ÅSIKT

Han gjorde bilder för folket

Jan Myrdal avsked till vännen Svenolof Ehrén

1 av 2
Konstnären Svenolof Ehrén blev 76 år. I går begravdes han i Stockholm.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Nu är Svenolov Ehrén död. Just för att vi var vänner i sextio år bör sägas både att jag sörjer honom och att jag känner lättnad. Lättnad ty i hans fall kan sägas att döendet befriade honom från svåra plågor. Mot slutet hade han också - trots sin intensiva livsvilja mitt i smärtorna - heller nästan ingen förhoppning kvar om att läkarna skulle kunna hjälpa honom ur plågorna och återställa hans arbetsmöjligheter.

Visst funnes det mycket att säga om det personliga. Under vissa perioder dessa sextio år umgicks vi dagligen. Vi delade torp vid Lejondalssjön från våren 1946. Han målade och jag skrev. Han bodde hos mig i Paris 1955 och vi tillhörde samma kollektiv i Spanien 1957. Men från januari 1958 när jag och Gun Kessle reste till Asien till dess han återkom från Norge på mitten av åttiotalet träffades vi endast sporadiskt. Inte så att vi bröt kontakten - men vi fanns på olika håll i världen. Därefter blev umgänget åter tätare ända till slutet. Vi diskuterade konst och politik; byggde också ångmaskinsmodeller. Men det vore fel av mig att säga att jag var hans närmaste vän. Den som vad jag förstod kommit att stå honom närmast genom åren var Stig Claesson.

Det personliga är av vikt för familj och vänner. Men det är inte allmänintressant. Inom överskådlig tid är också jag död. Breven mellan Svenolov och mig är brända. Varken han eller jag ansåg att eftervärlden borde ges möjlighet att undvika vårt publika arbete med att intressera sig för hans och mina tonårsfunderingar om konst och litteratur eller om hur jag råmade under kriser i liv och kärlek.

Det är som medveten bildmakare Svenolov Ehrén varit - och nu efter sin död förblir - av betydelse. Det måste tydliggöras.

Jag tar inte hans teaterarbete till exempel då jag av naturliga skäl - resor - inte sett mer än några uppsättningar. Jag utgår i stället från boken Vikingarnas värld från 1967. Under fyra år arbetade han intensivt samman med Ole Klint-Jensen som stod för texten. Uppgiften var att inför dagens publik inom ramen för all tillgänglig kunskap konstnärligt återskapa ett det förflutnas verklighet.

Många konstnärer och författare gör i sådant läge som den idealistiske tyske professor som fick i uppgift att rita en kamel. Då han aldrig sett en kamel gick han in i sin studerkammare och ur djupet av sitt medvetande konstruerade han en kamel. Inte så Svenolov.

Han reste, för att som underlag i skissblocken teckna och måla, till de landskap som var vikingarnas i Danmark, England, Irland, Norge, Shetlands-

öarna och Skottland. För att kunna korrekt återge hur vikingarnas skepp rörde sig i vågorna och hur seglen fördes i olika vind byggde han modeller, skärmade av en vik utanför sitt sommarställe på Arkö, satte ut modellerna och tecknade. Så fick han underlaget till att med bedövande realism i trä kunna skära och trycka märkliga landskap och havsscener till boken.

Men han återgav även föremålen. De krigiska såväl som de vardagliga. Historiker och arkeologer i Sverige som på kontinenten talar nu med mig om dessa bilder. Något finare och mer användbart har inte gjorts, Times Literary Supplement prisade också de föredömliga färgfotografierna. Men - som Svenolov Ehrén skrev dem i ett genmäle - det var inga foton; de var i trä skurna bilder. Det var just därför föremålen och ornamenten kunde träda fram ur boksidan.

Han visste att ingen fotografisk återgivning kan nå upp till den detaljrikedom, reliefverkan och exakta - nästan öververkliga - realism en kunnig konstnär förmår åstadkomma. För att nå fram till detta hade Svenolov Ehrén studerat hur artonhundratalets hantverkskunniga xylografer arbetade med sina reportagebilder för dåtidens illustrerade press. De skar direkt i den tvärställda trästocken. De fick fram ljus och skugga genom att arbeta med linjen och få den att svälla och smalna av.

