ÅSIKT

”Det är nu som USA skapar hatet”

NAOMI KLEIN möter en USA-vän på Pepsi-fabriken i terrordådens Bagdad

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

”Finns det några lediga rum?” frågar vi hotellvärden.

Hon tittar granskande på oss, stannar med blicken på min reskamrats kala, vita huvud.

”Nej”, svarar hon.

Vi försöker att inte märka att det ligger 60 rumsnycklar i facken bakom disken – stället är tomt.

”Kommer det att bli något rum ledigt snart? Kanske nästa vecka?”

Hon tvekar. ”Aah? Nej.”

Vi återvänder till vårt nuvarande hotell – det som vi vill lämna eftersom det pågår vadslagning om när det ska bli bombat – och knäpper på tv:n: BBC

visar bilder från Richard Clarkes framträdande inför 11 september-kommissionen, och ett par proffstyckare diskuterar frågan om invasionen av Irak har gjort Amerika säkrare.

De borde försöka få tag på ett hotellrum i den här stan, där den amerikanska ockupationen har framkallat en våg av antiamerikansk vrede som är så hätsk att den nu omfattar inte bara amerikanska soldater, företrädare för ockupationsmakten och deras underleverantörer utan också utländska journalister, biståndsarbetare, tolkar och i stort sett vem som helst som har något slags koppling till amerikanerna. Det var därför vi inte kunde

klandra hotellvärden för hennes beslut: om man vill överleva i Irak är det klokt att hålla sig långt borta från människor som ser ut som vi.

USA:s ockupationschef Paul Bremer har valt att ta itu med den växande antiamerikanismen på sitt vanliga framsynta sätt. Bagdad svämmar över av

befängda propagandaorgan som Baghdad Now, en tidning som är full av fjäskande artiklar om hur amerikanerna lär irakierna vad pressfrihet är.

Dess värre fick det irakiska folket nyligen se en annan version av pressfrihet när Bremer beordrade amerikanska trupper att stänga en tidning som gavs ut av anhängare till Muqtada al-Sadr. Denne militante shiamuslimske präst har predikat att amerikanerna ligger bakom attackerna mot irakiska civila och han fördömer interimskonstitutionen som en ”terroristlag”. Än så

länge har al-Sadr låtit bli att uppmana sina anhängare att ansluta sig till den väpnade motståndsrörelsen, men många här förutspår att stängningen av tidningen – ett fredligt sätt att göra motstånd mot ockupationen – var just

den knuff han behövde. Men å andra sidan har ju rekrytering åt motståndsrörelsen hela tiden varit den amerikanska ståthållarens specialitet: Bremers första åtgärd efter att ha blivit utnämnd av Bush bestod i att avskeda 400 000 irakiska soldater och vägra ge dem deras införtjänade pensioner men samtidigt tillåta att de behöll sina vapen – för den händelse att de skulle behöva dem senare.

Samtidigt som amerikanska soldater satte hänglås för tidningsredaktionens

dörr besökte jag vad jag trodde skulle vara en oas av pro-amerikanism,

läskedrycksföretaget Baghdad Soft Drinks Company. Den 1 maj ska denna fabrik

börja tillverka en av den amerikanska kulturens mäktigaste ikoner:

Pepsi-Cola. Jag förmodade att om det fanns någon kvar i Bagdad som var

beredd att försvara amerikanerna så skulle det vara Hamid Jassim Khamis, verkställande direktör för Baghdad Soft Drinks Company. Jag hade fel.

”Alla problem i Irak beror på Bremer”, sade Khamis till mig, flankerad av 30 stycken Pepsi- och 7-Up-flaskor uppställda på rad. ”Han lyssnade inte på irakier. Han vet ingenting om Irak. Han förstörde landet och försökte bygga

upp det igen, och nu lever vi i kaos.”

Detta är ord som man skulle förvänta sig att få höra från religiösa extremister eller Saddamanhängare, men knappast från sådana som Khamis. Det är inte bara det att hans avtal med Pepsi är den mest uppmärksammade

investering som ett amerikanskt multinationellt företag har gjort på Iraks nya ”fria marknad”. Det är också det att få irakier stödde kriget mer

helhjärtat än Khamis. Och inte undra på: Saddam avrättade hans båda bröder och Khamis själv tvingades avgå som vd för läskfabriken 1999 sedan Saddams son Uday hotat honom till livet. ”Du anar inte vilken lättnad vi kände” när amerikanerna störtade Saddam, säger han.

Efter att den nye fabrikschefen, som var medlem i baathpartiet, tvingats bort återgick Khamis till sitt gamla jobb. ”Det är riskfyllt att göra affärer med amerikanerna”, säger han. För några månader sedan upptäcktes två detonatorer utanför fabriksgrindarna. Och Khamis är fortfarande omskakad efter att ha utsatts för ett mordförsök för tre veckor sedan. Han var på väg till jobbet när hans bil stoppades och han blev beskjuten, och det rådde inget tvivel om att attacken var planerad; en av angriparna hördes fråga en annan: ”Dödade du direktören?”

