ÅSIKT

Teatern på dödens scen

MUSTAFA CAN möter kultur- skapare i Bagdads ruiner

1 av 4 | Foto: mustafa can
Alaa Hussein och Suad Aziz repeterar i granatsplitter och sot.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

När bomberna föll över Bagdad i våras, när skriken och klagosångerna ekade mellan rasmassorna och sömnen vägrade infinna sig - ja, då brann det i teaterregissören Ahmed Hassan Musa: Konsten, kulturen! Tanken på att en dag kanske få fly in i teaterns gränslösa värld och skapa scenkonst av det infernaliska som händer här och nu höll lågan vid liv.

Nu, sex månader senare, vandrar Ahmed Hassan Musa energiskt runt i en av Al-Rashid Cinema and Theater Studios lokaler och tycks leva med i varje känsla som skådespelarna Alaa Hussein och Suad Aziz uttrycker. De repeterar en pjäs som ännu inte fått något namn - men som handlar om "krig, liv, död och stark lust". Det smärtar att se repetitionen. Det är som om skådespelarnas - och regissörens - kroppar hettar efter att förkroppsliga krigets natur.

- De har verkligen läst på, viskar Ahmed Hassan Musa med ett leende och nickar åt skådespelarna. De har inte svårt att spela sina roller - för de är sina roller, de bär kriget inom sig.

På den riktiga teaterscenen i andra änden av byggnaden - som ska byggas upp igen efter att ha skadats under kriget - är flera ingenjörer i färd med inspektioner och mätningar.

Överallt i lokalen där repetitionen pågår är kvarvarande väggar täckta av kulhål, granatsplitter och sot. Dagsljuset tränger in genom en stor öppning, som en gång var metertjock betongvägg. Förvridna armeringsjärn sticker ut här och var.

Därför, menar regissören, känns det naturligt att pjäsen repeteras just här. En pjäs som handlar om en man och en kvinna som fastnat i ett bombat hus, som kan falla samman när som helst. Alla grannar har antingen lyckats ta sig ut eller ligger döda i rasmassorna. Paret hör hela tiden hur människor utanför byggnaden skriker att man ska rädda dem. Något de inte vågar hoppas på. I stället beslutar de sig för att tiden i ruinerna ska bli den bästa i deras liv. En tid mellan den verkliga och den fiktiva världen. När ångesten och ledan blir för stor förvandlas paret till bekymmerslösa, musiker - kvinnan blir flöjtist och mannen cellospelare.

I takt med att bombningarna intensifieras spelar paret allt högre och vackrare - "nuets och längtans musik". En musik som till och med får livet utanför ruinerna att stanna upp, som överöser explosionerna och klagosångerna. Människorna utanför fängslas av musiken och fylls av trots mot vansinnet. De skrattar, applåderar, sjunger och dansar. Trots de fysiska murarna mellan paret och människorna utanför förenas de av en kraft, en tanke: att människans sinnen - bara hon vägrar - varken kan skakas, beräknas eller ägas av kriget .

I en av pauserna säger regissören Ahmed Hassan Musa att varje människa som drabbats eller drabbas av krig kan känna igen sig i pjäsen. Att den handlar om konflikten mellan den verkliga och den fiktiva världen, mellan ljuset och mörkret. Människan måste fly verkligheten för att kunna överleva - men hon måste också lära sig att acceptera lidandet för att orka leva vidare.

Enligt Ahmed Hassan Musa har vanliga irakier sällan tid att reflektera över vad som hände under kriget och vad som händer nu. Deras ansträngningar går åt till att försöka finna sin plats i ett Irak utan Saddam Hussein. Ett land där folk har svårt att försörja sig, ett land utan folkvald regering och där makten innehas av en enorm ockupationsstyrka som inte kan upprätthålla någon slags ordning eller säkerhet.

Därför, tycker regissören, vilar ansvaret på konstnärerna, författarna och poeterna att spegla sin samtid.

Även skådespelarna Alaa Hussein och Suad Aziz vittnar om att deras tröst under kriget bestod i att kunna samla på upplevelserna och återge dem till sitt folk och till eftervärlden. Ty konsten är kanske människans främsta instrument för sanningssökande och kunskap om livet. Den ger glädjefyllda och smärtsamma möjligheter att orientera sig i samhället och i sitt själsliga liv.

Alla tre i teatersällskapet fyller ständigt på i varandras meningar - som vore de en enda person som håller en lång monolog med tvära kast mellan det jordnära och det förflugna, mellan ljus och mörker.

Krig är så brutalt och överväldigande, fortsätter de, att man först vill förtränga upplevelsen eller radera det ur sitt medvetande. Det är först genom att rannsaka människans inre som kriget blir någorlunda fattbart. Därför är konsten så nödvändig. Den bör, ska och måste skildra det mänskliga varats väsen, skänka upplevelserna kött och nerv för att människan ska kunna orientera sig mot en framtid de drömt, drömmer om.

Den bärande tanken är att konstarterna både ska fånga kärnan i sin samtid och fungera som en andlig kraftkälla. Annars skulle konsten bli ett tidsfördriv, något nöjsamt utan vilja att ta ansvar för människans lidande, längtan, glädje och hopp.

