ÅSIKT

Borgerlig? Vem? Jag?

Drygt trettio år efteråt äter CARL JOHAN DE GEER middag med andra gamla proggare och julhatare som enas om det förkastliga i att ha slav. Men julgran, kanske?

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Målning av Carl Johan De Geer, 1978.
Foto: ULF HÖJER Teckningar: CARL JOHAN DE GEER
Målning av Carl Johan De Geer, 1978.

Varje år mellan jul och nyår brukar vi träffas. Ett litet gäng gamla proggare som på 1960-talet hatade julen och då hade vår egen alternativa jul, på fel datum och med fel mat.

Först var vi bara två. Båda så kallade fria filmare med en osäker tillvaro och en negativ åsikt om traditioner. Vi ansåg att vi bekämpade "det borgerliga" genom att sitta vid kökslampans bleka sken med fläskkotletter, stekt potatis och saltgurka. Inga stearinljus hos oss inte. Ingen julgran.

Jag vill minnas att vi lite förstulet brukade överlämna varsin present till varandra. Någonting från antikvariatet, författat av Kafka, Freud eller Lenin. Vi hade inte slagit in böckerna i paket; det var inte fråga om julklappar utan om en ren slump.

På 1970-talet utökades antijulgruppen och snart var vi sex personer. Tre par med anknytning till fria teater- eller filmgrupper. Vi hade inga barn och det var naturligt, med tanke på vår antiborgerliga ideologi, att vara utan julgran. Under åren utvecklades vi åt olika håll i många frågor men fortsatte att träffas.

Och nu sitter vi där igen. Jag har svårt att koncentrera mig på att vara verkligt närvarande. Sorlet runt bordet är hypnotiskt och mina tankar vandrar. Det är en ny tid nu, långt borta från proggens skepsis mot det borgerliga.

Det kan snarare sägas att det borgerliga har kommit tillbaka. Att det råder en backlashstämning på det området. För trettio år sen var vi säkra på att fö-reteelser som golf, Rotary, religion, studentmössor och Mensa inte behövde bekämpas alls. De skulle försvinna av sig själva tack vare sin inbyggda idioti.

Kvällen är ung. Det seminarieliknande samtal som jag längtar efter får vänta en stund. Ännu så länge rör sig konversationen om maten och vinet. Sverige har under de senaste årtiondena begåvats med flera tusen nya kokböcker och dessa har i stor utsträckning distribuerats genom den mellanstation som utgörs av de där små mattorna under julgranarna.

Just det, julgranar. Ni läste rätt. Vi gamla proggare har fått barn och inordnat oss i den kommersiella verkligheten. Barnen ser reklamfilm, de kräver julklappar, vi vuxna tycker att det är riktigt kul. Vi slår in paket även till varann. Vi bakar lussekatter. Vi har adventsljusstakar. När alla barnen flyttat hemifrån kommer vi kanske att fira jul i alla fall.

Sorlet kring middagsbordet hörs svagt tvärs-igenom mina grubblerier. Fast jag inte vill det dras mina ögon till den julgran som kan skymtas genom en öppen dörr. Mina ögon tåras. Pappa! När jag var liten, före skilsmässan. Han älskade julen. Då kunde han excellera i användandet av skämtartiklar från en viss affär i Stockholm. Tallrikarna vacklade. När någon rökte tycktes det snöa i rummet. Konstgjorda hundskitar låg på golvet i badrummet och tamburen. Pruttkuddar var utlagda på stolar. Borgerligheten skämtade med sig själv.

Borgerlig! Visst var pappa borgerlig. Han kunde på fullt allvar låta sig kallas "baron". Han kunde klä sig i paraduniform, frack eller smoking. Med ordnar. Utan att se det skrattretande i detta.

"Det kallar jag borgerligt!" säger jag högt, av ren tankspriddhet. De omkringsittade männen och kvinnorna tittar förvånat på mig. Tonårsbarnen har redan lämnat bordet för att spela sina dataspel i ett annat rum. Nykterheten är, som alltid en timme in i en större måltid, mindre än den har varit. Nu kan vi snart komma igång, tänker jag och säger:

"Kommer ni ihåg våra definitioner, 1967, av vad som var borgerligt ?"

