ÅSIKT

Lyckan - Canzone

En nyårsdikt av Lars Mikael Raattamaa

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: Foto: CATO LEIN

"den som hetsas av hoppet blir lätt sittande i verkligheten"

Sören Kierkegaard

Om haren hade vingar

Så stod han ändå stilla

Han visste inte vart han skulle fly

Fast hetsen honom tvingar

Och hungern kurrar illa

Han gömmer sig i spretig rönnbärssly

Snart morgonen kan gry

Och bleka juleljusen

Snart mat som tömts i hinkar

Bärs ut, och skylten blinkar

Och irriterar sovande i husen

Snart har natten gått

Till sist ska haren också äta flott

Fast natten är förbi

Sen tusen timmars mil

Så sover kropparna i alla rummen

En bredbar kalori

Och en halv tallrik fil

Som stått i köket länge och blitt ljummen

Och lite fil på tummen

Men kroppen sen igår

Är trött av en ny dag

Så många dumma drag

Och steg på tusen åter tusen tår

Det vackra lilla minnet

Som jagar ensamheten under skinnet

Till dig som alltid undrat

Om nästa väg är utsatt

Låt inte hoppet så förföra nu

Vi julgransbarn som plundrat

Allt glitter före midnatt

Vet allihop att lyckan är ett slut

Dags att titta ut

På smällare som brinner

Och gäster gäster knuffar

Bland stjärnor ringar puffar

På natten är det någon som försvinner

Såg du vem det var?

En händelse som alltid stannar kvar

En uggla sitter lugnt

Och vässar sina klor

Mot tallen som har vuxit under året

Så viker hon så tungt

Upp vingarna och glor

Ett krutstänk sveder röda ugglehåret

Hon korsar järnvägsspåret

Vid Svedmyra där nyss

På backhoppsbackens trapp

En mus så lyckligt slapp

Se tiden släckas ut av hungerns kyss

Likt fyrverksstjärnor; korkar

Hon söver dem som inte längre orkar

Bland grälla julgransljusen

Står kroppen där och drömmer

Om händer som ska bära kroppen hem

Och mittemellan husen

Står vännerna som gömmer

Små explosioner som ska glädja dem

Ja vilka vilken vem?

Vem fick den dubbla nöten

Vem var det som fick sjunga

Om drycken på sin tunga

Vem talade så vitt om djärva möten

I soffan sitter kroppen

Med stora mandelbitar kvar i koppen.

Så många stora ord

Och små små löftesbrott

Så många händelser som aldrig händer

Det mesta vid ditt bord

Som snart ska kastas bort

Och värma stadens kant med avfallsbränder

Och säger nån: Det vänder

Att framtid kanske finns

Så slit dig genast loss

Den tillhör inte oss

Som ingen kropp imorgon längre minns

Svälj det bittra smolket

För hoppet är ett opium för folket

I bleka morgonblasket

Har ugglan nästan blundat

På kvisten där vår uggla har sitt bo

Och harens spår i slasket

Har sopcontainern rundat

Så många varv - får haren aldrig ro?

Ett spår ifrån en sko

Men snart försvinner märket

Fast ugglans blick är lång

Och följer harens språng

Är harens sista hopp i själva verket

Spring bort från starka ljus

Som jagar honom lekfullt - sladdar grus

Och lakanet är snott

Runt kroppen armar ben

Som fryser litegrann i nyårsslummern

Tapeten har den gnott

Betongen lyser ren

Och armbågen är rödare än hummern

I klockan surrar summern

Men kroppen är ett djur

På flykt mot fältets slut

Och inga vägar ut

Ur drömmen om en sista lycklig tur

I ändlighetens vatten

Så många har förlorat hela natten

Lars Mikael Raattamaa