ÅSIKT

Brott & tjafs

JENNY TUNEDAL gör en ny djupdykning i årets deckarflod – och hittar några rysansvärt bra brottshistorier bland alla dödstrista wallandrar

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

I förlagskataloger och bokhandlar pågår en sorts litterär darwinism. Framfusiga, bredryggade deckare, med välpumpade intriger och lättbegriplig prosa, tränger undan tunna, långsamma, och socialt inkompetenta volymer av poesi, prosa och essäistik. Det är marknaden som styr.

I höst har deckare nått butikerna i mängder som inte liknar en bokflod, utan snarare en oöverskådlig Marinnanergrav, av brottslighet, död och mördarjakter. Lik efter lik flyter till ytan, poliskommissarier biter ihop, och går med rynkade pannor och desillusionerade hjärtan ut i mörkret för att göra sina grejer; dricka mycket kaffe, åka en del bil, tjata på obducenterna, missförstå, drabbas av tvivel, bråka med sina familjer och kollegor, och alltid, gripa mördaren och skipa rättvisa. Brotten påminner ofta om varandra – det handlar om brutala mord, oftast utomhus. Poliserna liknar varandra intill förväxling – oavsett kön och ålder är de ärrade hedersknyfflar med intuitionen i magen och näsa för sanning och lögn. De kommer i känslo- och yrkesmässig gungning minst en gång under mördarjakten, men ror alltid iland med sanningen, godheten och trovärdigheten. De manliga detektiverna håvar också oftast in en eller annan kvinna, som faller för deras oborstade charm. Men hur skall det gå – kan man vara nära någon, när man sett så mycket ondska?

Jag kommer att tänka på dinosaurier. De var också stora och många och regerade världen. Sedan dog de ut. Kanske var det brist på nytänkande och originalitet som tog kål på dem. Eller åt de helt enkelt upp varandra?

De titlar som lyser i höstens deckarmörker, gör det bland annat för att de tar sig an brottet, deckarens själva genesis, på ett annorlunda sätt. I Det Heligaste konstruerar Denise Mina en fiktion där hon själv kommit över en dagbok tillhörande Lachlan Harris, vars fru just blivit dömd för mord. Harris är en djupt mänsklig människa, rätt lögnaktig och fåfäng, och som läsare kan man inte vara säker på att han inte ljuger både för sig själv och andra i dagboken. Detektivromanens klassiska Jakt på Sanningen gestaltas här genom att maken går igenom sin frus dator, under föresatsen att hitta grund för ett överklagande av domen, men framför allt driven av ett behov av att få veta om hon hade en romans med den seriemördare hon anklagats för att mörda. För Harris står mycket mer än polisiär yrkesheder på spel – hans liv är sönderslaget, och han är i färd med att skrapa ihop spillrorna. Det Heligaste tecknar de futtiga, grå områden i utkanten av en mordgåta som traditionella deckare nästan alltid retuscherar bort, och uttrycker den sorg och förvirring som följer på ett allvarligt brott.

Tyska Petra Hammesfahr har gjort succé i hemlandet. Synderskan är den första av hennes böcker som översatts till svenska. Frågan varför, inte vem-gjorde-det, står i centrum i berättelsen om Cora, en ung, deprimerad kvinna, som en dag på badstranden hugger ihjäl en man mitt framför ögonen på sin familj. Hammesfahr gör en intressant neddykning i ett traumatiserat psyke, trots att hon ibland är väl snabb med att komma med enkla förklaringar. Här är en deckare som relativiserar den skyldigas skuld, och sätter in den i ett sammanhang. Dessutom får en ung kvinna med alla yttre tecken på god ordning för en gångs skull vara förrövare istället för offer.

”Det mest poetiska ämnet i världen är en vacker (ung) kvinnas död”, sade Edgar Allan Poe, som ofta kallats genrens skapare. Höstens deckare vimlar av våldtagna och/eller döda kvinnokroppar, som skildras och granskas och genomskärs. Det är stort, och hemskt, och plågsamt, vår kulturs begär efter att se kvinnokroppen utsatt, dödad. Inte så poetiskt i min värld.