"Slips", säger någon. "Att ha klocka", säger någon annan. Jag ser mig om runt bordet. Ingen av oss har slips. Vi har alla klocka. Sätten att definiera det borgerliga är inte entydiga, tänker jag. Men jag har glömt de över trettio år som gått. Nu kommer en ivrig kör av röster och infall.

"Inramade tavlor är borgerligt."

"Tavlor överhuvudtaget. Det skulle vara affischer. Uppsatta med häftstift."

"Tjänstefolk. Betjänter. Manglad vit duk. Pärlcollier."

"Stopp", säger regissören till höger om mig, "nu måste vi definiera bättre. Den som säger en borgerlig sak måste säga motsatsen också. Det progressiva alternativet."

"Okej. Kungligheter är borgerliga. Vanligt folk är mindre borgerliga."

"Det var det dummaste", säger hon och fortsätter: "Du måste lägga till att det är borgerligt att umgås med de kungliga, att ta emot priser av dem och gå på middagar med dem."

"Ja, det förstås, men de kungliga är också borgerliga i sig. Modellen, så att säga, med både betjänter och paraduniform."

"Och vad är det progressiva alternativet?"

"Det är förstås att avsätta dem."

"Nu är det inte reformer vi pratar om utan definitioner."

"Villa är borgerligt. Att bo i. Och bostadsrätt. Det progressiva alternativet är hyreslägenhet."

"Mesigt."

"Ridning. Pinochet. Årgångsvin. Jaguar. BMW. Stilmöbler."

"Antika möbler."

"Visst. Vi bodde med möbler som var containerfynd " bokhyllor gjorda av ohyvlade brädor och tegelstenar " sängar av spånplattor placerade på ölbackar " det där håller inte i längden. I barnfamiljer."

"Och dessutom finns det inga containerfynd längre. Men vad sägs om bordsplacering. Visitkort. Cigarr. Persianpäls. Leopardpäls. Lodenrock. Kamelhårsulster. Klackring på herrar. Frack. Uniform. Servettring. Mockaglass. Ornitologi. Att sätta barn i balettskola. Intelligenstest."

"Sånt är väl knappast skadligt. Och var finns de progressiva alternativen?"

"Proletariatets diktatur."

"Var seriösa nu. Ge inte näring åt Göran Skytte."

"Ja, ja. Jag säger patriarkat."

"Vad är motsatsen? Är det matriarkat?"

"Nej, det är helt enkelt frånvaro av patriarkat. Lika villkor."

"Allvarliga borgerliga fenomen är religion, prinsessdyrkan och alla traditioner överhuvudtaget."

"Så dessa middagar som vi haft så här års varje år för att motverka det borgerliga, har de blivit borgerliga genom att bli en tradition?"

"Det finns risk för det. Och vad äter vi? Fågel på italienskt vis. Med grädde, vin och kapris i såsen. Är det progressivt?"

"Om vi säger att matlagning på en viss nivå är borgerligt så nuddar vi vid den stora tidsparadoxen här. Vi vill leva " vi vill inte dö utan att ha upplevt ett och annat " vi vill se Toscana och Venedig."

Nu börjar det bli ömtåligt. Flera av oss tar mera mat.

"Att ta studenten är fortfarande borgerligt. Att doktorera är borgerligt. Att göra karriär är borgerligt."

Flera av oss har begått dessa borgerliga handlingar. Själv anser jag mig vara oskyldig. Men det kan diskuteras. Saken börjar urarta.

"Ni menar väl inte att man ska motarbeta utbildning?"

"Men medge att studentmössa och doktorshatt är borgerliga, det vill säga förkastliga snobbfenomen?"

"Var inte så allvarlig. Hör på den här: Jag hade en vän som hade varit på fest, kring 1970. Han berättade: det var så djävla borgerligt " man skulle sitta på stolar."

"Toalettpapper. Jag var tillsammans med en kille 1969 som tyckte att det var borgerligt med toalettpapper."

"Hur gjorde han " med det där?"

"Jag vet inte. När vi skulle umgås en hel helg var det hemskt. Jag höll mig i tre dagar."

