ÅSIKT

Allt spelar roll, men…

JOAR TIBERG följer en miljökämpe

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Stefan Edman.
Foto: tommy mardell
Stefan Edman.

Ställer man sig en stund vid till exempel E 18 ser man världsordningen dra förbi. En gigantisk transportapparat som mitt på dagen domineras helt av tung trafik. Ett fossileldat tåg på gummihjul.

Man anar när man står där vilken samlad rörelsemängd detta tekniska system har. Att ställa sig framför det skulle göra en platt.

Större ändå är den institutionella rörelsemängd i form av prestige, pengar, forskning (tänk bara på alla ledarskribenter, ekonomer, politiker) som plöjts ner i detta senkapitalismens fossila blodomlopp.

Man behöver inte ens vara konspiratoriskt lagt för att förstå att sanningar om denna världens största industri (drivmedel/fordon) har svårt att tränga ut i de reklamfinansierade medierna.

"Det pågår ett krig därute", säger en läkarkompis från akuten på ett av Mälardalens sjukhus. Fick vi se det han ser hela dagarna, säger han, skulle vi ge våra politiker i uppgift att utforma nya (nygamla) transportsystem.

Det var intressant och inte förvånande att se börsernas glada reaktioner på Putins steg mot att återförstatliga oljetillgångarna. Den, liksom den stora tystnaden kring slakten på tjetjenska civila, visar att oljemakten inte besitter ideologiska övertygelser. Så länge oljan kommer må det ske under vilken ideologisk flagg som helst: Saddams (så länge han teg), Putins demokratiföraktande Kremlkollegers, Venezuelas oljemagnaters.

Detta förhållande skulle behöva en bok eller två.

En sån har inte Stefan Edman skrivit. Han har i stället sällat sig till dem som försökt leda växthuseffekten i bevis. Det är intressant att följa honom, ty Edman ger sig ut, han är nyfiken som en skolpojke, han åker långtradare mellan Göteborg och Stockholm och huttrar i spårvagnskuren vid SMHI i Norrköping. Allt spelar roll, menar han, det stora och det lilla, allas våra val.

Men han har en så stark tilltro till de toppolitiker bland vilka han rör sig att de strukturella faktorerna hotar att försvinna. Direkt smaklös blir denna edmanska realpolitiska tilltro när han föreslår att Tony Blair borde kunna få "George" på bättre tankar i koldioxidfrågan som tack för hans helhjärtade stöd till det nyimperialistiska Irakäventyret.

Växthusfrågan är ett krig. Den fattigaste delen av jordens befolkning hotas av svält och naturkatastrofer till följd av den rikaste delens livsstil. En amerikan släpper ut 22 ton per år, en afrikan 1,1 ton. (Under den afrikanska nivån måste vi alla för att nå hållbarhet, vilket inte är nån omöjlighet visar Edman.)

Ställd inför dessa siffror ser man kriget mot terrorismen i hela sin nakenhet.

Självklart är det inte viktigt att slå fast till hundra procent att klimatet rubbas av vår livsstil. Redan misstanken bör leda till åtgärder. Ett klimat i Norrbotten som dagens skånska till sekelskiftet. Man behöver inte vara så klipsk för att förstå att det inte blir roligt. Och de fattigaste drabbas som sagt först, och värst.

Nej, det finns snart inte mer att säga i denna fråga. Ändå fortsätter det. Och så fattar man ju: även klimatforskningen får ju med tiden sin rörelsemängd, ju fler som dras in, ju större behov av konflikt så att apparaten kan fortsätta rulla. Men miljöproblemens lösning är inte av teknisk, utan av sociologisk/politisk art. Det är nog dags att se det. Och dra slutsatserna.

Debatt

Joar Tiberg