ÅSIKT

Sverige, solen, vattnet, döden ...

JOHN BERGER reste till Stockholm i sommarens hetta, bevistade en väns begravning på Skogs- kyrkogården, åt på ett äldreboende, åkte motorcykel i Roslagen - och lyssnade på svenskarna i solen

1 av 9 | Foto: RUUD MONSTER
John Berger.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Skandinavien är glest befolkat och när dess invånare lever nära varandra sida vid sida eller strålar samman för att bilda en folksamling så undviker de att bli till en massa. Denna motvilja mot att smälta samman, eller detta behov av att förbli åtskilda, är inte ett simpelt uttryck för individualism, för samma människor är i andra avseenden lydiga, samhällstillvända och konventionella. Det kalvinistiska samvetet kanske spelar in. Men det är något annat också, något som inte är det minsta kalvinistiskt. De har alla ärvt ett visst ideal av nyckfull lycka, ett ideal som bärs upp av gemensamma minnen, delvis påhittade, delvis sanna, av barndomssomrar, av sol och vatten och dagar utan slut. Varje kultur uppfinner sitt eget Arkadien, men detta arkadien har nära samband med regionens klimat och geografi. Vintrarna är outhärdligt långa och mörka, och varje år framstår de två sommarmånaderna, med sina mer eller mindre vita nätter - beroende på den exakta longituden - som en fysiskt intjänad belöning, och de liknar en oskuldsförklaring.

När jag skriver dessa ord kommer jag plötsligt att tänka på de målningar Sven gjorde för tio år sedan på ön Belle-Isle, utanför Bretagnes kust. Nakna kroppar, bränningar, saltvatten som sköljer över klippor, ett gnistrande solljus som rör vid allting, inget skönjbart slut. Det rör sig i själva verket om bilder av den där nyckfulla lyckan och barndomens somrar.

På sommaren i Skandinavien tar människor i alla åldrar av sig så mycket kläder som deras självaktning medger, så att de tre oskulderna solljus, vatten och belönade kroppar kan röra vid varandra.

Jag kom till Stockholm för att bevista hans begravning.

Vi var vänner i femtio år och vi gjorde många saker tillsammans. Vi lagade tak. Vi lagade mat. Vi gjorde böcker tillsammans. Vi reste. Vi blandade cement. Vi deltog i demonstrationer. Ibland läste vi samma bok under samma vecka för att kunna diskutera den. Svens politiska position har ännu inte fått något namn - kanske kommer den att få det under de kommande tjugo åren när de globala omvälvningar som nu pågår bättre kan förstås. I brist på ett bättre ord accepterade han att kallas anarkist. Om han hade blivit stämplad som terrorist i dag så skulle han ha ryckt på axlarna.

Han hade en rullande gång, som om hans torso red på en kamel. Han talade ganska långsamt och hans röst hade en ytterst lugnande verkan - rösten hos en man som i förtroende viskar till en att vapenvila har utlysts. Men när han insisterade på något, när han blev omedgörlig och ännu hade hår kvar, då stod det rakt upp! Hans långa knotiga fingrar övergick i ovanligt stora fingertoppar som på något sätt gav löfte om att han skulle kunna urskilja kvalitet med förbundna ögon. Och även detta lugnade både kvinnor och män.

Trots att han var smal och lång simmade han med samma lätthet och elegans som en tumlare.

Dagen före begravningen gick jag till Nationalmuseum i Stockholm för att titta på målningar som vi en gång hade tittat på tillsammans. Det fanns ett landskap av Berthe Morisot som han tyckte särskilt mycket om. Det är målat som insidan på en klänning, sade han, insidan på en klänning som rör vid huden!

Det var sommaren för exakt 40 år som jag första gången bodde flera månader i Svens och Romaines hus i Vaucluse. Deras dotter Karin hade just fötts. Huset var primitivt, det fanns ingen elektricitet och inget rinnande vatten, och de två fikonträden i trädgården omgavs av körsbärs- och aprikosträd. Det fanns uppsamlat regnvatten som man kunde tvätta sig med, och dricksvattnet hämtade vi från en brunn i byn. Vi lagade mat på en eldstad i köket. Vid middagstid när det var varmt kom kycklingarna in i köket för att svalka sig i skuggan. Det fanns också två hundar. Romaine arbetade utomhus med att hugga stenar från trakten och göra skulpturer. Hon var ofta täckt av vitt damm. Sven arbetade i ett slags skjul en trappa upp. Den enda lyxen i fyrarumshuset var ett bibliotek - ett rum klätt med böcker som tillhörde Sven - där jag arbetade. Alla våra pengar låg i en skål på spiselkransen ovanför eldstaden i köket. Överallt ljudet av cikador och på natten ugglornas skrik. Det var inte alls skandinaviskt, men Sven förde sitt arkadien med sig, och i juli och augusti fick vi betala priset, eftersom det kom fler och fler besökare som inte ville ge sig därifrån. De sov i gräset eller satte upp tält.

