ÅSIKT

Varför vill man läsa om det som inte finns?

PIA BERGSTRÖM hittar svaren i en ny sf-bok

KULTUR

"Jag gömde mig i en stor skär anteckningsbok. Där skapade jag mitt eget universum. Jag kunde vara en magisk häst, en martian, en telepat. Jag kunde vara varsomhelst utom här, i vilken tid som helst utom nu "" Så skriver den svarta science fictionförfattaren Octavia Butler i Positive Obsession (1989). Citatet kan man hitta i Bonnier Essäs Stjärnfall. Om SF. Där skriver Lars Jakobson, Ola Larsmo och Steve Sem-Sandberg om science fiction-genren, om varför de fascinerats så starkt av den, vad de sökt i den och vad de funnit. Om man förenklar saken är nog Butlers "utom här, utom nu" precis vad de alla fastnat för.

Vad är då sf? Larsmo, som i sin essä cirklar kring sf:s "sense of wonder", det sublimt överrumplande ögonblicket då läsaren måste "omkoda hela sin existentiella position" vill spåra sf till det sublima i den litterära romantiken och den gotiska skräckromanen. Mary Shelleys Frankenstein, systrarna Brontës Jane Eyre och Svindlande höjder; den galna kvinnan på vinden och Heathcliffs "omänsklighet". Men om början kan antas finnas där, eller i antika utopier, i folksagorna, i det fantastiska hos Jules Verne eller hos H G Wells föddes science fiction som sådan som en novell- och följetongs-litteratur i tidskrifter i USA på 1920-talet i en massmarknad som flödade över av billiga västernmagasin, kärleks-, detektiv- och äventyrshäften, så kallad pulp fiction. Det skulle vara underhållande, snabbrörliga historier, effektivt berättade. Depressionen och arbetslösheten skapade ett sug, både efter verklighetsflykt och framtidsoptimism. Man tror att det var Hugo Gernsback, tidskriften Amazing Stories skapare, som myntade själva begreppet science fiction. Han ivrade för litteraturen som profetiskt instrument, som ett sätt att sprida kunskaper om naturvetenskapliga framsteg.

Med tiden har genren närmat sig vad sf-fans föraktfullt kallar mainstream, den vanliga litteraturen. Lars Jakobson ser denna assimilering som början till slutet för sf. Som ett "oskadliggörande". Sf, skriver han "är en fantasilitteratur, men i sitt skrivsätt och i sitt språk är den till övervägande del starkt realistisk, förmodat empirisk och rationell i sina antaganden". Det är idén, den radikala annorlundaheten som är vitsen och glädjen med science fiction. Att tolka allegoriskt-samhällskritiskt eller se det främmande och surrealistiska som uttryck för onormala sinnestillstånd är att missa det väsentliga, menar Jakobson. Fantasin har då stelnat till metafor. I sitt kunskapssprängda bidrag argumenterar han med viss vresig hetta för en ren science fiction fri från psykologi, politisk korrekthet, ja, från hela den "givna världen". Själv ser han, något resignerat sf som en övergående litterär skola som varade från 1926 till 1984, då William Gibson debuterar med Neuromancer: "Under 70-talet förlorar sf det mesta av den förtröstan på människan och människans möjligheter som varit genrens känne- och kastmärke sedan Gernsbacks dagar."

Åsikter och genrehistoria. Låt knappologerna träta om vad som är sf och inte. Det stora värdet med essäerna är ändå de personliga läsningarna och de engagerade iakttagelserna. Alla kvalificerade boktips. Jakobson håller fram Samuel R Delanys allt mer exklusiva böcker (flera av titlarna är tyvärr ur tryck), Larsmo ser Gully Foyle brinna i ett "paraspace" i Alfred Besters skruvade The stars my destination (Tigermannen) och Sem-Sandberg beskriver hur Danilo Kis i En grav för Boris Davidovitj "precis som en sf-författare" skapar ett eget universum av både dokumentära fakta och "what if"-spekulationer när han letar efter sanningen om några kommunistiska funktionärer som försvann under Stalinterrorn.

Varför vill man skriva om platser man inte kan nå? Varför vill man läsa om det som inte finns? Varför vill en svart kvinna skapa en egen värld i en skär anteckningsbok? I Stjärnfall finns svar som inte bara rör sf utan all litteratur.

Essä

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Pia Bergström