ÅSIKT

Se upp, Gud är tillbaka

MAJA LUNDGREN om hjälmtricket - och filosofins nyväckta teologiintresse

1 av 4
Garofalo II, eg Benvenuto Tisi: "Gud fader välsignande jordklotet".
KULTUR

Jag läste en vetenskaplig artikel för några år sedan. En kanadensisk forskare hade utsatt några försökspersoners högra tinningglob för magnetisk strålning. Då fick hälften av alla personer syner av något slags väsen. Katoliker såg jungfru Maria, muslimer såg Allah och protestanter såg Jesus. En person som sa sig vara religiöst indifferent fick en upplevelse av att vara en munk i Tibet.

Jag har lite svårt att tro på resultatet. Det verkar för bra för att vara sant. Försökspersonerna kanske bara sa vad de trodde vetenskapsmännen förväntade sig. Som man ropar får man svar. Det verkar för mycket som en självuppfyllande profetia. Nästan mirakulöst. Jag plockar fram den där artikeln Uppenbarelsens neurobiologi med jämna mellanrum och läser om den. I huvudet har jag döpt om den till "gud bor i hjärnan". Artikeln är från 1999 och jag antar att det sedan dess har gjorts fler experiment i samma stil. De kanske har fått helt andra resultat, det vet jag inte. Protestanten kanske såg Allah, katoliken Buddha, muslimen en liten bortglömd babylonisk husgud, och ateisten Persefone. Men i just detta experiment höll sig alla försökspersoner till den egna religionen.

Artikelförfattaren var professor i molekylär cellbiologi, och han anförde experimentet som ett indicium (inte bevis, han uttryckte sig rätt försiktigt) på att det inte existerar något metafysiskt, det finns inget bortommänskligt-övernaturligt. Han jämförde resultatet med andra hallucinatoriska upplevelser - psykoser, kris- och utmattningssymptom, drogupplevelser. Eftersom religioner ofta leder till intolerans, förföljelse och krig vore det dags att lägga dem bakom sig, menade professorn. Han anslöt sig alltså till en ganska klassisk upplysningstro: den barnsliga tron att det är möjligt att skilja vidskepelse från något som med vissa reservationer skulle kunna beskrivas som sant.

Trots att det uppstod en viss undran över hur det hela gått till (de hade hjälmar på huvudet) och en undran över det till synes skräddarsydda resultatet så lyckades artikeln ändå övertyga om att kropp och själ hänger ihop (redan bekant), att traditionen formar tolkningen av upplevelserna (redan bekant) och att förmågan att hallucinera (få uppenbarelser) kan gå att förklara evolutionärt och antropologiskt. Kan spåras till människans början. Forskaren menade givetvis inte att olika folk är födda med olika gudar, precis tvärtom - gudarna är traditionsbundna, men den fysiologiska förmågan att få uppenbarelser överskrider kulturerna. Det universella fenomenet går att förklara i stället för att omfattas av blind tro. Och det är önskvärt.

Hälften av försökspersonerna fick inga som helst syner av främmande (eller rättare sagt välkända) väsen under experimentet. Det kan bero på att de inte var tillräckligt "tunnväggiga" eller "genomsläppliga", som Johan Cullberg har uttryckt det i sin spännande bok Psykoser.

De postmoderna filosofer som Jayne Svenungsson skriver om i Guds återkomst - en rad språkskeptiker som under senare år lite förvånande har börjat prata om Gud - förhåller sig såvitt jag begripit det inte alls till vetenskapliga rön eller lekar av det här slaget. Kanske för att de betraktar den vetenskapliga diskursen som överspelad, dekonstruerad, söndersmulad och passé. Vetenskapen anses tala (och har ofta gjort det) ett maktspråk som postmodernister tar avstånd ifrån. Upplysningens empirigrundade "sanningsanspråk" har monterats ner. Modernitetens framstegstro är kaputt. Och även om postmodernister ofta och gärna talar om "kroppen" vill de sällan anamma evolutionsläran eller molekylärbiologernas texter. Det är lättare att förhålla sig till Bibelns sagolika skapelseberättelse än till den mer närliggande evolutionsläran. Vetenskapens eller pseudovetenskapens övergrepp (Hiroshima, socialdarwinism, "rashygien", Auschwitz) finns kanske i starkare minne än övergrepp med tydligt religiösa förtecken (korståg, inkvisitioner, pogromer). Vetenskapen är då mer tabu än religionen, och "rationell" leder tankarna till omänsklig kyla.

Kanske är just den luckan - oviljan att förhålla sig till den mest misstrodda av alla diskurser, vetenskapens - en orsak till att en ytterst avancerad språkskepticism och ett ifrågasättande av alla dogmer nu plötsligt kan slå över i något som närmast är att likna vid blint troende religion. Länge var ingenting alls sant, varken fysik eller metafysik, inte ens humanismen väckte någon barnatro - sen är plötsligt bara en enda sak sann. Bibeln. Allt kan dekonstrueras utom den.

Det gäller särskilt en av de postmoderna filosofer Svenungsson tar upp, katoliken Jean-Luc Marion. Men i viss mån tycks det gälla även Derrida.

Svenungsson spårar gudsbegreppets återkomst inom den postmoderna filosofin tillbaks till Nietzsches proklamation: "Gud är död!" Lite förenklat går det att läsa utropet som en uppgörelse med en begreppslig avgud och en metafysisk - platonsk - idealvärld. För den som vill skulle detta kunna öppna upp för den autentiske gudens återkomst. En gud bortom språket. En gud som inte är ett "filosofem".

En annan förgrundsgestalt till det nyväckta teologiintresse Svenungsson diskuterar är Heidegger, som uttryckt förhoppningar om en "gudomligare gud bortom filosofins gud". Postmodernisten Jean-Luc Marion uttrycker det sålunda: "Gud är död endast om Gud kan dö, det vill säga om det redan i utgångsläget inte handlade om Gud."