Sven och jag lagade mat och serverade kvällsmålet. Vi hade bara tallrikar av emalj eftersom de var lättare att stapla på varandra och inte gick sönder. Folk var tvungna att sitta på stenar som Romaine skulle skulptera en dag eller på de utlyfta sätena från en Citroën 2cv. Gästerna kom från Paris, Tyskland, London, Stockholm. De var vetenskapsmän, professorer, läkare, konsthistoriker, arkitekter, och de trodde alla - för det intrycket skapade Sven med sin närvaro, sitt mottagande och sina konstgrepp - att de hade ramlat (av en händelse) in i paradiset.

Sju besökare har varit här sedan i eftermiddags. Vi hör ytterligare en billast komma längs grusvägen som leder upp till huset. Huset hade tidigare tillhört en gammal bonde som, när han höll på att dö, gav det till Sven för att lura staten. Jag tittar på min klocka. Vi tar Meny C i kväll, säger Sven förtroligt till mig, jag tänder brasan, gå du!

Meny C betyder att jag åker till den allmänna soptippen i Cavaillon och väljer ut de ännu ätbara frukterna och grönsakerna som kastats bort när marknaden stängde. Innan jag går ut ur köket tar jag pengar ur skålen för att köpa bröd.

På Nationalmuseum fanns en Rembrandt som jag aldrig hade sett förut och som inte fanns där när vi gick igenom museet tillsammans. Motivet är Simeon, den gamle mannen, som visar upp Jesusbarnet i templet. Snart ska han säga de berömda orden: Nunc Dimitis.

Att jag ville försöka göra en teckning av målningen hade ingenting alls med ord att göra. Jag ville helt enkelt titta närmare på hur det lindade barnet låg som en fisk tvärs över den gamle mannens utsträckta underarmar, och de två händernas tummar och åtta fingrar som nästan men inte riktigt rörde vid varandra.

Sven var målare på heltid i över sextio år och under den tiden sålde han färre målningar än någon annan konstnär jag känt. Följden blev att han ställdes inför betydande materiella svårigheter. Han saknade alltid pengar. Under större delen av sitt liv saknade han vad den mest blygsamma målaren skulle betrakta som en riktig ateljé. Och bortsett från åsikten bland några vänner blev han aldrig erkänd. Ändå gick det nästan aldrig en dag utan att han plockade upp en pensel, pastellkrita eller penna för att arbeta, och många dagar arbetade han tills timmarna inte kunde räknas längre, och han klev in i oskulden hos den årstid då naturen låter sig överrumplas.

Jag hade alltid det intrycket att Sven inte valde sina motiv; det var de som gjorde beställningar. Hans motiv blev hans mecenater: en kustlinje, en körsbärsträdgård, en flod som flyter genom en stad, en bergskedja, en vinrankas krokiga grenar, en väns ansikte.

Under de sista åren när han led av Parkinsons sjukdom i framskridet stadium brukade hans mecenat vara ett fat med frukt som han, de dagar då han kände sig tillräckligt stark, arrangerade med sina långa darrande fingrar på ena änden av ett bord i den lägenhet i centrala Stockholm där han levde med sin familj. Av dessa frukter gjorde han stilleben, knappast större än vykort, med hjälp av oljekritor.

Han såg det som slöseri med tid att prata om sina svårigheter eftersom han trodde på ödet. Han räknade med lyckliga tillfälligheter (naturligtvis måste man känna igen dem när de inträffar, poängterar han), föredömet Pissarro som hade ett hjärta av guld och dessutom var en framstående målare, oväntade möten (en fråga om att hålla ögonen öppna, vilket de flesta människor inte gör) och naturliga mysterier. Det är därför som färgerna i hans sista, mycket små stilleben talar till varandra. Det var också därför som han aldrig blev förbittrad. Han kunde bli arg men han var inte personligt förbittrad över någonting. Och när han lyssnade på Bach blev hans tro på ödet grundligt bekräftad.

De som ogillade Sven ansåg honom tjurskallig. Han backade aldrig, han änd-rade aldrig öppet åsikt om någonting. Han stretade hela tiden framåt. Till och med under de sista månaderna, när han bara kunde röra sig framåt tjugo centimeter i taget utan stöd, och när fem meter var en omöjligt lång sträcka, fortsatte han att streta framåt, eller så vilade han, med stängda ögon, tills han hittade styrka nog att fortsätta. Andra ogillade honom för att han ägnade hela sitt liv åt konsten och för att de såg att han inte var något geni. För dem gick det nobla i den envisheten obemärkt förbi.

