ÅSIKT

Jag kräver strid!

JOAR TIBERG söker poesins framtid. Och konstens

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Hur orienterar vi oss i en mjuknande, vidöppen värld där ideologierna tycks segla bort som tysta skepp mot horisonten? Situationen har av många poeter hanterats med blickar in i språket, dess friktion, inte mot landskapet eller rummet, utan mot sig självt.

Det där har pågått ett tag nu.

Det som gjorde Lars Mikael Raattamaas diktning i Helgonlegenderna: väv (2000) så kraftfull - och med sina messianska anspråk också problematisk - var att han gick åt andra hållet, ut i rummet, landskapet, det ideologiskt inpyrda, och gav sig fan på att språket hade där att göra.

Texst heter en nyutkommen sober antologi där konstnären Magnus Bärtås samlat trettio konstnärer och skrivare i mellanåldern - från Robert Ståhl (f. -48) till Kim West (f. -78) - som på något sätt närmat sig gränsen mellan det vi kallar konst respektive litteratur.

Jag blir sittande vid Peter Ecchers (f. -71) verk Plötslig nedsvärtning i bostäder. Det tycks vara någon sorts fenomen som inträffat slumpvis, bostäder återfinns plötsligt svarta, som om en brand har varit framme. Alltihop är utformat som en skrift från Konsumentverket (1977: 1) med vidhängande bilder av förödelsen. Kanske är det nåt slags rumsdiskussion som gått mig förbi, nånting om gränsen och det oförklarliga.

Civilisationskritik? Jag fattar det inte. Men värre: Det lyckas inte oroa mig.

Ecchers verk känns typiskt för konstbidragen i volymen, de svävar nästan samtliga över. Saknar en rostighet, eller strävhet, som jag tycker bör finnas i akut konst. Det blir ofta glansigt, mjukt. Blanka idéer.

Andreas Gedins veka promenader genom några världsstäder vill jag dock framhålla. Ett slags visuell haikudiktning, slingrande, förgängligt, men likväl, ett avtryck. Ett här! Platsen finns, vi finns. Vi är tillsammans.

Orden då?

Ja, nedsvärtningen av bokstäver tycks ha nått intressantare områden än dito av bostäder. Och det kan man undra över. Konstnärerna tar sig igenom sina femåriga utbildningar på Gärdet och Skeppsholmen, medan skrivarna sitter i SL-spärr efter ett par år på folkhögskola. Hur avspeglas denna skillnad i de uttryck som syns?

Jörgen Gassilewski menar i sin intressanta Texstessä Plocka löss med den amerikanske konceptkonstnären Joseph Kosuth att det "filosofiska trycket" på konsten har ökat. Bild-

konsten har en plikt att införliva filosofins förlorade mark, menar Kosuth. Hans verk Chair - one and three, en stol, bilden av en stol, och en text ur ordboken för ordet stol är typisk. Konst-ens byggstenar. Och filosofins. Men har det filosofiska trycket ökat? Och i så fall, är konstnären överhuvudtaget lämpad att omhänderta ett sådant tryck? Om hon producerar undermålig filosofi, vari ligger värdet i det?

Jag kanske är orättvis. Men om konstnärerna nu sysslar med filosofi - varför inte utbilda dem i ämnet i stället? Kanske borde de konstnärliga utbildningarna läggas ner under en period, så kan konstnärer in spe förkovra sig på universiteten i stället, hantverket har ju ändå helt förlorat i intresse. Kanske skulle det ge en vitalisering. En installation för vår tid, stängda konsthögskolor!?

Jag tror det är här nånstans som texten kommer in och blir intressantare. Materialet finns fortsatt, författaren är dömd till sitt material, måste skaka det, stirra i det. På så sätt liknar skriften måleriet.

Likafullt är det mycket av texterna i Texst som lämnar mig oberörd.

Jag tror det har med vad jag vill kalla innerlighet att göra.

Jag kräver av en text någon form av innerlighet, en strid. Författaren kan säkert mena att det kostat skjortan, men hur syns det i texten? Bengt Emil Johnsons konkreta poesi från sextiotalet, i böcker som Gubbdrunkning och Släpkoppel, berör - till skillnad från Öyvind Fahlströms mer deliriska pojklekar. Hos Johnson finns ett akut språkarbete, rester, fragment av kamp, med landskap, rum. Död. (På många sätt är Johnsons konkreta period hans kanske mest gripande.)

Jag söker innerligheten i den nykonkreta poesin. Till exempel i Malte Perssons och Johannes Heldéns månlandardikter och diktteckningar i senaste rika numret av det norska fanzinet Grønn Kylling. Men jag finner den inte. Det finns en beräkning här, ett smil som stör: Se vad jag kan. Det är pojkarna som leker med språket, inte språket som leker med dem. Kanske kan man kalla den skillnaden just innerlighet, en blodbrist som utmärker mycket av den "experimentella" poesi som skrivs i dag.

Det ligger en karta här bredvid mig på bordet. Den är grön. Militärstabskartan. Skala 1:50 000. Den rymmer en framtid för dikten, tänker jag. Rummet är ännu laddat av politisk mening. Poesin skulle kunna vara ett noggrant, lågt karterande av det sociala, arkitektoniska, ekonomiska, klass- och könsbestämda rummet.

Rummet kan vara en väg mot att slippa de auktoritära anspråk som dikten lätt reser och som känns hind-rande för många av dagens poeter inklusive undertecknad. (Det är nåt sånt Hanna Hallgren försöker göra i sin senaste diktsamling Burqa, en social kartering, en blick på rummet inifrån skynket.)

Jag tror att man kan ge sig i närkamp med kartbilden, och laga en kraftfullare, grusigare. Där finns ett uppdrag. En sorts karterandets sång. Sånger.

Jag tror att det är av dessa skäl som Lina Selanders textverk Ur 117 av 146 instamaticbilder i Texst berör. Hon tycks ha hittat in, eller ut, från ett eget håll. En kraft strålar från texten och landskapet den tar spjärn emot.

En kraft eller ett stort troll.

21. Perforerad helikopter ovanför Dalslands kanal. Blå himmel.

40. Folktom badplats med hopptorn vid igensydd vik.

63. Man med grått hår och bortvänt ansikte fastsydd i sjukhussäng.

93. Rastplats vid motorväg.

Två personer fastsydda i baksäte på bil.

(Blöder lite gör också Leif Holmstrands akut oläsliga och kalevalametriskt sjungande dikt Tvillingarnas kärlek: "A. och B. har ruskigt vända hugrar." Eller hur det nu var.)

Och: Missa inte Johan Jönsons äckeldystopiska virusdiktning i Grønn Kylling, skriven med pilar som formler i organisk-kemiska reaktioner. Det ger dikten ett tvingande, underbart obevekligt tryck. Ordviruset trycker på oss.

Vi ska. Dit. Dit?

Tidskrift

Joar Tiberg (kultur@aftonbladet.se)