ÅSIKT

Journalist? Javisst!

Hitta svaren i LENNART BROMANDERS annandags- tävling

1 av 9 | Foto: MIKAEL LJUNG
Ehnmark/Enquist/Maria Gripe.
KULTUR

■ ■Tidningsvärlden lockar i dag som aldrig förr ungdomar till medieprogram och journalistutbildningar, men hur glamouröst eller hedervärt är egentligen det mediala livet? Man bör som alltid gå till de skönlitterära författarna och ställa frågan.

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

■ ■Här är några svar, tagna ur åtta olika romaner. Para ihop citaten med författarnamnen på listan och skicka rätt svar till Aftonbladets kulturredaktion, Arenavägen 63, 105 18 Stockholm. Sista dagen är 7 januari 2004. De tio först öppnade rätta svaren belönas med Anders Paulruds ”Ett ögonblicks verk” (Bonniers).

■ ■Författarna är: Honoré de Balzac, A Ehnmark/P O Enquist, Maria Gripe, Ivar Lo-Johansson, Liza Marklund, Birger Sjöberg, August Strindberg och Elin Wägner.

A Återstod bekymret att skaffa en ny redaktör. Enligt bolagets nya program skulle han äga följande kvalifikationer: han skulle först åtnjuta odelat förtroende som medborgare, tillhöra ämbetsmannaklassen, äga en titel, usurperad eller förvärvad, som vid behov nu kunde påbättras; han skulle dessutom äga ett respektabelt utseende, så att han kunde visas vid fester och andra offentliga nöjen; han skulle vara osjälvständig, en liten smula dum, emedan bolaget visste att den sanna dumheten alltid åtföljes av konservatism i tänkesätt och därjämte av en viss bakslughet.

B – Du säger ju att för tre veckor sedan fanns den? Då såg du den själv inlindad i gamla tidningar? Var det inte så?

– Joo, men ...

– Det räcker, Jonas, det räcker ? Men tänk om ? Jag menar, jag är ju inte hund-raprocentigt ?, försökte Jonas igen men blev avbruten.

– Kvittar gosse, kvittar. Vem tusan är säker i det här jobbet? Vi är ute efter nyheter ? inte efter eviga sanningar! Jo ibland kanske, om det är någon nytta med sanningen. Men det är det sällan.

C I stället för att vara ett heligt kall har pressen blivit ett medel för partierna, från att vara medel har den blivit affär och som alla affärer saknar den både heder och tro. Varje tidning är en butik där man säljer ord av den kulör som önskas. Om det finns en tidning för puckelryggar skulle den morgon och kväll bevisa puckelryggarnas skönhet, godhet och nödvändighet. En tidning har inte längre till uppgift att upplysa utan att smickra de olika åsikterna. På detta sätt blir så småningom alla tidningar fega, hycklande, infama, lögnaktiga, mordlystna.

D Hennes arbetsrum låg mitt emellan två redaktionshav, nyheterna och sporten med glasväggar ut mot bägge. Det fanns inget dagsljus, bara indirekt bortom haven. För att motverka känslan av akvarium hade någon av hennes föregångare låtit sy upp blå gardiner i något ogenomträngligt material som insynsskydd. Det var åtminstone fem år sedan någon tvättade, dammade eller engagerade sig i dessa tygbitar. Kanske kändes de fräscha och moderna en gång i tiden, nu var de enbart sorgliga och hopplösa.

E På Aftonbladet pågick den stora förnyelsen under Gary Engman på åttonde året, och upplagan hade nu sjunkit till strax över 105 000 ex. De första årens koppleriverksamhet, som termen skämtsamt löd, hade varit mycket framgångsrik, och fått upplagan att falla kraftigt. Idén med kontaktannonser hade man fått från danska Ekstra-Bladet: man skulle para ihop stora delar av läsekretsen, det var Engmans idé att Aftonbladet skulle vara lite av sexklubb, varm, mysig men ändå inte tråkig. Det gick oerhört bra, fast hade vissa bieffekter. Man upptäckte att de båda enskilda lösnummerköpare man parat ihop ändrade köpvanor. Två AB-köpare parades till en, man klarade sig tillsammans på ett Aftonblad. Pengarna som blev över köpte man i allmänhet Expressen för.

F Baron Starck i första kammaren satt hemma i sin riksdagsdubblett och väntade på en intervjuare från Frisinnade Morgontidningen, [?] en smula nyfiken på vad saken kunde gälla. [?] Han förnyade just i högre och något retad ton sitt ”stig in”, då den halvslutna dörren sakta sköts upp, och en ung dam klädd i ljusgrå tailormade och en svart sombrero på sitt rågblonda huvud, stod på tröskeln.

– Jag kommer från Frisinnade Morgontidningen, sade hon till svar på hans bestörta min. Baronen, som rest sig upp, tog ett par steg baklänges.

– Å, Herre Gud, ett fruntimmer! sade han.

G – Jag är journalist.

– Vad är det?

– Jag ska skriva i en tidning.

– Ska du skriva något i tidningen? Allt tal om skrivande uppfyllde honom med oro därför att han själv inte kunde.

– Det är något åt det hållet, sa jag.

– Bara du inte gör något galet?

– Nej. Men jag måtte inte ha låtit tillräckligt övertygande.

– Kan du leva på det då? frågade han.

H Redaktören var en vis, tystlåten herre, som tidigare varit riksdagsman; notischefen, en fet hetlevrad medelålders man, som ofta fräste, men som icke menade något ont, när han kallade medarbetarna för ”en djävulorisk varelse” eller ”en idioters Förste av herkulanesiska mått”, och de övriga kamraterna voro hederliga och hyggliga, men litet oroliga människor, såsom journalister ofta äro. Understundom talades på redaktionen misstänksamt eller hädiskt om författare, särskilt om lyrans män, varför Bengt noga aktade sig för att röja sina dolda strävanden.