ÅSIKT

Urverk med värk

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Morgan Alling och Matilda Mörk i "A clockwork orange".
Foto: ROGER STENBERG
Morgan Alling och Matilda Mörk i "A clockwork orange".

Det enda riktigt upprörande med Dramatens A Clockwork Orange 2004 är publiken. Stora scenen är ombyggd till en tevestudio där teaterpubliken kidnappas som studiopublik i den populära talkshowen Show Brodsky. Kameror och strålkastare sveper över salongen, tekniker kollar utrustning och publikcoachen talar om för oss hur och när vi ska applådera, skratta eller bua.

Så börjar showen. Programledarna Brodsky ( Claes Månsson) och Branom ( Marie Richardson) kommer ner för den glittrande trappan ur vad som ser ut som ett gigantiskt, orange jätteöga och som samtidigt är just urverket i apelsinen. Storebror ser dig fortfarande, men det är inte längre den militanta stat som Anthony Burgess 1962 och Stanley Kubrick 1972 räknade med.

Nu är det 2004 då våldet sanktioneras och begås av teve, moraldiskussionen är en fråga om publiksiffror och bevakningen utförs av envar. Alex ( Morgan Alling) och hans kumpaner, droogs i Burgess/Lundgrens ryskinfluerade ungdomsslang, har smygfilmats av teve och konfronteras av Brodsky och Branom i direktsändning. Alex överbevisas och sätts i fängelse och den berömda avgiftningskuren - där Alex likt en Pavlovs hund tränas att må illa av våld - är naturligtvis också något som Brodsky står bakom.

Regissör Kasper Bech Holtens bakomliggande idé är närmast oantastlig. Talk-showens diktatoriska mekanismer både kränker individer och förstör en kvalificerad etisk diskussion där varje applåd, skratt eller burop gör publiken till medlöpare. Problemet är bara att detta inte blir särskilt intressant teater.

Talkshowens format är ju närmast simpelt och bara för att detta förstoras upp till nationalscensstorlek blir det inte mindre simpelt. Trots den mycket ambitiösa och synnerligen trovärdiga apparaten på och kring scenen så är det bara en talkshow. Detta, kan man invända, är ju också själva poängen. Men dessvärre räcker det inte med full analyspott för att göra lyckad teater.

Uppsättningen hade behövt ytterligare någon dimension som gjorde teater av showen. Anakronismerna blir också emellanåt besvärande. Nadsat - ungdomsslanget - är allt annat än up to date i Bech Holtens koncept, färderna ut i den så kallade verkligheten, först via kameror, sedan som konventionella scenbyggen, haltar också betänkligt mot slutet. Därtill har Kubricks lysande film fått oss att glömma att såväl boken som pjäsversionen (även den av Burgess) har sina brister.

Att Claes Månsson är lysande som Brodsky, Morgan Alling beundransvärd i sin vokala och fysiska plasticitet eller Marie Richardson utmärkt som Brandon, hjälper inte ett dugg. Och sedan är det det här med publiken. Att till och med genrepspubliken, bestående av - milt uttryckt - teatervana åskådare, så oreflekterat och närmast sorglöst leker med som studiopublik, vilket redan Jasenko Selimovic lyckades med i Den europeiska kritcirkeln för några år sedan, är närmast beklämmande. Däri ligger väl tyvärr också en poäng.

Teater

Claes Wahlin