Inger Frimansson, Karin Wahlberg och Fredrik Ekelund är tre svenska författare som skriver om våld mot kvinnor. I Frimanssons Mörkerspår vävs en ganska rörande berättelse om två underliga systrar samman med en text om en man som överfaller kvinnor i parker. Här finns inga poliser, bara ett både känslomässigt och fysiskt våldsamt förlopp, som nästan av en slump kommer till sitt slut. Ett fruset liv av Karin Wahlberg handlar om några ärkesvenskt präktiga småstadspolisers utredning av vem som strypt en ung sjuksköterskeelev, medan Fredrik Ekelund i Pojken i eken skildrar jakten på en sexmördare, samtidigt som han tar sig an både främlingsfientlighet och könsförtryck. Det blir inte så lyckat. Problematiken kring så kallade hedersmord slarvas bort, och porträttet av den unga, feministiska polisaspiranten är extremt sexistiskt.

En Wallandersk förbannelse, i form av trist, ljummen och halvhjärtad samhällskritik vilar som vanligt över de flesta svenska deckare, men i Mats Wahls Kill hettar det faktiskt till lite. Wahl, mest känd som författare av ungdomsböcker, glöder av patos när han skriver om en dödsskjutning på en svensk skola. De olika karaktärerna – poliser, lärare, föräldrar, barn, och till och med en justitieminister – verkar i stort sett bara vara till för att illustrera hur illa det står till med Sverige i dag. Intrigen är enkel, men fungerande. Det är varken subtilt eller särskilt radikalt, men friskt. Kill kickar rakt uppåt.

Några av alla de utländska deckargiganterna kommer ut på svenska i höst. Elizabeth George, vars böcker till det yttre tar sig alltmer bibliska proportioner, låter i Det innersta rummet radarparet Lynley och Havers vila. Istället får Lynleys gamla vänner, det rätt påfrestande paret St James, agera detektiver i en invecklad familje- och mordhistoria. George är en så kompetent deckarförfattare att det nästan gör ont, men Det innersta rummet saknar den livlighet som klass- och könsklyftorna mellan adelsmannen Lynley och arbetarklasskvinnan Havers brukar ge hennes böcker.

Skotske Ian Rankin är, liksom George, skicklig på att gestalta karaktärer. Svartsynt, bitter och oemotståndligt småusel har hans variant av den slitne snuten, John Rebus, traskat fram genom ett sunkigt Edinburgh i fyra väldigt starka deckare. I den femte blir han lite snällare, lyckligare, och mer lyckad. Det känns inte bra. Fallen är Rankins hittills mest konventionella och minst angelägna bok, trots eller möjligen tack vare, inslagen av cyberrollspel och historisk roman. Kanske är det redan tid för Rankin att våga göra det som Olov Svedelid, på ett närmast desperat sätt försöker göra i Främlingarna, den tjugofemte boken om Roland Hassel – ta livet av sin hjälte.

George P Pelecanos och Dennis Lehane är, tillsammans med Michael Connelly, kanske de allra mest framträdande gestalterna i den nyare amerikanska kriminallitteraturen. Ett djävulskt pris har blivit den tråkiga svenska titeln på Pelecanos, förvisso svåröversatta, men betydligt elegantare Hell to pay. Pelecanos visar än en gång att han är tungviktskungen inom den råa stil som kallas hårdkokt. Han skildrar svarta och vita gangsters och prostituerade på undersidan av Washington, med en sällsynt blick för detaljer, som vilken musik folk lyssnar på och vilka bilar de kör. Kring dem och med dem, ruttnar Amerika.

Dennis Lehanes Patient 67 är en svart, lysande roman; skräckinjagande, paranoid och intelligent. Den utspelar sig på Shutter Island, en mörk ö som är en sorts undantagstillstånd; ödslig, full av råttor och härjad av orkaner. Där förvarar amerikanska staten det den vill gömma undan –sina farligaste, psykiskt sjuka brottslingar. Två poliser kommer till ön för att hitta en försvunnen kvinnlig patient och platsen tar sig in i deras kroppar och hjärnor – verkar där på insidan. Fiktionen skapar nya fiktioner, bygger och slår sönder sig själv. Den själsliga klaustrofobi som Lehane, med ett språk som utklassar samtliga i genren, gestaltar är skräckromantiskt öververklig, men samtidigt alldeles för lik alla människors vanliga, nattsvarta mardrömmar för att kunna hålla ifrån sig.

Deckaren kommer förhoppningsvis inte att dö ut, men kanske närmar sig en dag när dess totala välde på bokmarknaden tar slut. Några få otäcka, konstiga mutationer i genren kommer att överleva länge, länge efter att många andra tungfotat stampar tillbaka in i mörka korridorer hos vinstsugna förlag.

Fotnot: Jenny Tunedals första genomgång av årets deckare fanns i Aftonbladet den 21 augusti. Vi har också publicerat en rad enskilda recensioner.

ÅRETS DECKARE/2

Omnämnda böcker

Jenny Tunedal