruta, farten minskad till noll - förvandlar Viola händelser till själsporträtt. Men nu är det inte rörelsen som ska analyseras utan människans inre, hennes - vårt - jag.

Om Viola tänjer konstens möjligheter att analysera och skildra känslor tänjer bröderna Jake och Dinos Chapman på sätt och vis konstens möjligheter att i stället väcka dem. I London kan man se deras konst utställd i två sammanhang.

På Saatchi Gallery visas en retrospektiv utställning som domineras av de stora modellandskapen med titeln Hell - apokalyptiska visioner av den totala ondskan, det gränslösa äcklet - och efter en närstudie av dem kan man sakta stappla till verk av subtilare art. Som den finkalibrerade sviten teckningar inspirerade av Francisco de Goyas skildringar av Napoleonkrigens förödelse eller skulptursamlingen The Chapman Family Collection, modifierad "traditionell" träskulptur som driver med både det traditionella etnografiska museet och den västerländska oförmågan att se sin egen kultur som museal, schablonmässig.

Trots bredden i Jake och Dinos Chapmans konstskapande under det senaste decenniet försvinner de i mängden eftersom deras separatutställning saknar något som håller ihop den. Rumsligt hänger den inte samman utan man får leta runt efter konstverken och den sorgsna grymhet som ofta kommer till uttryck tappar på vägen i autenticitet och faller platt.

På Tate Britain där bröderna tillsammans med tre andra konstnärer ställer ut som Turnerprisnominerade är utställningen tvärtom mycket väl sammanhållen med två skulpturer omgivna av en svit av brutala Goyaetsningar - inköpta och "saboterade" med nya visuella inslag, ett clownansikte här, en ljusblå dödskalle där. Här vrids äcklet, brutaliteten, våldet och det bisarra ett helt varv, till något som liknar en moralisk nollpunkt. Ett visuellt skruvstäd för en känslig betraktare att försöka klämma sig ur.

Pristagaren utses den 7 december och bröderna Chapman tycks ha de lägsta oddsen. Själv skulle jag hellre satsa en slant på Anya Gallaccios installationer där vissnande gerberor delar utrymmet med ett träd vars frukt definitivt hamnat på fel plats. Kanske ett skadat träd, kanske spår av en egen vilja, kanske ändå så det ska vara. Dunkelt rött skimmer bland grenar och glas och även om vi påminns om vårt eget korta liv blir luften i utställningshallen sällsamt vederkvickande.

Willie Dohertys video med en springande man blir i sammanhanget påfrestande konstruerad men bland Grayson Perrys keramiska vaser väcks åter den onda sagan: vasen lämnar öppet för ett berättande som kan löpa i en loop precis som en film och här handlar det mycket om barnets riskabla värld, övergrepp och våld men faktiskt också en och annan släng mot föreställningen om den outspädda godheten. Allt med en läckert glaserad, sensuellt buktande yta över en maniskt hänförande detaljrikedom.

Konst

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Ulrika Stahre