ÅSIKT

Sex, makt och religion

GUNNAR FREDRIKSSON läser en ny biografi om den gräslige Rasputin

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Grigorij Rasputin - "gudsdåren" som mer eller mindre tog över styret av Tsarryssland.
Foto: ARKIV
Grigorij Rasputin - "gudsdåren" som mer eller mindre tog över styret av Tsarryssland.

Under nära tio år fram till slutet av 1916 styrdes Tsarryssland mer och mer av en "gudsdåre", även kallad "den helige djävulen". Han var förtrogen med tsarens hustru, tsaritsan Alexand-ra, och hans namn har aldrig glömts: Grigorij Rasputin.

Nu kommer på svenska en biografi, Rasputin, Rysslands svarte eminens, av journalisten och dramatikern Edvard Radzinskij, översatt av Staffan Skott. Författarens arkivforskningar har varit grundliga och en hel del nytt läggs till den gräsliga historien.

Rasputin var "musjik", "bonde från samhällets botten"; hans familj bodde hela tiden i byn i Sibirien, nära Tobolsk (där svenska karoliner satt fångna efter Poltava). Rasputin vandrade omkring på landsbygden som "pilgrim", besökte kloster och kallades också "munk". Han betecknas om jag räknat rätt 26 gånger som "halvanalfabet", en sorts homeriskt epitet i boken.

Rasputin blev känd som helbrägdagörare med tibetanska örter som specialitet. Efter att ha förutsett någon tillfällig förbättring i den unge tronföljarens obotliga blödarsjukdom ansåg tsaritsan att "gudsmannen" hade hypnotisk kraft. Rasputin kallade henne "mamma".

Tsaren Nikolaj II, "Nicky", var svag och trivdes bäst i officersmässar och på exercisfält. Efterhand tog tsaritsan över, framför allt i utnämnings- och mutärenden, och litade på sin undergörare, "vår vän".

Rasputin hade redan i hemtrakterna tillhört den fromma piskarsekten, som kombinerade religiös hänförelse med gemensamma bastubad (icke ovanligt, sägs det, bland lägre folk), nakendanser och gruppsex och, får man förmoda, med piskande.

Hans uppsluppna sexvanor väckte snart uppmärksamhet i huvudstaden men försvarades också: "Hans Gud var en glädjens Gud."

Polisens agenter spionerade på honom och det är tack vare polisspionerna (alltid ambitiösa i detta land oavsett regim) som forskarna vet mera i detalj vad som pågick.

"Ständigt samma ordningsföljd", skriver en polisagent om Rasputins dagsprogram under en period: han åker hemifrån till en prostituerad, sedan möte med tsaritsans närmaste väninna, därefter badhus med en beund-rarinna, sedan till en ny prostituerad, slutligen färd till tsarfamiljens palats. "Allt som Rasputin gör är heligt", skrev tsaritsan.

Adelsdamer flockades kring honom så han hade bara att välja beundrarinnor, som han kallade "tokor", "denna kvinnliga härskara som vandrade över soffan och sedan försvann spårlöst". De kunde ringa upp honom och vi får veta telefonnumret till Rasputin: 64646.

Han hade ibland mindre framgång bland vanligt folk, till exempel en gång när han kom in i ett hus och genast ville ligga med portvaktsfrun, som kärvt avvisade honom.

På grund av hans rykte fick man ofta smyga in honom på bakvägar i adelspalatsen, vilket kunde förorsaka svårigheter när han stannade till hos barnjungfrur och köksor.

Till att börja med var Rasputin nykter men snart började han supa rejält fast han fick anseende att mirakulöst genast bli nykter när detta krävdes. Spriten tycks inte alls ha mins-kat hans sexuella vitalitet.

Polisen var tidvis förbryllad när han besökte prostituerade bara 20 minuter, ibland flera i följd. En gång lyckades en polisspion kika genom ett hål i brädväggen; det visade sig att flickan klädde av sig naken varefter Rasputin helt enkelt tittade på henne en stund.

Någon gång iakttog polisagenterna orgier som tycks härstamma från pis-karsekten. I en alltmer upphetsad stämning i en bastu dansar alla nakna varvid en dam håller Rasputin i kuken.

Detta tolkar jag som en fruktbarhetsrit och sådant förekommer ju i varierande former i många religioner.

Rasputin hade en teologi. Han menade att det mest centrala i kristendomen var botgöring, förlåtelse för våra synder och den oerhörda glädje detta skänker. "Utan synd finns inget liv, för då finns ingen botgöring, och utan botgöring ingen glädje."

Följaktligen blir den religiösa upplevelsen starkare desto mer vi först syndar. Rasputin talade mycket riktigt om "helig livsföring", "syndandets andliga grundval", och samlagen betecknades som "magiska ritualer". "Drick, Gud förlåter!" sa han när han var alkoholist.

Hans fru, som skötte bondgården hemma i Sibirien, blev något störd när mannens rykte spreds och det hände att hon fick ett utbrott mot någon slumpvis utvald älskarinna.

Boken ger ingen information om den mängd barn som mänskligt att döma måste ha

alstrats; det är kanske en hopplös forskningsuppgift, och få ville väl erkänna vem pappan var.

Under tiden bröt tsarväldet samman. Det var krig och tsaren var mestadels vid fronten.

Vi får inte veta mycket om vilken inrikespolitik tsaritsan och Rasputin stod för, utom att de dirigerade utnämningar i statens och kyrkans ledning. "Jag har Ryssland i min hand", sa Rasputin.

Inte helt; de var emot Rysslands deltagande i kriget, tsaritsan var av tysk börd och Rasputin ansåg sig föra fattiga bönders talan.

Militärledningen, entusiastisk intill de slutgiltiga nederlagen, beskrev dem som tyskvänliga förrädare. Snart var krigströttheten förödande bland de miljoner bönder och bonddrängar som var soldater. Bolsjevikerna började ropa "fred och bröd!" och nu hotade en revolution "ur de svarta folkdjupen".

Till det nya som författaren fått fram hör iakttagelser om mordet på Rasputin i december 1916, utfört av en storfurste, en furstlig greve samt en monarkist och ledamot av duman. Myten har gått ut på att det var nästan omöjligt att ha ihjäl gudsmannen. Han bjöds förgiftade bakelser och förgiftat vin, sköts med flera skott, överlevde lik förbannat och slängdes nästan levande i en vak i isen där han äntligen dog.

Nu visar det sig att Rasputin, som anade oråd, aldrig satte i sig bakelserna och vinet, att den som sköt först var dålig skytt, att Rasputin när den militärutbildade mördaren sköt föll ihop svårt sårad men vaknade till och försökte springa därifrån, varefter han infångades.

Obducenten fann litet luft i lungorna vilket tydde på att han andades något när han låg i vattnet.

Liket hade de stela armarna uppsträckta som om han åkallade Gud. De fraktade bort kroppen i en "automobil", men bilen fick fel på tändstiften så de brände helt enkelt upp liket vid vägkanten där de fick motorstopp.

Översättningen av en skildring av det här slaget måste vara stram, sakligt berättande utan skämtsamheter eller utropstecken. Den stilistiska uppgiften har Staffan Skott skött utmärkt.

Lär vi oss något om tsarväldets sammanbrott under Rasputin? Föga, vad jag kan se, imperiet var ändå dödsdömt.

Biografi

Gunnar Fredriksson