ÅSIKT

Raggaroperan

Jeanette Bjurling, Peter Mattei, Klas Hedlund och Kungliga Operans kör i "Kärleksdrycken".
Foto: MATS BÄCKER
Jeanette Bjurling, Peter Mattei, Klas Hedlund och Kungliga Operans kör i "Kärleksdrycken".
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Bel canto-opera handlar om att sjunga vackert. Följaktligen är det vanligaste skälet till att man iscensätter Donizetti eller Bellini det att man råkar ha några utomordentliga sångare till hands. På Stockholmsoperan gäller andra kriterier, oklart vilka, om man nu inte helt enkelt tyckte att det kunde vara kul med en komisk pendang till Wagners Tristan och Isolde, som ges senare i vinter.

Man har engagerat Jonathan Miller, som gör ungefär som han brukar, åtminstone sedan succén 1982 på English National Opera med Rigoletto i maffiamiljö. Här har Donizettis pastorala omgivningar i Kärleksdrycken från 1832 omplanterats till en amerikansk diner någonstans i den amerikanska Mellanvästern under det decennium då den bilburna tonåringen uppfanns.

Miller har viss känsla för detaljer, det ska inte förnekas. Nogsamt får varje körmedlem en uppgift och allusionerna till 50-talet duggar tätt. Detta är en tid som förlorar sin oskuld. Mikrofonens och kamerans lockelse för en potentiell Presley eller Monroe är ungefär lika bedräglig som det elixir operans kringresande Doktor Dulcamara saluför och som strax inte bara lurar den kärlekskranke Nemorino, utan framför allt får avslöja brudarnas egentliga intressen. Adina är ingen madonna, utan i högsta grad en material girl.

Scenbilden erinrar om något utvik i en arkitekturtidning. Edward Hoppers barmiljö suddas ut av klichébilden för 50-talet: män i overaller mekandes med bilar och käcka töser i hästsvans och veckade klänningar. Tillsammans med en god portion publikflirt (inte minst i den för textmaskin anpassade översättningen; man vill väl ragga publik) är nog detta skälet till en viss scenisk stumhet, trots att alla skickligt utför sina ålagda uppgifter.

Musikaliskt återstår det dessvärre en del för att övertyga publiken varför detta slags opera kallas bel canto. Dirigenten Hold-Garrido gör en rätt matt insats (men kören är utmärkt) och Jeanette Bjurlings Adina vacklar och har uppenbara problem med fraseringen. Hellre lyssnar jag till Eva Pilat som Giannetta eller Klas Hedlund som Nemorino. Han har en innerlighet som räcker långt, en väl samlad tenor utom när det ska sjungas pianissimo, då blir det lite väl bräckligt. Ketil Hugaas Dulcamara duger bra, även om basen är aningen platt. Men så finns den vidunderlige Peter Mattei (Belcore), som inte bara dominerar scenen de korta stunder han medverkar, utan vokalt bjuder rena uppvisningen i hur en sådan här opera egentligen ska låta.

Opera

Claes Wahlin