Khamis brukade gladeligen försvara sin proamerikanska hållning, även om det innebar att han hamnade i gräl med sina vänner. Men ett år efter invasionen har många av hans grannar i industriområdet gått i konkurs. ”Jag vet inte vad jag ska säga till mina vänner längre”, säger han. ”Det råder kaos.”

Hans lista med klagomål mot ockupationen är lång: att tilldelningen av återuppbyggnadskontrakt sker på ett korrumperat sätt, att ockupationsmakten inte stoppade plundringen och att den inte säkrade Iraks gränser – både mot utländska terrorister och mot oreglerad utländsk import. Irakiska företag, som fortfarande är hårt drabbade av sanktionerna och plundringen, har inte haft möjlighet att konkurrera.

Mest av allt oroar sig Khamis för att denna politik har spätt på landets arbetslöshetskris, och lett till att alltför många människor känner sig desperata. Han noterar också att irakiska poliser tjänar mindre än hälften av vad han betalar arbetarna på sin fabrik, ”vilket inte är tillräckligt för att klara sig på”. Den vanligtvis fridsamme Khamis blir rasande när han talar om den man som ansvarar för ”återuppbyggnaden” av Irak. ”Paul Bremer har förorsakat mer skada än kriget, därför att bomberna kan skada en byggnad men om man skadar människor så finns det inget hopp.”

Jag har besökt moskéerna och bevittnat gatudemonstrationerna och hört Muqtada al-Sadrs anhängare skrika ”Död åt Amerika, död åt judarna”, och det är verkligen nedslående. Men det är den djupa känsla av besvikelse och förräderi som uttrycks av en proamerikansk affärsman som driver en Pepsifabrik som vittnar om vidden av den katastrof som USA har skapat här.

”Jag är besviken, inte därför att jag hatar amerikanerna”, säger Khamis till mig, ”utan för att jag tycker om dem. Och när man älskar någon och de sårar en, då gör det ännu mer ont.”

I takt med att ”maktöverlämnandet” den 30 juni närmat sig har Paul Bremer tillkännagett en rad nya tricks för att behålla makten långt efter att ”suveränitet” har proklamerats i Irak.

Några höjdpunkter från den senaste tiden: I slutet av mars införde Bremer ytterligare en lag som bygger vidare på hans Order 39 från september förra året och i ännu högre grad öppnar Iraks ekonomi för utländskt ägande, en lag som Iraks nästa regering är förbjuden att ändra enligt interimskonstitutionens regler.

Koalitionsmyndigheten CPA har också bekräftat att efter den 30 juni kommer de 18,4 miljarder dollar som den amerikanska regeringen spenderar på återuppbyggnad att administreras av USA:s ambassad i Irak. Pengarna, som ska spenderas under fem år, kommer i grunden att omdana Iraks mest grundläggande infrastruktur, inklusive landets elektricitets- och vattenledningssystem och olje- och kommunikationssektorer, liksom dess domstolar och polisväsende.

Iraks framtida regeringar kommer inte att ha något inflytande över uppbyggnaden av dessa nyckelsektorer i det irakiska samhället.

Och under samma händelserika vecka påbörjade amerikanska ingenjörer byggandet av 14 ”permanenta militärbaser” i Irak som ska kunna hysa de 110 000 soldater som ska vara posterade här i åtminstone två år till.

Den amerikanska ockupationsmyndigheten har också hittat ett försåtligt sätt att behålla kontroll över Iraks väpnade styrkor. Bremer har utfärdat en administrativ order som stipulerar att till och med efter att den irakiska interimsregeringen har bildats så ska den irakiska armén lyda under den amerikanske befälhavaren generallöjtnant Ricardo Sanchez. För att driva igenom detta stöder sig Washington på en formalistisk läsning av en klausul i FN:s säkerhetsråds resolution 1511, som uppdrar åt USA:s militära styrkor att ansvara för Iraks säkerhet till dess att ”den politiska processen är avslutad” i Irak. Eftersom den ”politiska processen” i Irak är oändlig så är tydligen USA:s militära kontroll också det.

Under nätter när det inte hörs några explosioner i närheten håller vi till på hotellet, och hoppar till vid ljudet av bildörrar som slås igen. Ibland knäpper vi på tv-nyheterna och tjuvlyssnar på en avlägsen debatt om huruvida invasionen av Irak har gjort amerikanerna tryggare.

Få tycks intressera sig för frågan om invasionen har fått irakierna att känna sig tryggare, vilket är synd eftersom frågorna hänger nära samman. Som Khamis säger: ”Det var inte kriget som skapade hatet. Det var det som de gjorde efter kriget. Det som de gör nu.”

Översättning: Tor Wennerberg

Copyright: The Nation

Naomi Klein