ÅSIKT

När jag reste hem till William Faulkner

ROBERT KANGAS om en bonde som gillade att dra historier - och om drömmen att någon gång få märkas

1 av 4
Robert Kangas.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Floden är inte bara en flod. Den är också en gammal man, en myt och en stat. Som det sista är den USA:s fattigaste och som flod bildar den statens gräns i väster mot Arkansas och Louisiana. Österut från floden består staten i huvudsak av glest befolkad flack landsbygd med mycket skog fram till Alabama. Här och var klumpar landsbygden ihop sig till tätorter som kallas städer. Det är små hålor som mest minner om platser som Mellerud och Brålanda i Sverige men som man måste köra av motorvägen för att ens se. Där ute på vischan växte bland andra Elvis upp och där levde William Faulkner.

Faulkner föddes i New Albany, men när han var fem flyttade familjen till Oxford några mil söderut. Där kom författaren sen huvudsakligen att bo till den dag han dog den sjätte juli 1963. Det är anledningen till att jag ens känner till staden och länge har velat besöka den. Antagligen har jag närt någon tro att det skulle göra något med mig. Vad det skulle vara och hur exakt man tänker när man tänker så vet jag inte, men förmodligen har det att göra med föreställningar om att platser gör synliga saker med människor, att det som tar form som litteratur i någon mån ska vara möjligt att se där. Det är naturligtvis en befängd tanke. Litteratur är inte så beskaffad att den i egentlig mening är synlig någon annanstans än på de sidor den är skriven och för att få dit den krävs det mycket mer än en plats.

Att komma i bil till Oxford var ungefär som att ligga och pressa efter fyrtiofemman norrut från Göteborg och plötsligt befinna sig i Mellerud. Jag insåg att det inte var ren rålandsbygd längre när bensinmackarna, hamburgerbarerna, affärerna med lantbruksredskap, konstgödning och trädgårdsmöbler dök upp vid sidan av vägen och när jag så började leta efter det som skulle vara själva stan var jag redan igenom den och fick vända. Stan var alltså en håla och ingenting mer av litterärt värde var synligt där än vad som är synligt när man drar Kyrkogatan fram i Arvika en söndagseftermiddag. Runt tiotusen invånare har funnit skäl att slå sig ner i Oxford och jag kunde omöjligt förstå varför. Inte ett spår av heta svallningar av att vara mitt i Faulknerland kändes heller. Dessa kom först senare och jag hade redan hunnit ifrån Oxford då, var i New Orleans i Louisiana.

Först där hittade jag fram till en lunk i detta med att resa som gjorde att jag kände mig bekväm, kunde koppla av och sluta tänka att jag just reste. Det ska till större och folktätare platser än Oxford för sånt för mig eftersom jag ofta drivs av en egenhet att känna mig utlämnad där det är litet. Större platser ger mera rymd åt de fria tankarna som annars går åt till att hålla koll på mig själv och efter några dagar i New Orleans började saker och ting komma ikapp mig.

Jag hade då bestämt mig för att inte leta efter så mycket mer, eftersom det ändå aldrig tycktes vara det jag letade efter som jag hittade. Jag kunde lika gärna låta bli att leta och ägna mig åt det jag är allra bäst på, nämligen att gå omkring och bara vara, iaktta och fundera. Jag har lärt mig att det är det som är resandets djupaste innebörd för mig, att komma någonstans och skrapa sig så ren från alla vardagligheter som åren har lagt på mig att jag hittar tillbaka till detta ursprungstillstånd i mig där allting började och växte. Kort sagt reser jag för att hitta hem till där berättelserna tar form i mig och i New Orleans hittade jag dit. Då tyckte jag mig också förstå en del av det som hade med William Faulkner att göra, liksom med Elvis några mil österut från Oxford och med författandet över huvud taget.

I Faulkner House Books på 624 Pirates Alley i New Orleans kom jag över några böcker av och om Faulkner, särskilt en med titeln Faulkner in the University, en samling nedtecknade samtal från tiden då han var "Writer-in-Residence" vid University of Virginia. Det är en bok som förmodligen ingår som kurslitteratur vid varenda skrivarutbildning värd namnet och om den inte gör det borde den verkligen göra det. Den tog mig betydligt mycket närmare författaren William Faulkner och författandets kärna än att ta mig runt och titta på hus och stenar eller vad helst det vara månde i Oxford eller någon som helst annanstans. När man läser den får man snart klart för sig att det handlar om en mycket sammansatt figur som av och till var tämligen full i fan.

Jag kände ett visst välbehag över den insikten, stärktes i den uppfattning jag genom åren lyckats nå fram till, att trots alla avigheter man må ha som person är man för det första inte den enda och för det andra har man rätt att leva ändå utan att be om ursäkt för sin existens.

