ÅSIKT

Vart tog livet vägen?

Maria Bergom Larsson ser Ingmar Bergmans svarta, storslagna farväl

1 av 2
Då: "Scener ur ett äktenskap".
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Det är något oändligt vemodigt med dessa ansikten. Det är som när man möter en gammal generationskamrat från sextioåtta och plötsligt ser i den andres ansikte att man själv blivit gammal. Det där ansiktet man möter varje morgon i spegeln ser likadant ut som det gjorde för trettio år sedan - tror man. Men i den andres ansikte kan jag avläsa mitt eget åldrande, här har tiden härjat.

I Saraband möter jag dessa ansikten på nytt som vi känner igen från Ingmar Bergmans sextio- och sjuttiotalsfilmer, Liv Ullmann, Erland Josephson, Börje Ahlstedt. Scener ur ett äktenskap, men trettio år senare. Samtidigt är det Bergmans testamente, mänskligt och professionellt. Ett storslaget farväl till filmen och till det skapande liv som blev honom beskärt. En concerto grosso för fyra stämmor har Bergman kallat Saraband. I tio korta akter spelas ett grekiskt ödesdrama upp med skuld, passion och ensamhet som mörka inslag i varpen. Mänskligt är det en uppgörelse med ett liv som närmar sig sitt slut och frågan vad blev det av mitt liv, var fanns kärleken, var finns försoningen, varifrån denna ödslighet? svävar över det vackra höstlandskapet från Orsa vildmark.

När Saraband öppnar talar Marianne. Hon sitter vid en hög gamla foton från sitt och Johans liv tillsammans och berättar. Den scenen känner jag igen från Fanny och Alexander, minns den sjukdomsmärkta Gun Wållgrens vemodiga fru Ekdal bläddra bland fotona ute på sommarstället en regnig sommardag. Nu är Marianne lika gammal och ser tillbaka på sitt liv. Saraband är på det sättet ett avsked till tidigare filmer, här finns vinkar till filmer som Smultronstället, Nattvardsgästerna, Höstsonaten, Fanny och Alexander, Larmar och gör sig till”

I Scener ur ett äktenskap visade Marianne i uppgörelsen med Johan bilder från sin uppväxt av sitt anpassliga och förtryckta flickjag som bara fått lära sig att vara till lags. Men Marianne har växt upp och i skilsmässan från Johan finner hon en ny självständighet och styrka. Nu efter ett långt yrkesliv som skilsmässoadvokat funderar hon över vart det tog vägen, livet? Men egentligen utan alltför mycket sentimentalitet. Scenen är vemodig, Marianne talar rakt in i kameran till oss. Avstånden mellan människorna är ohjälpliga, döttrarna som är borta, den ena i Australien, den andra på flykt in i psykosen. Med Johan har hon inte haft kontakt på mer än trettio år. Han har pensionerat sig och ensam flyttat till ett gammalt hus i Dalarna när han fått ärva en förmögenhet och kunnat pensionera sig. Marianne bestämmer sig för att besöka Johan men utan alla förväntningar.

Här byter filmen fokus. Det är Johans liv som sätts under lupp. Sonen Henrik, förtidspensionerad professor och cellist, dottern och Johans barnbarn Karin, underbart känsligt gestaltad av Julia Dufvelius, som bor med fadern i en grindstuga i skogen för att skolas till konsertcellist. Och i bakgrunden men ändå mycket närvarande Anna nyligen död i cancer, Henriks hustru och Karins mor som båda älskade gränslöst.

Saraband bar från början arbetsnamnet Anna. Kanske är den frånvarande Anna egentligen filmens huvudperson. Annas ansikte fyller rutan gång på gång. Den frånvarande kärleken som lämnat efter sig en övergiven värld fylld av hat och oförsonlighet. Anna har monopoliserat kärleken och godheten. Och vad blir då kvar åt dom stackare som ska leva vidare? Henrik för över sin kärlek till hustrun på dottern i en relation som på ytan ser faderligt omtänksam ut där den gemensamma passionen för musiken binder samman men under ytan är chockerande incestuös. Han går till sist under när dottern lämnar honom.

