ÅSIKT

Varet i bölden

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Dagens författare tiger i de stora och viktiga politiska frågorna, skrev John Pilger i fredags. Förr fanns en Orwell eller en Steinbeck - i dag är det nästan ingen som orkar eller vågar lyfta blicken. 1. Stämmer detta också för Sverige? 2. Är det, i så fall, bra eller dåligt? 3. Och finns det något brännande ämne som någon borde ta itu med? I går svarade nio svenska författare - och här är ännu ett svar, från Anne-Marie Berglund.
Dagens författare tiger i de stora och viktiga politiska frågorna, skrev John Pilger i fredags. Förr fanns en Orwell eller en Steinbeck - i dag är det nästan ingen som orkar eller vågar lyfta blicken. 1. Stämmer detta också för Sverige? 2. Är det, i så fall, bra eller dåligt? 3. Och finns det något brännande ämne som någon borde ta itu med? I går svarade nio svenska författare - och här är ännu ett svar, från Anne-Marie Berglund.

Den där vårkvällen 1968 blev särskild för mig. Jag fick uppleva mitt livs första Författare. Det var på Norrtälje stadsbibliotek, jag gick andra året i gymnasiet, jag var sent utvecklad, hade inte läst särskilt mycket, hade liksom fullt upp med dom där hemma. Hålla stånd. Och med

lärarna och med mobbarna i skolan. Hålla stånd.

Författaren var Sara Lidman. Hon strålade. Hon bländade alla i salen. Hon berättade om jänkarnas framfart i

Vietnam. Norrtäljeborna tyckte nog också det lät för ruskigt. Usch då!

Men jag hade fått möta inte bara mitt livs första författare utan även den första Människan. Så kändes det. Jag skrev i dagboken: jag vill också bli en riktig människa, o, hjälp mig gud!

Vi var flera gymnasieelever som gick med i lokala FNL-gruppen. Ilskna stod vi om lördagarna utanför Systemet och Domus och skramlade med bössan. Sen började jag känna mig mobbad också i den här gruppen. Alltså blev det de personliga känslorna som tog överhanden över min solidaritet. En dag uteblev jag bara.

För att göra en lång historia kort. Det blev aldrig någon Människa av mig. Inte en sådan jag den här vårkvällen önskade mig bli.

Det var vreden, den heliga vreden, jag upplevde som ett inre ljus hos den späda pojkklippta kvinnan.

Kanske är det ett gott resultat om endast vart tionde år det kunde framträda en gestalt av detta slag på den allmänna scenen?

Debatter saknas inte i det offentliga rummet. Pålästa åsiktsapparater talar ömsom förbi varann, ömsom i mun på varann när de blir riktigt upprörda. Bara det att oftast känns deras upprördhet som skrammel i tomma tunnor. Jag vet

inte varför. Det är som om där finns en brist på inlevelse, inte i ämnet, men i själva tillvarons smärta. Ämnet har kommit att skyla människan i stället för att lyfta fram hennes hjärta.

När jag den gången såg min första människa, var denna ett med vad hon sa. Förklara det för mig, den som kan?

Förutom denna inlevelse, är visionen om det goda och rättvisa samhället frånvarande.

Man kan förstås debattera precis allting på denna jord, allt ifrån barnarbete till Bushs angreppspolitik, men har man ingen bild av var Roten till det onda sitter, så kunde man lika gärna tala om sportresultat.

Det är som att gå runt en böld, peta lite på den, titta på den från alla håll och kanter, men inte sticka kniven i den. Man hoppas väl på att den ska återabsorbera sig själv eller torka ut. Man vill inte fatta att den kommer att växa och till slut förgifta hela kroppen.

Sjukdomsmetaforer är ju på modet.

Ja, eftersom det är helt tabu att tala mot den så kallade Marknaden (säg inte ordet kapitalism ens, då anklagas du för att gilla Stalins läger) vart kommer man med en kritik som inte får anklaga grundvalarna i detta demokratiska plundrarsamhälle? Varför tappa luft på att fäktas mot pappersfigurer? Verkligheten av kött och blod, det vill säga av pengar, som prompt måste bli mera pengar, och ännu mera pengar, tills hela jordklotet är en kloak av skit, får man inte antasta.

Den verklighet som alldeles uppenbart iscensätts av någon, av några; inte av majoriteten människor. Så demokrati det är (sägs vara) så är det en sådan pytteliten minoritet som basar över resten av sina likar. Lik, rättare sagt, för den här minoriteten räds inte att gå över lik för att Vinsten skall säkras.

Varet i bölden heter Vinsten. Själva idén om att vinsten alltid måste mångdubblas, hela tiden som en spiral, leder oss alla ner i massgropen. Bush har lite bråttom bara, han behöver inte stressa. Vinstvansinnet klarar nog biffen utan bombplan till och med.

Om inte den levande Socialismen, alltså tron på att människan faktiskt kan utvecklas utan att konkurrera hjärtat och hjärnan ur kroppen, åter kan få sitta med i samtalet i det Offentliga Rummet, tror jag ingen ids snart ens stiga upp på morgonen.

Vad vi ständigt får oss imatat är i stället exempel på rofferiet, på den mänskliga glupskheten och opålitligheten. Dessa sjuka och fula sidor hos människan har nästan blivit upphöjda till gudar. Som sådana ynkryggar vill systemet få sina undersåtar att uppträda och framträda.

En sorts offentlig masturbation pågår angående krigen i Mellersta Östern och var än det bombas: analysera läget, debattera det och komma fram till Slutsatsen; att det måste få ett slut, gör både debattörer och åskådare synbarligt tillfredsställda.

Men varför inte fråga sig om det är rimligt med Ränta. Varför måste vi alla numera ta lån från banken för att överleva, för att bo? Ränta på ränta på ränta. Medan tänderna ramlar ur käften på oss.

TILLVÄXTEN, ordet som blivit mantra, står egentligen för ett Jättetroll som äter sina barn, inte livnär dem. Så länge räntan får flöda fritt och vi lever på lån, sprattlar vi som flugor i Storspindelns nät.