Till skillnad från regissören Ahmed Hussein Musa och hans skådespelare anser inte galleristen och konstnären Qasim Alsabati på Hewar Art Gallery att konsten främst måste avspegla sin samtid - "alla kan inte vara krigare". För Qasim Alsabati är konsten främst en verklighetsflykt till det enkla. Till ljuset och en önskan att tvätta själen ren från smutsen och vreden.

Att stiga in genom Hewar Art Gallerys portar i ett av östra Bagdads medelklassområden är som att beträda en oas av fridfullhet i ett landskap av självmordsbombare, krypskyttar, kidnappare och unga, spända amerikanska soldater som patrullerar i sina tungt beväpnade militärfordon. På galleriets utomhuscaferia sitter långhåriga, jeansklädda ungdomar sida vid sida med lika västerländskt klädda äldre män i skuggan av palmblad, apelsinträd och dricker kaffe eller suger på vattenpipor. Melankoliska arabiska toner strömmar ut från små högtalare och smälter samman med fontänens porlande och gästernas låga samtal.

Qasim Alsabati, en grånad femtioårig konstnär, etablerade galleriet efter Gulfkriget 1992. Han sitter bakom ett bord innanför konstsalongen och berättar att en rik, kulturintresserad överklassman finansierade galleriet. Alsabati, som själv utbildades på Bagdads Akademi för högre konst, säger att man fram tills idag haft 105 utställningar - allt ifrån skulpturer och fotografi till vanliga oljemålningar.

Både äldre och yngre konstnärer på kafeét förklarar att galleriet är deras andningshål och livsnerv mitt i kaoset som Bagdad och Irak befinner sig i idag. Utan det skulle man lika gärna kunna dö, tycker den unge konststudenten Bashar Ahmed al-Sayyif, som fördriver dagarna med att samtala om konst med sina äldre kollegor.

När vi återgår till samtalet om kulturlivets roll i dagens Irak säger Qasim Alsabati att många konstnärer i historien förvisso stått på barrikaderna och kämpat mot etablissemanget, men att även andra sorters konstutövare måste få mer utrymme. Speciellt i förtryckta samhällen där människan har ett större behov av att försvinna in i en ljusare värld.

Därför är alla Qasim Alsabatis tavlor ljusa - "en modern, abstrakt konst som inte tynger själen". Han visar upp en tavla som är målad i jordfärger och pekar ut diffusa skuggor av en pojke på en gren, som vilar över en flod, en hund som latar sig i eftermiddagssolen, kvinnor och män i arbete på byns väldiga fält. En behagfull tavla att titta på och som irakier från alla samhällsklasser kan referera till eftersom bymiljön är en självklarhet i den nationella självbilden.

Han ställer inte ut politisk- eller socialt medveten konst på galleriet med motiveringen att det vore som att mixa honung med gift.

Är det möjligt för konstnärer som verkar i länder där krig och förtryck tillhör vardagen att inte bli påverkade? Qasim Alsabati tänker länge och säger slutligen att människan måste få vara större än sitt lidande. Han tillägger dock snabbt att han gladeligen skulle ställa ut Goyas krigsmålningar, Picassos Guernica eller tavlor av en inhemsk talangfull konstnär som målar i mästarnas anda.

Men, fortsätter han, Hewar Art Gallery skall vara en drömsk värld att stiga in i. För människan kan och bör inte vältra sig för mycket i fördärvet.

Qasim Alsabati säger allvarligt att med tanke på Iraks urgamla kulturarv känner han sig som 10 000 år gammal snarare än 50. Under Saddams tid censurerades konsten och kulturen hårt och fick främst avspegla Iraks stolta förflutna. Kulturen fick aldrig kritisera "familjen" (Saddam Husseins familj), men den fick - tvärtemot vad många i väst tror - häckla kulturministeriet och andra politiska institutioner.

Han menar att den irakiska konsten efter alla år av censur har mycket att ta igen. Qasim Alsabati tar upp en vattenflaska från bordet och liknar konsten vid vatten. Om vattnet ligger kvar i flaskan för länge kommer det att bli dåligt. Konsten, fortsätter han, måste vara som vattnet i en flod, den måste få nya riktningar, stöta på andra miljöer, för att kunna skifta karaktär och utvecklas. Därför måste de nya irakiska konstnärerna resa mycket och få influenser från europeiska och latinamerikanska kollegor - och våga experimentera mer.

Situationen i landet är dock alldeles för osäker, resonerar han sen: det finns inga garantier för fred och säkerhet. Det finns inga riktiga partier, inga folkvalda ministrar eller någon medborgarkultur värd namnet. Än så länge tycks allting i Irak handla om vad USA vill, inte vad folket, samhället - och konsten - vill.

Han tänker tillbaka på det han just sagt och tillägger skrattande:

- Det där lät politiskt, va? Ja" hur mycket jag än vill smyger politiken tydligen in sig överallt.

Mustafa Can är journalist och författare. Han har varit Aftonbladets utsände i Irak under och efter kriget.

Mustafa Can