William Faulkner var vid en hastig anblick knappast den sortens bondunge som jag kan identifiera mig med, även om han gärna kallade sig för "a farmer who likes to tell storys". Förmodligen är det också mil emellan att vara en lantunge av bättre familj från den amerikanska södern och växa upp där i början av seklet och att vara småbrukarunge i glesbygdens Sverige en bit efter mitten av det. Faulkner hade både ambitioner och väl så tilltagna förebilder att komma till korta i jämförelse med, där en annan inte hade mer än den gängse karligheten.

Författarens farfarsfar William Clark Faulkner, "Old Colonel" kallad, var en gigant till karl enligt de mått man då mätte karlar med och han kastade en ansenlig skugga över alla manliga efterföljare i familjen, inte minst över sin namne med mellannamnet Cuthbert. "Old Colonel" hade varit överste i inbördeskriget, jurist, politiker, plantageägare, affärsman, järnvägsbyggare och bestsellerförfattare. Han var förmodligen en hejare på både kvinnor och att slåss, gick segrande ur ett antal dueller och knivskar folk till döds, dömdes aldrig för brotten för att han fick dem till att vara självförsvar, men dödades slutligen själv av en affärskompanjon åtta år innan William Cuthbert Faulkner, som han då hette föddes.

Det där var nog svårt att överträffa även om William försökte. Han började med att söka in till U.S. Army Air Force men avvisades på grund av sin allt för snålt tilltagna längd, han var inte mycket mer än en och sjuttio. På en del moraliskt betänkliga grunder kom han sen som aspirant till Royal Air Force i Kanada för att den vägen gå ut i kriget och bli hjälte, men turen var inte med honom och kriget tog slut innan han var färdigutbildad.

Tillbaka i Oxford drog William Faulkner sig fram som nedskjuten och skadad krigshjälte med silverplåt i skallen och käpp i näven. Senare i livet spädde han ytterligare på den myt om sig själv han ville skulle cirkulera och påstod sig inte helt sanningsenligt ha försörjt sig med diverse sysslor som illegal spritförsäljare, sjöman, gatuskådespelare och civil flygare. Att han hade ett behov av att hyfsa till sitt CV är inte så märkligt som det först kan tyckas. Vad han än gjorde hamnade han ju i skuggan av sin great-grandfather utom just som denna författare han så småningom kom att bli. Det kunde förmodligen inte helt kompensera för andra tillkortakommanden, trots att han har kallats en av de allra största och mest betydande författarna i Amerika. Där William Faulkner levde var detta knappast något som bestyrkte någon vidare manlighet. Dessutom och som salt i såren har han även kallats den svartaste pessimisten i amerikansk litteratur. Det är i och för sig ett intressant konstaterande att han lyckades få båda omdömena om sina verk för samma innehåll, men för Faulkner var det bara uttryck för att folk missuppfattade hans arbete.

William Faulkner var en spjuver och ville förmodligen bli betraktad som en sån. Därför försökte han i sitt tacktal till Svenska Akademien, vid mottagandet av Nobels litteraturpris, vränga rätt den vrångbild om hans litteratur som spridits och speglade av sig på hans person. Talet var tyvärr närmast att betrakta som en katastrof när det framfördes eftersom Faulkner läste det så fort och med så låg stämma att knappast någon hörde vad han sa. Förmodligen var han livrädd inför situationen och normalt vägrade han annars att hålla tal. Han var ju en gång för alla en bonde från en liten småstad i Södern och såna togs enligt hans erfarenhet inte så ofta på allvar av de större och mera högljudda männen omkring.

När tacktalet senare publicerades i tryckt form och folk kunde uppfatta vad det var Faulkner hade sagt visade det sig att han hade uttryckt en tilltro till mänskligheten. Man kliade sig i sina lärda allvarstyngda huvuden och fick svårt med förståelsen. Bland annat stod det att han hade sagt följande: "I believe that man will not merely endure: he will prevail. He is immortal, not because he alone among creatures has an inexhaustible voice, but because he has a soul, a spirit capable of compassion and sacrifice and endurance. The poet"s, the writer"s duty is to write about these things " The poet"s voice need not merely be the record of man, it can be one of the props, the pillars to help him endure and prevail." Det menade man stred mot den allmänna uppfattningen om vad hans litteratur och följaktligen också han själv stod för. Man får förmoda att tyngden i det påtagna allvaret tryckte ner blickarna och gjorde det svårt att se helheten. Hade man förmått se den hade man också kunnat urskilja nyanserna och förstått vad det handlade om: att det mesta i livet trots allt är relativt, varför en enögd måttstock knappast kan tas för allmängiltig när det gäller att mäta mänsklig livshållning. Det handlar om mer än exakta mått, om kultur och nedärvda livsmönster; hållningssätt och värderingsgrunder.

