ÅSIKT

En trollkarl i puberteten

PETTER LARSSON läser femte Harry Potter-boken - samma härliga smörja

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Nu är det dags igen. Bild från omslaget
Nu är det dags igen. Bild från omslaget

Tre år fick vi vänta på den nya boken. Men av skrivkramp och prestationsångest märks inte ett dugg. När Harry Potter och Fenixorden i dag ges ut på svenska är det bara att konstatera att Rowling håller stilen. 1 000 sidor av samma torftiga språk, samma Stora Kamp, samma allt tristare quidditchsegrar och samma härliga sträckläsning.

I en tid när det är allmängods att påstå att ungar bara tittar på tv och kräver supersnabb action är försäljningsframgångarna för en serie böcker som inte bara är mycket långsamma i sin berättarstil - även om det bubblar snabbt på ytan - utan också är åtskilliga hundra sidor långa en fantastisk bedrift.

Kanske beror det delvis på att de berättartekniskt fungerar just som en tv-serie, eller ett dataspel med flera svårighetsnivåer. I varje bok ställs Harry inför en lite värre utmaning från Voldemort. När den är avklarad är vi nästan tillbaka på nollpunkten igen. Den slutliga uppgörelsen skjuts på framtiden. Det blir ett slags spiralskrivande. Den övergripande historien utvecklas därför mycket långsamt - redan i första boken får vi klart för oss att Voldemort är på väg tillbaka. Efter fem böcker har han äntligen tagit fysisk form.

Det som ändå händer i den nya boken är att både döden och kärleken blir konkreta. Det gör den allvarligare än föregångarna, mer vuxen. Potter har kommit i puberteten och det som tidigare varit romantiska fantasier blir en kyss. Den avlägsna döden blir verklig och nära. Och så ondskan då, som nu vuxit sig så stark att det andra stora kriget obönhörligen måste börja. Någon gång. Snart. I nästa avsnitt.

Karaktärerna är i denna långsamma berättelse, liksom såpapersoner, nästan oföränderliga. Varje gång dörren slås upp till Dursleys hus eller Snape inleder en trolldryckslektion vet jag vad som väntas. Det skapar trygghet.

Tyvärr är karaktärerna också tämligen endimensionella, om än lättälskade. Till och med Harrys närmaste vapendragare, som Ron, Hermione, Dumbledore och Hagrid består av ett fåtal lättigenkännliga egenskaper (Hagrid: stor, snäll, stollig, Hermione: smart och beskäftig och så vidare).

Det främsta undantaget är Harry själv, vars porträtt med tiden fördjupats och komplicerats. Dessbättre har Rowling skapat kontrast mellan den visserligen hjältemodige, men också lättirriterade, blyge, hämndgirige och inte jättesmarte pojken och hans roll som världsfrälsare.

Denna illa dolda kristushistoria - så vanlig i fantasyn - slår an så djupt i våra medvetanden att den bara måste antydas för att fungera. Här är den tydlig: den föräldralösa gossen från födseln märkt att utkämpa den (sista?) striden.

Dessutom kryddas berättelsen med en rejäl dos revanschism. Det handlar inte så mycket om att Harry måste tillkämpa sig respekt och erkännande, nej han upphöjs genast och utan att behöva göra något själv från hackkyckling till Den Utvalde så fort han får kontakt med trollkarlsvärlden. Lärarna fjäskar för honom eller plågar honom, eleverna avundas eller beundrar honom, men alla bekräftar hans utvaldhet. Det enda han måste göra är att leva upp till sitt rykte. Det är en skön, och omedelbar, revansch, lätt att attraheras av.

Det som är speciellt med Potterserien är hur påfallande lite mystik där ryms. Rowling har inte, som till exempel C S Lewis, LeGuin, Tolkien, eller för den delen Astrid Lindgren, bemödat sig om att skapa en egen värld. Hon kopierar i stället vår egen moderna samtid och strör ut lite magiska föremål och varelser som skapar illusionen av skillnad. Men i stort ser trollkarlssamhället likadant ut som vårt: samma skolhierarkier, samma sportfånar, sjukhus och ministerier, ja till och med magin i trollkarlsvärlden har berövats all mystik och är snarast ett profant hantverk.

Kanske är parallelliteten i världarna en styrka? Dels gör den trollkarlsvärlden enkel att ta till sig. Man måste inte ens, som i mycket annan fantasy, ta vägen över europeisk medeltid för att känna sig hemma; snarare finns drag av ungdomsböcker som Mästerdetektiven Blomkvist eller Femböckerna.

Dels tar Rowling igen det hon förlorar i mystik i samtidskritik och humor. Här skapas stundtals rätt träffande nidbilder av den verkliga världen. Tydliga exempel är den underbart innovativa skandaljournalisten Rita Skeeter och den filmstjärnelikt egotrippade Gyllenroy Lockman, som båda - på olika sätt stukade - dyker upp igen i den nya boken.

Den grundläggande konflikten präglas, föga överraskande, av samtida föreställningar. Potterböckerna speglar i grova drag den rådande uppfattningen av ont och gott.

Voldemort och hans dödsätare står för en totalitär, auktoritär och rasistisk ordning, som lånar av både nazism och klassisk konservatism.

Motståndet formas av mångfalden: halvmänni-skor, (hybriditet!) kvinnor, barn och tokstollar förenas i försvar av en egalitaristisk liberaldemokrati.

Det är sympatiskt, men klichémässigt.

Den självgoda tvärsäkerheten hos motståndet gör mig dock lite brydd. Det råder aldrig någon tvekan om vad som är ont och gott. Det ger "de godas" kamp en totalitär sida och innebär dessutom att de moraliska val som hjältarna ställs inför är falska val. Det handlar aldrig om att välja utan kunskap om vad som är gott och ont, utan bara om att orka/våga göra det redan på förhand definierat goda.

Detta är nu inget unikt för Potterserien, utan tvärtom snarare regel inom fantasyn, men det är inte desto mindre ett problem. Den verkliga världens svåra kompromisser och ångestskapande osäkerhet finns det inte mycket rum för.

När jag dessutom möter den hemliga motståndscell - Fenixorden - som bättre än de löjligt handfallna eller räddhågset sanningsförnekande etablerade myndigheterna kan föra kampen mot Voldemort får godhetens totalitarism också en elitistisk touch: här är avantgardet, de få som förstått, och som är redo att kämpa.

Det är inte helt behagligt.

Inte ens när det är sagolikt.

Petter Larsson