ÅSIKT

Makten blir galen

OLLE SVENNING ser John le Carré skärpa tonen

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Teckning: TULLIO PERICOLI
Teckning: TULLIO PERICOLI

Ted Mundy, med kubb på huvudet, gör sin dagliga guidetur för engelsktalande turister. Han, britt och germanist, berättar för dem om den galne bayerske kung Ludwig och hans slott.

”Ju mindre makt han fick desto större illusioner skapade han – ungefär som min förnäme premiärminister Tony Blair, om ni vill höra min uppfattning.”

Mundy tar sig narrens rätt att säga sanningen. Kung Ludwigs galna rike kan vara en kopia av vår tids härskardömen.

Ted Mundy är dubbelagent och huvudperson i John le Carrés nya roman. Den absoluta vänskapen förbinder Mundy med Sasha, en av den tyska studentvänsterns ledare med tiden också spion, taktiskt lojal med såväl DDR som Storbritannien.

Båda är födda strax efter andra världskrigets slut och med rötter i den svarta europeiska historien. Mundy är son till en försupen kolonialmajor i Indien/Pakistan. Sashas far är östtysk pastor och ”kappvändare”.

Mundy och Sasha skiljs åt efter studentvänsterns nederlag: ”Vår rörelse inspirerades inte av de förtrycktas vilja utan av liberala skuldkänslor för vårt överflöd”, säger Sasha. Han drivs närmare terrorismen och extrema organisationer i Mellanöstern. Mundy hamnar i statsapparaten som kulturbyråkrat. le Carré undersöker med de två utflykterna både den hårdföra revolutionens väg och kulturutbytets välmenande försök att skapa dialog mellan väst och öst. Misslyckandena för Mundy och Sasha samman i DDR, där de beskyddas av professor Wolfgang – en association till den östtyske spionchefen Wolf. Kunskaper flödar i gott samförstånd över till brittiska underrättelsetjänsten. Efter kalla krigets slut finns inte behov för den sortens mångsidiga budbärare. (le Carrés Smiley blev ett av offren).

Mundy lämnar sin hustru, med lovande framtid i new labours ledning, blir språklärare i Tyskland och flyttar samman med en turkisk kvinna och hennes son. I en naturlig försoningsgest prövar han lyhört islam. Annars uppfattad som den nya världsordningens fiende och beskyddare av terrorism. Sasha, den ständiga revolutionäre lockelsen, allierar sig med Dimitri, en sorts blandning av George Soros och Usama bin Ladin – den filantropiske världsförintaren.

I det apokalyptiska slutavsnittet, som jag inte bör avslöja, anas den stora konspirationen eller den eviga dialektiken, där makt och motmakt förenas och där fiendeskapet bara är ett spel för att garantera världskontroll.

le Carré vidgar samhällskritiken från Den trägne odlaren – uppgörelsen med den internationella läkemedelsindustin. Hans angrepp den här gången gäller som han säger ”den nykonservativa amerikanska juntan” och den bolagsmakt- och ideologi som är på väg att sudda ut demokratin. le Carré skriver om ”den förebyggande naiviteten”, som förutsätter att alla vill leva som goda kristna familjer i Dayton, Ohio.

Den absoluta, och för en del säkert prövande manliga, vänskapen mellan Mundy och Sasha bygger på deras gemensamma kärna av politisk övertygelse. Mundy försöker med sin reformism och praktiska solidaritet i det tyska turkiska bostadsgettot lösgöra sig från det revolutionära, från våldet och det Stora Schemat. Sasha avväpnar kritiken och vänder sig bort från terrorn. Vänskapen lånas ut till spionorganisationer, till statsapparat, revolutionära grupper och till familjer men ytterst rymmer den bara Sasha och Mundy och deras drömmar. De blir allt mer storslagna ju mindre makt de får. Samma mönster som hos galne kung Ludwig.

Det förfärande, som le Carré berättar, är att vi lever i en tid när de som har makten till varje pris vill förverkliga sina drömmar, hur galna de än är.

Roman

Olle Svenning