ÅSIKT

Drick med Dickens i jul!

JAN MYRDAL om en mindre mysig julikon

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Det finns fler sätt att jula med Charles Dickens. Jag jular i arbetslivet med hans texter. De som i hans egen samtid spreds till hundratusentals läsare var vecka som reportage, politiska kommentarer och bitande uppgörelser med social orätt. Han var ju som Bernard Shaw påpekade skarp som en Marx i sin samhällssyn. Mysgubbe var han sannerligen varken i privatliv eller i skrift. Alltså läser jag också det nu skymda. De texter för vilka han inte kallade sig redaktör – editor – utan regissör – conductor. De nitton banden Household Words, de fem banden Household Narrative och hela serien All the Year Round. Nästan två hyllmeter. Den Dickens alltså som – för att tala med Chesterton – med sina ord förmådde leda folket och göra det som ingen engelsk statsman verkligen lyckats med; uppbåda massorna.

Men jag kan också ha julfest med Dickens. Mer engelskt kan det väl inte bli än att ha en julafton som den Pickwick och hans vänner, enligt vad Dickens skrev år 1836 i det tjugoåttonde kapitlet i Pickwickklubbens efterlämnade papper, skulle ha firat några år tidigare på Manor Farm i Dingley Dell i Kent. Eller hur?

”Och när de alla tröttat ut sig med att leka blindbock vidtog en ordentlig runda med drakbettsleken och när tillräckligt med fingrar bränt sig och alla russin var borta satte man sig till bords framför den flammande stora brasan till en ordentlig kvällsvard med en väldig bål wassail i en gryta, obetydligt mindre än en tvätthuskittel, i vilken de heta äpplena fräste och puttrade oemotståndligt muntert och inbjudande.

– Detta, sade herr Pickwick och såg sig om, är sannerligen trevnad.

– Ja, det är vår oföränderliga sed, svarade herr Wardle. Alla sitter med oss på julafton, som ni nu ser – tjänstefolk och allt – och här väntar vi på att klockan skall slå tolv och förkunna julen och fördriver tiden med pantlekar och gamla sägner.

/.../

– Bravo! sade herr Pickwick.

– Häll upp, ropade Wardle. Det kommer att ta mer än två timmar innan vi kan få se botten på grytan genom wassailens rikt mörka färg. Häll upp laget runt och nu till sången. ”

Det är jul men Christmas – Kristmässa – är det inte. Den präst som förekommer i kapitlet har med bröllopet på gården att göra och om någon mässa på juldagen står ingenting. Det Dickens beskriver är en midvinterfest av det slag om vilken den vördnadsvärde Beda på sjuhundratrettiotalet skrev:

”Denna natt nu så helig för oss kallade anglerna på sitt språk modranecht, det vill säga mödranatt av skäl vi misstänker bero på de ceremonier de utförde den vaknatten.”

Den försiktige Beda säger dock inte något närmare om dessa ceremonier. Men liksom hos oss midvinterbloten var i England detta den folkliga jul som fram genom århundradena kom att prägla också på de kristnas högtid. Den som mest bestod av fasta och bön. Inte undra på att Cromwells troende parlament år 1644 förbjöd julfirande såväl i kyrkan som i hemmet.

Eller läs Dickens julsaga från 1843. I den möter den av snikenhet förtorkade Scrooge tre julars andar; de gångna jularnas, den nuvarande julens och den kommande julens. Så omvandlas den snåle och skrumpne och återfår sin ursprungliga mänskliga godhet. Det är en lärosaga. Men kristlig är den inte.

Ja, till Dickens storhet hör att han i början av den viktorianska epoken på ett enkelt sätt med sitt skrivande om jul kunde bryta med såväl den flinande överklasslibertinismen och dess ginbodsråhet åt folket som med fromleriet och så bidra till att återinföra en folkets jul. Men också att ge den sin speciella dickenska medmänsklighetskaraktär.

Fast vad är det för dryck herr Pickwick dricker kvällen på dan före dan före dopparedagen?

”Länge efter det damerna dragit sig tillbaka gick det heta flädervinet laget runt gång på gång väl spetsat med konjak och kryddor och djup var den sömn och behagliga de drömmar som följde. Det är värt att nämna att det herr Snodgrass drömde ständigt rörde sig kring Emely Wardle; och att huvudpersonen i herr Winkles syner var en ung dam med svarta ögon, ett skälmskt leende och ett par märkligt fina stövlar med luden kant.”