Han dog, ensam, av en hjärtattack, några meter från det bord där han arrangerade de små fruktfaten för sina stilleben. Det var den längsta dagen på året, den 21 juni 2003. När hans kropp hittades höll dagarna redan på att bli en liten aning kortare.

Begravningen skulle ske klockan två på eftermiddagen i en liten förort som heter Skogskyrkogården. Vi bestämde oss för att ta tunnelbanan och äta en smörgås där innan vi gick till det angivna kapellet. Efter en halvtimmes väntan kommer ett tåg och vi kliver på. Alla männen bär shorts och kvinnorna har bara axlar. Det är mycket varmt. Genom vagnen, som skakar fram med alla fönstren öppna, strömmar en tolerans för klumpig kärlek, för bristande elegans, för missade tillfällen, fräkniga ryggar, underliga mumlanden, svettigt hår och varma fötter, och för livet sådant det är.

Vid stationen där vi kliver av finns två blomsterbutiker och en kyrkogård som tycks sträcka sig oändligt långt. Vi köper båda en ros att lägga på kistan. Det finns ingenstans där man kan köpa något att äta. För att göra det måste vi ta tunnelbanan tillbaka till stationen innan där kyrkogården börjar.

Vi gör det. Fler blomsterbutiker, och framför dem ett modernt lägenhetskomplex, uppfört omkring ett gräsbevuxet torg. Vid ingången till detta inre torg får jag syn på en skylt som gör reklam för en restaurang, med en pil. Vi följer den och hoppas kunna hitta en smörgås. Många bord och en självbetjäningsdisk. En meny bestående av kokt kummel med vitsås och kokt potatis. En stor glasdisk med bakelser och färgade kakor som ser ut som leksaker, från vilken man kan välja en dessert. Kaffe. Te. Äppeljuice eller det de kallar lättöl (2 procent alkohol). Många av människorna i kön har käpp. Allting i matsalen är vitt, glänsande vitt - som en vit besticklåda av metall. Och man känner en svag lukt av gummi-slang. Ytterligare tre kunder anländer i rullstol. När jag tvekar om vad jag ska dricka säger mannen bakom mig: Lättöl är bättre än ingenting!

Några minuter senare lägger jag märke till en man och en kvinna i vita uniformer som har plasthandskar och bär på droppfria flaskor, och jag lägger ihop två och två. Vi befinner oss i matsalen som hör till lägenheterna, och här bor gamla människor som fortfarande klarar att leva själva tack vare den medicinska hjälp som står till deras förfogande. Och matsalen, där de kan äta sina måltider, är också öppen för allmänheten.

Var och en har valt att sitta vid ett eget bord. De bevarar sitt oberoende som om de vore passagerare i en väntsal på en station. Deras gemensamma destination ligger bakom blomsterbutikerna på andra sidan vägen.

De håller sina blickar sänkta och studerar det som finns på deras tallrikar. Att dag efter dag se hur uppenbart ensamma alla de andra är, är förmodligen svårare att uthärda än den egna ensamheten. Det enda undantaget är lättölsmannen som vandrar från bord till bord och upprepar: Ännu en varm dag!, och sedan med ett leende bestämmer sig för att göra oss sällskap vid vårt bord just som vi ska gå därifrån för att inte komma för sent till begravningen.

Utanför är luften lika varm som en flåsande hästs andedräkt, och kyrkogården med sin stillhet sträcker sig så långt ögat kan se.

Efter begravningen blev de omkring hundra människorna som var där inbjudna till en buffémåltid i trädgården utanför den byggnad där Sven hade tilldelats en ateljé av kommunen. Vid en viss tidpunkt lämnade jag trädgården och öppnade den dörr som jag kom ihåg på första våningen. Ateljén var kusligt välstädad. Den goda ordningen vittnade om hans frånvaro. Det fanns ingenting på staffliet. Ett antal dukar var synliga i stället för att stå vända mot väggen; de starka såg starkare ut, och de svagare såg ödsliga ut. Det som förbluffade mig mest var emellertid den stora reproduktion som var uppsatt i ögonhöjd på väggen mittemot staffliet. Det var Rembrandts Simeon.

Jag gick tillbaka till familjen och gästerna som drack vin i trädgården och frågade om reproduktionen, men ingen visste säkert när Sven hade skaffat den och satt upp den där. Den tros vara den sista målning som Rembrandt arbetade med.

Dagen efter begravningen körde vi norrut mot skärgården på en gammal Yamaha 550-kubikare som en svensk vän hade lånat ut till mig. Skärgården, med dess överflöd av öar, halvöar, havsvikar och sund, efterliknar på något sätt minnets topografi, och den passar därför bra som den drömda platsen för legendariska barndomar. Dessa barndomar innehåller navigationsfärdigheter och en förtrogenhet med segling som inte är drömlika, och det är genom dessa aktiviteter, genom knopar som slås och segel som trimmas, båtar som dras upp och en rorkult som hanteras, som den arkadiska drömmen livnär sig på en traditionell verklighet. Ute i skärgården sätter varje man över femtiofem på sig en mössa som gör gällande att han en gång varit en sjökapten.