Ett gudscirkelbevis som väl borde leda till ödmjuk agnosticism. Men på olika vägar argumenterar Marion sedan för att det faktiskt finns en enda gud, och det är Bibelns. Den gud som hävdar: "Du skall inga andra gudar hava jämte mig".

Hur kan en postmodernist gå med på det? Marion gör en distinktion mellan "idoler" (trollbindande avgudar) och "ikoner" (vars kännetecken är att de är osynliga och inte kan förklaras med språket, men de uppenbarar sig i nästans blick och i Jesu återuppståndelse). Men eftersom han har ena foten kvar i dekonstruktivismen vill han inte uttala sig om återuppståndelsens "historiska fakticitet". Den är bara att betrakta som en "fenomenologisk möjlighet".

Det är motsägelsefullt. Fusk. Kanske beror den starka skepsis jag får av att läsa Marion på hans uttryckliga avståndstagande från kritiskt tänkande, den dogmatiska giren över till en viss bestämd religion, och detta samtidigt som han åberopar sig på postmodernismen. Men också betoningen av att gud är något som befinner sig på långt avstånd och ska dyrkas blint, vilket - skriver Svenungsson - är en viktigare tankegång hos Marion än kärleken till nästan. Jag uppfattar det som en fluffig auktoritetstro snarare än en kärlekslära. Svenungsson skriver: "Marion använder en språkskeptisk diskurs som täckmantel för att försvara ett konservativt gudsbegrepp".

Det gäller att vara noga. Om Jean-Luc Marion ställdes inför experimentet med hjälmar som jag nämnde ovan skulle han kanske kunna peka ut vilka som såg "idol" och vilka som såg "ikon". Spelar det någon roll, för inte är väl filosofen för den sakens skull intresserad av korståg? Det spelar roll eftersom han gör absoluta sanningsanspråk medan han låtsas att han inte gör det. En postmodern teolog som skjuter alla läror i foten utom sin egen.

Lite annorlunda är det med Derrida. Jayne Svenungsson diskuterar Derridas ambivalens. Han står med sitt judisk-kristet-arabiska arv (uppvuxen i Algeriet i en fransk-judisk familj) och uttrycker en stark vilja att rädda det bästa ur dessa traditioner undan dekonstruktionens dokumentförstörare. Det som ska räddas är kärleken till nästan. Det som ska räddas är etiken. I Derridas tappning kallas nästan för "radikalt annorlunda". Lite förenklat: en altruism som betonar kärleken till det som är helt olikt. Det är fint. Derrida har under senare år också uttalat sig för nödvändigheten av marxismens återkomst. Ett etiskt och politiskt tänkande har alltid funnits hos Derrida, menar Svenungsson, men det har blivit tydligare än tidigare.

Men det vore tråkigt om Derridas besynnerliga tungo-tal skulle förvandlas till trosvisst snömos. Ett exempel. När Derrida resonerar omkring Jahves krav på Abraham att han offrar sin son (för att kärleken till gud måste överskrida kärleken till människan och kärleken till de närmaste - ett tema som går igen i bland annat Jobs bok, där Jobs hela familj utplånas för att han inte tillräckligt underordnat sig Jahve), då går Derrida vilse. Han pratar fortfarande postmodernistiska men han lyckas inte dekonstruera Jahve.

"I egenskap av helt annorlunda är Gud överallt där det finns radikal annorlundahet. Och då var och en av oss, varje annan (") är oändligt annorlunda i sin absoluta singularitet (") kan det som sägs beträffande Abrahams förhållande till Gud också sägas beträffande mitt förhållande utan förhållande till varje annan som helt annorlunda, i synnerhet beträffande mitt förhållande till min nästa eller till de mina, vilka för mig är lika ogripbara, outgrundliga och transcendenta som Jahve".

Derrida skriver också: "Den andre, det är gud eller vem som helst". Han menar att man ska älska sin nästa med total respekt för dess annorlundaskap. Det är vackert. Men vad betyder "mitt förhållande utan förhållande till varje annan"? Betyder det att man ska älska även dem som är långt borta? Då håller jag med. Eller betyder det ingenting? Förhoppningsvis kräver nästan inte att någon offrar sina nära och kära. Jahve hade ju ingen respekt för Abrahams och Isaks outgrundliga alteritet.

Svenungsson påpekar att Derrida, som annars brukar entusiasmera sig för feminismen, helt undviker dess dekonstruktion av den judisk-kristna fadersreligionen.

Utan att vilja såra alla dem som kommit till tro på senare tid - en tro som för det mesta tycks inbegripa humanism och kritiskt tänkande, en ödmjuk tro som i och för sig kan kritiseras för att vara lite lättvindigt eklektisk och blunda för stora delar av grundtexterna men hellre det än dogmatism - så skulle jag vilja sätta upp en liten blinkande varningslykta.

Det ser lite grann ut som om nostalgiska manschauvinister skockas kring den ibland grymme, ibland välvillige Jahve, och kanske eventuellt sörjer de dagar då det verkligen rådde patriarkat, medan nostalgiska kvinnochauvinister förtrytsamt pekar på de försvunna gudinnorna och kucklar harmset bakom Isis- eller Astartekultens rökelsedimmor.

Då provar jag hellre det där hjälmtricket. Jag vet inte vad jag skulle se men förhoppningsvis något aldrig tidigare skådat som inte lovar liv efter detta åt den enskilda individen, eller att lammen och lejonen en vacker dag bokstavligen kommer att gå hand i hand för det har jag svårt att tro på - men eventuellt lite mer tid på jorden för människan.

Filosofi

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Maja Lundgren