Johans och Henriks förhållande är förgiftat av hat och förödmjukelser. I Erland Josephsons åldrade Johan och hans vassa gammelmansblick känner vi igen den kyligt intellektuelle från En passion eller Viskningar och rop men knappast den ganska rörande och ödmjuka Johan i slutscenerna till Scener ur ett äktenskap eller den goda juden Isak i Fanny och Alexander. Här har han stelnat i cynismer och ödsligheten i landskapet blir en spegel av hans egen inre ödslighet.

Saraband gestaltar en nedstigning. Den handlar om skuld och kyla som aldrig blir försonade. Jag erinrar mig en annan nedstigning femtio år tidigare i Bergmans produktion. Professor Isak Borg i Smultronstället (1957) gör upp med sitt liv under sin resa ner till jubeldoktorspromotionen i Lund och kommer genom sin kris som mer mänsklig och i någon mening försonad. Här återvänder Bergman på nytt - kanske för sista gången - till åldrandets fasor. Men som det tycks oförsonad. För det sista som blir kvar i Saraband är ångesten över döden, ensamheten och den omättliga längtan efter litet mänsklig kroppslig värme. Oförlöst.

Höstsonaten handlade om en karriärlysten mor med ett stort konstnärsego och hennes livsodugliga dotter och konstens roll i deras liv som både självförverkligande och självhävdelse. Det var den gången ganska irriterande att Bergman projicerade sitt eget dåliga konstnärssamvete på en kvinna/moder i karriären. I Höstsonaten offrade modern sina döttrar för konsten. I Saraband är det dottern som sliter sig loss från sin fars förkvävande kärlek för att utbilda sig till musiker i frihet.

Kanske har Bergman äntligen kommit fram till sin egen fadersroll och alla de svek den tycks öppna för, faderns förakt för sonen Henrik, den som barn tjocka, svaga sonen som på något sätt hos Johan lockar fram ett äckel och förakt för det som är svagt och sårbart och en längtan att få trycka till med klacken. Ändå är det på inget sätt privata erfarenheter som gestaltas - hela vår kultur är ju genomsyrad av föraktet för svaghet.

Erland Josephsons ansikte är naket hatiskt, en osannolik rollprestation, liksom Börje Ahlstedts förtvivlade Henrik i scenen när Karin beslutat sig för att överge honom för att utbilda sig till konsertmusiker. Ett ansikte som rämnar av smärta.

Bergman talar i en intervjubok (Bilder) om En passion och föreställningen om den rena ondska som filmen ville gestalta. Jag föreställer mig att Bergman fortfarande tror på existensen av denna ondska. Han skriver: ”Min föreställning är (fortfarande) att det finns en ondska som inte kan förklaras, en virulent, förfärande ondska som mänskan är ensam om bland djuren. En ondska som är irrationell och inte lagbunden. Kosmisk. Orsakslös.” Här är det som om ondskan tar kropp i det oförsonliga hatet mellan far och son.

De sista bilderna visar Johan som stönande av döds- eller livsångest i nattens vargtimme ber att få krypa ner i Mariannes säng. Han står naken och huttrande inför oss, en böjd gubbe. Också hon tar av sig nattskjortan och de ligger nakna bredvid varandra i sängen - det kunde vara en tröstscen men här blir det tvärtom en accentuering av ensamheten för ingen av dem förmår av tafatthet ge någon värme eller tröst. Den tröstande gesten att få vila i en famn uteblir, båda vänder ryggen till.

Och Gud? Det transcendenta ljus som i kyrkan spelar över kyrkorummet och för ett ögonblick snuddar vid Marianne i en tidigare scen har helt förlorat den styrka som det hade i till exempel Nattvardsgästerna. Här blir det en tom reminiscens, en vink till en förlorad gudstro. Det transcendenta har förlorat sin lockelse och sin kraft. När Marianne knäpper händerna till en bön känns det bara som en eftergift för en kraftlös konvention.

Det är patetiskt och hemskt. Om Saraband slutade här skulle det vara ganska svårt. Men fullt så svart blir det inte till sist. Marianne besöker i sista scenen sin och Johans dotter på mentalsjukhuset. Hon har varit innesluten i en egen värld i åratal, men plötsligt sker undret att hon öppnar ögonen och ser på Marianne, bara ett ögonblick. Det drar en skymt av liv över hennes ansikte, igenkännande, kanske värme. Ett svagt leende.

Maria Bergom Larsson