De drömmarna var sannerligen inte så märkliga; herrarna hade ju druckit fläder, vin av hylle. I England som hos oss en mäktig dryck med många egenskaper; fläderbusken var ju hyllefruns, hon av älvornas släkte.

Drakbettsleken hör de engelska julsederna till. Jag känner den inte från Norden och har heller aldrig själv lekt den. Är kanske lite feg av mig. Men den är känd i den engelska litteraturen sedan mer än trehundra år. Beskrevs av såväl Swift som Steele: En ordentlig mängd konjak eller rom hälls ned i en kastrull, värms upp och tänds på. När den brinner ordentligt då skall några grabbnävar russin slängas ner i brygden. Själva leken går sedan ut på att deltagarna med fingrarna skall fiska upp russinen, helst skall de brinna i handen när man tar dem. Helt ofarlig är leken inte. Enligt Oxford English Dictionary rapporterade The Times 9 januari 1894 om en explosion under drakbettslek.

Med wassail är det som med flädervin. Det är en dryck med mångtydig historia. Ordet är från början en enkel hövlighetsfras; waes hael. Ett farväl. På elvahundratalet förvandlade de danska invandrarna det till ett dryckesord. Som skål ungefär. Sedan blev det intressantare. Ordet blev en dryck och drycken hade kraft; på det som blev julafton skulle man wassaila äppelträden, begjuta dem med wassail av cider för god skörd. Det finns ett otal recept på wassail. Men det som Dickens tycks syfta till kan vara ungefär så här:

En och en halv liter öl, ett kvarts kilo vitt socker, en tesked kryddor (kanel och riven muskotnöt), sex kryddnejlikor, rostade vildäpplen, en halv liter riktig engelsk cider, tre skivor citron.

Rosta äpplena. Skala dem. Tag ut kärnhusen. Mosa dem. Fyll öl och cider i ett rostfritt kärl. Lägg i kryddnejlikor och häll ner socker. Värm och rör om till dess att sockret smält och blandningen är riktigt uppvärmd. Lägg de rostade äpplena i en stor serveringsskål. Strö kryddorna över dem. Häll på den varma vätskan. Dekorera med citronskal.

Det finns många varianter. Många tar farinsocker i stället för vitt socker. Man kan också förstärka brygden med en halv liter konjak.

Det finns också kalla juldrinkar man kan dela med Dickens. Andra gången han reste i Förenta staterna var han både förkyld och led av den starka inomhusvärmen. På julafton skulle han ha en uppläsning i Boston. Han bodde hos tidningsmagnaten James T Fields. För att glädja värdfolket gjorde han då olika svala drycker. (Av vilka han själv drack mycket måttligt då han kände sig dålig och endast med svårighet kunde komma i form för att kunna genomföra sin – som alltid av publiken bejublade – uppläsning.) Till dottern i huset, Anne Fields, skrev han dock ner recepten. Ett av dem löd:

En Moselpokal.

Lägg fyra ordentliga bitar socker och skrapa ner det yttersta skalet av en citron i en stor tillbringare. Häll på (mycket litet) kokande vatten. Stoppa ner en servett i tillbringarens hals för att stänga ute luften. Låt stå i tio minuter. Rör sedan om väl. Häll ned en butelj Mosel och ett dricksglas sherry. Fyll tillbringaren med is. Rör om ordentligt och riv ned muskot. Man kan också ta en liten näve gurkört. Häll aldrig upp utan att först röra om.

Fotnot: Den som är intresserad av Dickens och dryckerna kan få glädje av: Edward Hewett och W F Axton: Convival Dickens. The Drinks of Dickens and His Times. Ohio University Press, Athens, Ohio 1983, ISBN 0-8214-0701-5.

På julafton blir det mycket Dickens i tv: redan kl 02.15 sänder TV 3 En julsaga med Patrick Stewart som Scrooge och kl 16.00 kommer samma historia i TV 4, men då med George C Scott i huvudrollen.

TV 3 sänder även, kl 09.10, Mupparnas julsaga.

Michael Caine spelar Scrooge.

Jan Myrdal