ÅSIKT

”En Gud som kan hela oss, som kan trösta oss och viska: Jag vet hur det är ...”

JONAS GARDELLs julpredikan

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Jonas Gardell utanför Riddarholmskyrkan i Stockholm. Hans senaste bok, "Om Gud", utkom i våras.
Foto: FRIDA HEDBERG
Jonas Gardell utanför Riddarholmskyrkan i Stockholm. Hans senaste bok, "Om Gud", utkom i våras.

När människan först tänkte sig hur det gudomliga var, tänkte man sig ganska naturligt något oerhört starkt, det allra mäktigaste: åska och storm och jordbävningar, krafter inför vilka människan var liten, obetydlig och fullkomligt maktlös. Det gällde att hålla sig väl med denna nyckfulla och snarstuckna makt. Gud var någon man måste frukta och blidka, för han var guden som tröskade folken i förintelsens såll, så står det faktiskt ordagrant i Bibeln.

Gud var krigare.

Sedan blev han lagstiftare och domare. Han skapade lyckan och olyckan, gav liv men lika ofta död. Och han blev allt mäktigare och allt starkare.

Till slut måste människan reagera på denna allsmäktige Gud som var både lagstiftare, domare och bödel. I boken om Job, den kanske märkligaste skriften i hela Gamla testamentet eftersom det är en ifrågasättelseakt av Gud själv, diskuteras just lidandet och hur det drabbar såväl rättfärdiga som orättfärdiga.

Rakt igenom är Job-boken en rasande och besviken uppgörelse med en Gud som är blivit alltför mäktig och därmed alltför fruktansvärd. Om Gud är så småaktig att han straffar en för varje struntsak, att han straffar en för att man inte är mer än människa, vad skall man då med honom till?

Job envisas med att kräva Gud på svar. Han godkänner inte sina synder, eller även om han vore skyldig så motiverar inte brottet Guds plågsamma straff. Job kan inte acceptera att någon med så absolut och skrämmande makt som Gud både är anklagare, domare och bödel. Det finns ingen rimlighet och ingen rättvisa i det.

"När olyckan plötsligt dödar

Hånler han åt de oskyldigas

Undergång.

Världen är utlämnad

Åt en brottsling,

Han gör dess domare blinda.

Vem om inte han?"

En sådan nyckfull, psykotisk Gud kan man inte älska, bara frukta.

Gud svarar faktiskt Job flera hundra år senare.

Guds svar på Job är Jesus.

Guden som inte är makt utan utsatthet.

Guden som inte fördömer oss i vrede utan frikänner oss i kärlek.

En Gud som inte plågar människan med lidande utan som nerstiger för att själv dela lidandet med oss.

En Gud som när han ska trösta oss äntligen kan säga: "Jag vet hur det känns, jag vet hur det är, jag har själv varit där. Oavsett vem du är eller vad du tvingats igenom: Jag vet hur det känns, jag vet hur det är, jag har själv varit där. När livets jävelskap gjort dig svag, är jag där, vid din sida står jag."

En Gud som säger: "Saliga är ni som är fattiga, er tillhör Guds rike. Saliga ni som hungrar nu, ni skall få äta er mätta. Saliga ni som gråter nu, ni skall få skratta."

En Gud som vet hur det är.

När människan nu tänkte sig det gudomliga var det inte längre som det allra starkaste utan det allra svagaste, inte längre det triumferande utan det hjälplösa.

Julen är just den tid där vi firar den oerhörda tanken att Guden blev människa och lät sig födas som ett barn. Julen är en övning i att i det värnlösa barnet känna igen Gud. En Gud som lämnat ut sig till oss, gjort sig beroende av oss.

Den kanske äldsta bekännelsen om Jesus Kristus finner vi i Paulus brev till Filipperna, skriven ca 30 år innan Lukas skrev sitt evangelium - "Han ägde Guds gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med Gud utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss."

Kanske borde julen också vara en övning för oss att inte själva vaka över vår position och ställning utan överge den, riskera den och bli som barnet.

Våga vara värnlös, våga vara utlämnad, våga vara beroende av andra.

Våga avstå från vår makt och bli som barnet.

Kanske är det enda sättet.

Om jag är ett barn måste du ta hand om mig. Om du är ett barn måste jag ta hand om dig.

Gud är inte lagstiftare, domare och bödel i en och samma person, han har avstått från allt och antagit en tjänares gestalt.

Stormen rasar och åskan, men Gud är inte i stormen.

Det brinner, men Gud är inte i den förgörande elden.

Jorden skälver och bävar, men inte heller i jordbävningen är Gud.

I den milda vinden, den vind som är som en stilla susning, där, i tystnaden, möter vi Gud.

Guden blev människa, och i nattvarden firar vi att vi hör samman med honom.

Vi hör samman med en Gud som varit kropp utgiven för oss, blod utgjutet för oss.

En Gud som kan hela oss, som kan trösta oss och viska: "Jag vet hur det känns, jag vet hur det är, för jag har själv varit där."

Amen.