På hojen åkte vi norrut mot ön Furusund som är tre kilometer lång och omkring en kilometer bred.

Vid öns sydöstra hörn finns en flottbrygga, en affär, ett kafé och många ljushåriga, barbenta jättar - både kvinnor och män - som mycket långsamt slickar på glassar, studerar himlen, fyller sina motorbåtar med bensin, bär med sig sina handdukar när de går och duschar därför att de har varit och simmat långt ute till havs, låter sina små barn springa omkring för sig själva i flytvästar på båtarnas däck.

Det är sen eftermiddag. Bredvid oss har en sjökapten i kortbyxor givit en glass till en liten pojke som jag lade märke till när han sparkade en fotboll. Han har mycket raska fötter.

Jag såg en älg i morse, säger pojken till kaptenen.

Det tvivlar jag på, vid den här tiden på året.

Jag gjorde det.

Hur många taggar hade den?

Jag hann inte räkna - den sprang i väg.

Här tystnar de båda och ser ut mot vattnet. Ett fartyg har dykt upp som seglar norrut genom kanalen mellan Furusund och Yxlan.

Detta fartygs storlek är omätlig. Det är högre än fyra skogar placerade ovanpå varandra. Det passerar tyst, som om dess osannolikhet hade lyckats tränga igenom det synliga men inte det hörbara. Det kommer att anlända till Helsingfors i morgon bitti alldeles efter att solen har lyst upp en gul, fyra våningar hög byggnad där, framför vilken det kommer att docka.

Hur tog sig din älg hit till ön? frågar sjökaptenen.

Den simmade, svarar pojken, den måste ha simmat.

Älgar rör sig i flock. De är inte enstöringar, och de simmar inte i havet.

Då måste den här ha gått vilse. Jag såg honom mellan träden, det var en gammal en.

Jag ansluter mig till människorna, barnen och hundarna på kajen. De står alla och tittar med förvåning upp mot det osannolikt stora och tysta vita skeppet, en förvåning som är vanemässig eftersom samma fartyg eller dess systerfartyg passerar varje kväll vid samma tid.

Jag reste med den här linjen för femton år sedan. Och jag cyklade av fartyget framför den gula fyravåningsbyggnaden i Helsingfors. Jag skrev på en roman då och jag införlivade fartyget i berättelsen. Jag beskrev det som båten som fraktar de döda över Styx.

Om vi visste på vilka sätt våra berättelser riskerar att hinna i fatt oss, skulle vi då skriva annorlunda? Jag tror inte det. Men vid det tillfället på fartyget var jag, i egenskap av historieberättare, den som beslutade om människors öden. Jag var navigatören. Jag hade till och med kunnat bli inbjuden till kaptensbryggan! Men nu på ön Furusund står jag och ser upp på samma fartyg som passerar och känner mig lika liten som alla andra. De få passagerarna ute på däck ser ner på oss från något i stil med en hängbros höjd. Och bara jag vet att Sven finns ombord.

Jag går mellan några björkar och lyssnar till det speciella ljud som löv åstadkommer när de växer i närheten av saltvatten. Sedan går jag tillbaka till kaféet.

Kommer vädret att fortsätta vara likadant? frågar pojken kaptenen.

Ja, det kommer att vara fint i morgon.

I morgon ska jag gå ut och leta efter älgen innan solen gått upp.

Det vita fartyget har passerat Furusunds norra udde och försvunnit.

En vecka senare i Haute Savoie lagar jag till fisk över en eld utomhus och min son Yves ger mig ett glas vin att dricka och håller fram en skål med oliver. Det håller på att bli mörkt och mina ögon svider av röken så jag känner med fingrarna efter ett par oliver utan att titta och stoppar in en i munnen. I samma ögonblick som jag spottar ut kärnan och försöker definiera smaken - skarp, bittersvart, grekisk - far en tanke genom mitt huvud: Från och med nu smakar jag oliver också åt Sven.

Et in Arcadia ego.

Och plötsligt, medan jag gnuggar ögonen, minns jag: Sven och jag träffades första gången av en slump och bytte adresser på en stor Poussin-utställning i London där, bland mycket annat, målningen Et in Arcadia ego hängde. Tavlan föreställer en herdinna och tre arkadiska herdar som har stannat framför en grav, vilket är det sista de väntade sig att stöta på här. En av dem läser inskriptionen på gravstenen högt för de andra.

Underbart! sade Sven med håret på ända. Allting i målningen leder ögat till skuggan av dens arm som läser orden! Ser du? Den här skuggan här! Och så pekade han.

John Berger