Svenolov Ehrén var ända sedan ungdomen och fram genom sitt mogna konstnärskap medveten om hantverkskunnighetens krav. Han såg sig som grafiker fortsätta en stor tradition av formskärare och xylografer ända fram genom nittonhundratalets träsnittsrörelse. Som målare och scenograf, som illustratör och frimärkskonstnär, byggde han hela tiden på traditioner vilka han i arbete kunde utveckla och förnya.

Han var alltid nyfiken på nyheter. Det var inte tillfälligt att han, efter att av Adelyne Cross-Eriksson lärt tekniken, blev den förste som ställde ut silk-screentryck (seriegrafier) på Galleri Esthetica 1951 och sedan själv fick lära kamraterna på Konsthögskolan.

Det var vid den tiden han ändrade inriktning. Han tog steget från det då bland de yngre dominerande - nyexpressionism och Picasso-efterföljd - till en ny realism. En som blev alltmer både social och folklig. Det väckte både förvåning och motvilja bland en konstkritik som då lät sig domineras av MOMA:s (Museum of Modern Arts) idealbildning.

Denna Svenolov Ehréns nya konstnärliga inriktning i början av femtiotalet var överdeterminerad. Han tog aktiv del i arbetet för Stockholmsappellen mot kärnvapen 1950 och blev för detta så rasande angripen av den tingstenska Dagens Nyheter att han insåg att inte bara fredsrörelsen utan den kommunistiska världsrörelsen hade rätt i sin analys av imperialismen och kapitalismen. Han organiserade sig därför som kommunist och förblev därvid livet ut. Konstnärligt innebar detta också ett medvetet ställningstagande för konsten åt folket och såväl en folklig - ofta härligt grov - som social realism.

Detta gav honom ett antal ekonomiskt svåra år då han fick försörja sig på arbete åt Konsumreklam och S:t Eriksmässa och valplakat innan han med de stora grafiska bildsviterna åt Bokkonsum i mitten av femtiotalet - London River, Paris Hallar, Västkust - nådde såväl kritik som en ny publik.

Det var en tid då även den officiella arbetarrörelsen hade ett aktivt folkligt kulturarbete. Ty de vänstersocialdemokrater och forna kommunister vilka inte tilltroddes politiska uppdrag fick då i stället bygga upp sådant som Folket i Bild och dess konstklubb, Folkrörelsernas Konstfrämjande och Bokkonsum.

Mycket kan och bör sägas om Sven-olov Ehréns arbete och dess betydelse för framtiden. Men för att förstå varför han skapade bilder och sökte sprida dem så brett som möjligt måste man komma ihåg att han livet ut - i femtiofem år - skapade bilder för det arbetande folket mot kapitalet; för folken mot imperialismen; för socialismen och kommunismen. Detta är något som många också bland sådana som ibland - eller till helt nyss - kallas kommunister tycks vilja tala tyst om. Just därför bör det sägas vid hans grav.

Han deltog inte i de inre teoretiska striderna i den världsrörelse och det parti han valt att tillhöra. Vi diskuterade också sällan detta. Han menade att det fanns en grundhållning, ett ställningstagande, att stå solidarisk med. Därför stod han också - trots fysisk smärta - ännu första maj 2003 med den röda fanan på sin balkong vid Södermalmstorg och hälsade demonstranterna.

Han svek inte det parti han tillhört, verkat för och skänkt pengar, arbete och konstverk åt i mer än ett halvsekel. Men hur kommer det sig att detta parti tycks ha gjort med sin tradition vad den socialdemokratiska rörelsen med sin. Liksom socialdemokraterna kan fråga sig vad det blev av dess konströrelser kan det kommunistiska partiet och dess efterföljare fråga sig vad de gjort med sådant som Konstnärernas Fredskommittés arkiv och material. Affischer och allt?

På väg till kardiologen såg jag nyss i entrén till Västerås sjukhus hans stora träsnitt; det väldiga träd som lyste upp för oss väntande. Ty även om Svenolov Ehrén nu är död finns hans verk i tusental och tiotusental kvar landet runt i privatbostäder och i offentliga lokaler, på sjukhus och i mottagningslokaler. De fortsätter att i bild verka för det han trott och hoppats.

Jan Myrdal