"Hm. Nu göder du Göran Skytte igen. Kom ihåg en sak: vänstern hade rätt. Världen behöver lika rättigheter för alla."

Vi ser på varandra. Glas töms och fylls på, nya flaskor plockas fram.

"Menar du att termen "borgerlig" per definition är negativ?" frågar skådespelaren mitt emot mig.

"Det var den för 30 år sen och det är den fortfarande", säger jag.

Vi enas om att även om begreppen har kommit på glid så finns det entydigt negativa fenomen inom borgerligheten. Som att bära monokel eller hög hatt. Som att ha hembiträde, även om dessa saker knappast är aktuella längre i vårt land. Det senare förnekas av regissören. Hon säger sig se tecken på att hembiträdessystemet är på väg tillbaka. Jag häpnar.

"Nazism. Det tycker jag är ett erkänt negativt borgerligt fenomen. Som även kan vara aktuellt i vår tid."

"Intressant åsikt. Men ett så kallat skinnhuvud kan väl inte sägas vara borgerligt på samma sätt som den som har visitkort eller bär frack eller äter sjurättersmiddagar på Grands franska veranda."

"Nu börjar det bränna till. Definitionerna blir svårare."

"Det kanske kan besvaras så här: divalater är borgerligt. Att sätta sig på andra är borgerligt."

Det blir tyst en stund. Sen kommer det: "Barbiedockor."

Ingen säger emot. Jag drar till med det allra mest förbjudna:

"Min morfars far, eller om det var hans bror eller farbror, hade en slav."

Saken väcker inte så stor häpnad runt middagsbordet som jag hade väntat mig. Jag vet att det är sant, min mormor berättade det när hon levde och jag trodde henne. Jag räknar upp de detaljer jag vet. Slaven hette Hassan och hade köpts in i Nordafrika under en resa på 1890-talet. Av humanitära skäl, sades det. För att han skulle få hjälp. Hassan hamnade alltså i Halland i Sverige och inlemmades mer eller mindre i den stab av tjänstefolk som fanns i det stora huset. Han insisterade på att han skulle sova på en matta på golvet utanför sin husbondes dörr. Efter ett par årtionden, då vi alltså befann oss i det tidiga 1900-talet, förklarades det för Hassan att han var fri. Han hade till och med en summa i intjänad lön. Hassan, som lärt dig svenska, begav sig mot Göteborg med plånbok och resväska.

"Var inte slaveri olagligt i Sverige redan då?"

"Säkert. Men formellt var han väl inte slav när han komit till Sverige. Men han kände sig som en. Dörrmattan, ni vet."

Jag berättade det sorgliga slutet. Hassan kom tillbaka efter några veckors bortovaro. Han var trasig, slagen, rånad på allt. Han ville aldrig mer lämna det stora feodala patriarkala borgerliga huset. Han blev kvar där till sin ålderdom och död.

"Vi kan nog enas om att det är både borgerligt och förkastligt att ha slav. Men om vi tar något vi har här ""

"Julgranen. Vi började denna mer än trettioåriga vana med att se negativt på de borgerliga, de som hade julgran."

"Du menar att vi har blivit korrupta?"

"Så långt vill jag inte gå. Men vi måste fråga oss vad vi egentligen talar om. Vi lever i ett samhälle med ett förödmjukande värdesystem. Den kulturella människan, den kreativa, den lekande människan är helt nedvärderad. En nolla till direktör tjänar 2000 gånger mer om året än Tomas Tranströmer, vår internationellt största författare, översatt till 50 språk."

"Och alla vi andra, vi drömmer om en lotterivinst. Vi har gått så långt det går från de socialistiska idealen. I stället för att ta från de rika och ge till de fattiga så skapar lotterierna ett system som tar från alla de fattiga för att en ska bli rik."

"Inte bara lotterisystemet. Hela det ekonomiska systemet. Det kallas kapitalism."

Vi avbryts av de unga. De står i dörren med ytterkläderna på.

"Vi ska gå på möte. Sitt ni här och lek Moodysson. Vi ska planera en demonstration mot USA:s olagliga krig i Irak. Hej då och ta det lugnt med vinet."

Ytterdörren smäller igen. Efter några ögonblicks tystnad stiger sorlet.

Carl Johan De Geer