Om man just för den inneboende tragikens skull inte mäktar se det humoristiska i att någon kommer på den geniala idén att, i stället för gips som i stunden inte finns till hands, hälla cement över ett brutet ben för att fixera det, som Anse Bundren i As I lay dying, förstår jag inte heller att man förmår se storheten i det. Det blir då bara brutalt och rått, till och med elakt.

Förmodligen ryms det något rätt väsentligt i meningsskiljaktigheterna mellan vad som är mörker och ljus, glädje och sorg, lycka och förtvivlan och just det att vara en man som egentligen bara gillar att berätta historier och också finner det vara mödan värt att göra det för historieberättandets egen skull ser jag som ett starkt ljus i tunneln. Att William Faulkner därför inte riktigt kunde förlika sig med att han betraktades som svart och pessimistisk är inte svårt att förstå. Till skillnad från en hel del andra författare var det just för att han ville berätta dessa historier om dessa människor i konflikt med sig själva och sin omgivning som han skrev. De fanns ju där i blickfånget för honom, han kände till deras betingelser och lämnades inte något val. Han var tvungen att skriva. Några ytterligare ambitioner med sitt berättande menade han sig ihärdigt inte ha. Om annat gick att läsa ut där hade det således kommit dit på annan väg.

För Faulkner var det nordöstra Mississippi och människorna där som gav hans skrivande den näring som behövdes. Där fanns de historier han ville berätta och där fanns språket att berätta dem på. Därför, och för att vara berättelserna och sig själv trogen, kunde han inte berätta dem på annat sätt än han gjorde. Han konstruerade således inte för något annat syfte än att så smidigt och effektivt som möjligt få framfört det han ville säga. Att det betraktas som pessimistiskt och svart var inte hans avsikt och i så mått är det förmodligen inte så långt som det kan tyckas mellan det som var min hembygd när seklet höll på att varva upp sin andra hälft och urgamla sanningar om hur livet skulle levas raskt skyfflades undan som för en bulldozer till historiens soptipp och detta nordöstra Mississippi när seklet var ungt och urgamla sanningar där tog samma väg.

För mig öppnades en dörr på glänt i detta och jag kan se någonting som har att göra med det här med landsortens folk bortanför allfarvägen, de inte helt finrumsmässiga som blir överröstade och bortmanipulerade av dem som är hemma i de fina rummen, av dem som känner reglerna och språket där och vet att använda det till att överrösta och manipulera andra. Jag känner igen den förtvivlan som kan väckas i detta, uppgivenheten i att vara en människa som inte räknas med och jag känner uttrycken det ibland kan ta, på samma sätt som jag känner uttrycken för glädjen i att vara förstådd och en att räkna med. I Oxford och där omkring kände jag igen det där, i Tupelo och New Albany gjorde jag det, liksom jag kan känna det i Arvika och på landet där omkring, runt Åmål och i Torsby.

Det var söndagskväll när jag kom till Oxford. Jag checkade in på ett motell, lät bilen stå och gick till en angränsande bar för att äta. I lokalen flockades landets folk i baren, ivrigt inbegripna i att skyndsamt försöka berusa sig och vid borden flockades tätortsfolket ivrigt inbegripna i samma sak, medan ytterligare några ut- spridda ensamma satt och såg frånvarande ut. På en upphöjning vid bortre väggen stod en ensam kvinna och sjöng till förinspelad musik. Det var karaokekväll och jag drog mig till minnes en gång när jag skulle övernatta i en liten landsortsstad i Sverige och gick ut för att ta en öl. Jag hade inte hittat vad jag sökte på min vandring och var beredd att ge upp och vända tillbaka till hotellet utan den där ölen när jag kom in på en sidogata där musik hördes från en undanskymd lokal. När jag kikade in fann jag stans befolkning och en stor del av den från landet omkring församlad där.

Jag slog mig ner för den där ölen och blev sen sittande i stum häpnad över det som spelades upp för mig, för jag hade inte sett något liknande innan, visste inte ens att det fanns. De gäster som framförde sina bidrag gjorde det med stort allvar, applåderades livligt och återvände belåtna till sin plats, klappades om av närstående eller blev sittande att lysa som stjärnor i den ensamhet de hade kommit dit i. Allvaret och glädjen fick mig att känna ett milt vemod inför lyckoskalans olika grader och samma sak hände i Oxford. Jag blev sittande med en ullig känsla runt hjärtat långt efter att den stekta köttfärsbiffen var uppäten. Nio hundra mil hemifrån var inget långt avstånd för våra små drömmar om att någon gång äntligen få vara till för något och att få märkas, göra sig hörd.

Robert Kangas