Aftonbladet
Dagens namn: Bartolomeus
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG
Startsidan / Kultur

Morkullan - liksom

Ur   Ur "Tidens stora bok om Europas fåglar".

    Hon kommer liksom skjuten över grantopparna. Den liksom baktungt kompakta kroppen. Rullar till lite, och liksom vänder sig. Och så kommer det värsta, vingarna stannar liksom upp en aning för varje tag, en tiondels sekund bara, bortklippt.

Där kan man bo.

Liksom.

Och dit är det långt nu.

En del måste man befinna sig på rejält avstånd ifrån för att kunna säga nåt vettigt om. Morkullan till exempel. Man är på trygg distans ifrån henne dessa februaridagar med kvicksilvret på tvåsiffriga minusvärden. Äpplena börjar sina.

Då kan man ta till orda lite.

Om liksom.

Det har sagts förr: (bland annat av Bengt Emil Johnson i Stycken, Gidlunds, 1989.) Att möta henne, vilket nästan jämt betyder att stå snett under henne, är en sorts totalupplevelse - av liksom: lätet, syn, känsel.

Alltsammans vagt, undandragande och mycket här.

Hon är honlig, har det sagts vidare. Jag vet inte.

Men jordig är hon, drypande, torr på en gång.

Liksom"

Även lätet bidrar till helhetsliksomupplevelsen, ett knorrtande, kommet nerifrån tårna!, varvat med det snärtiga, höga pisspandet.

Det finns en höjd, en altitud i detta som få är förmögna.

Morkullan syr samman dag och natt, var det en som sa, också detta är sant och ger en vink om hennes räckvidd.

Hennes totalitet.

Inte möte, inte heller ensamhet, men mellanrum, liksom.

 

    Och det där utesluter inte helhet. Tvärtom. I liksom kan man stå, rätt länge. Nån kväll, när morkullesträcket går, i nån skogskant, in och ut ur gläntningarna, i en utmärkt rutt över grantopparna.

Strängt inordnad, och vinglig, mjukt böljande, och rät...

Liksom.

 

    P S

Skulle ner i Europa en sommar. Sitta i storstad och skriva bok, var det meningen.

En kväll före avresan gav man sig ut med förortståget, förbi villorna och vidare, där de små ljusskygga bilfirmorna tar vid, skrotdepåer och små åkerlappar. Där finns ett ställe där hon alltid kommer. Så där års.

Där kan man stå och fylla sig med kulla, medan timmarna och tågen går in mot stan.

Men hon kom aldrig. Jag stod under den tigande granraden. Det var tomt. Det var så pass tomt att jag kunde ha framkallat henne, ur o-närvaron som utstrålade från de där granraderna, på den skymningsbrinnande himlen. Sällan tror jag mig så intensivt ha o-sett nånting.

Jag knallade tillbaka till perrongen.

Satt och hängde, mörk och lurad vid ett fönster.

Då kom hon, skjuten mot den orange himlen, girar till snett ovanför vagnen, och följer oss.

Den skarpa och mjuka, liksom nedåtlutande griffelnäbben. Axeln, mjuk, liksom bullig"Fördjävligt, alltsammans.

Liksom.

 

P S

Och så är hon brun. Tror jag.

Joar Tiberg
Senaste TV-klippen
SENASTE NYTT

Visa fler
Om Aftonbladet