ÅSIKT

Jag tar risken! Om jag vågar

JENNY TUNEDAL om konsten att läsa och skriva - och om den lidande kritikern

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Teckning: TULLIO PERICOLI
Teckning: TULLIO PERICOLI

I

"ta

risken"

Orden avslutar Marie Silkebergs senaste diktsamling Sockenplan, säger hon.

En stencool inbjudan, en provocerande utmaning, an offer you can"t refuse. En chock, riktad mot läsarens system, nej mot hela systemet, alla system. Ett slags krävande svar, som kräver svar.

Ja, jag vill. Jag tar risken. Om jag bara förmår.

Silkebergs ord, och minnet av min reaktion på dem, på hela diktsamlingen, kommer för mig när jag läser Aleksander Motturis avhandling Filosofi vid Mörkrets hjärta, med undertiteln Wittgenstein, Frazer och vildarna. Motturis bok handlar, på ett sätt, om risktagande och bristen på detta hos den antropologiska filosofin, kanske hos hela det västerländska samhället av i dag.

Genom att redogöra för James G Frazers antropologi, mest känd genom mastodontverket Den gyllene grenen, som än i dag har stort inflytande på världsbilden i väst, och filosofen Ludwig Wittgensteins Anmärkningar om Frazers Den gyllene grenen, samt diverse tolkningar av dessa texter, tecknar Motturi bilden av en antropologisk filosofi som, av lika delar oförmåga och trygghetsbehov, befinner sig i ett dödläge, ständigt kretsande kring frågan: "Hur skall vi förstå det (radikalt) annorlunda?"

En dikotomiserande, konserverande fråga, som går att ställa utan nämnvärd egen insats. Den rör liksom inte oss - bara dom andra, dom utanför vi:et.

Brian Clack, skriver i Wittgenstein, Frazer and Religion från 1999 om hur svårt det kan vara att försöka förstå handlingar i andra kulturer. "Sådana människors tankemönster kan vara så skilda från våra egna att det är omöjligt för oss att ens föreställa sig oss att handla som de gör."

Motturi replikerar med en undran: skulle det inte kunna vara så "att vårt tankemönster kan vara så skilt från vårt eget, så annorlunda, att det blir omöjligt för oss att ens komma på tanken att handla som vi gör?"

Blotta tanken. Den känns riskabel, farligt brant, befriande; utopisk?

Jag tänker på Marie Silkebergs diktsamling, på den längtan efter risk, dikt, liv, utopi och den vägran att fortsätta fega, som den väckte i mig. Jag tänker på var min egen risk finns.

"Arbetet med filosofi är - liksom arbetet med arkitektur - egentligen mer ett arbete med en själv. Med ens egna uppfattningar. Med hur man ser saker och ting. (Och vad man kräver av dem.)" skriver Wittgenstein i en av sina mest välkända anmärkningar.

Arbetet med litteraturkritik, med skrivande och läsande, kan vara mer eller mindre riskabelt. Att låta det vara "egentligen mer ett arbete med en själv" gör det genast mer ansträngande, kanske rentav farligt. Laviner av tvivel kommer för mig, vita laviner, tystnad.

"Finns det något bra ord för att beskriva ordet "svan"? Finns det något ljud för att beskriva ordet "svan"?" ( Öyvind Fahlström, ur Fåglar i Sverige)

Arbetet med mig själv - det finns bra ord för att beskriva mig. Den här: kritikern. Vitheten, svenskheten, medelklassigheten, kvinnokönet, den gamla vanliga kvinnligheten, lägenheten (kollektiv i Örnsberg), barnlösheten, tvåsamheten (pojkvän), blödigheten, osäkerheten, flexibiliteten (jag kan göra som du vill).

En sådan som kan få ge ut en bok, och skriva kritik i tidningen. Så lite främmande, så relativt normal.

Jag ser saker och ting. Jag kräver. Av dikt kräver jag kickar, till exempel, långsamma går bra, men de måste komma någon gång. (Exempel på kritikerkickar: strid, innerlighet, autenticitet, skönhet.) (Andra exempel: coolhet, ocoolhet, pojk- och flicklekar.) Kickar som jag kan förstå, som på något sätt passar ihop med min poetik, som på något sätt passar ihop med att vara den där normaliteten som är helheten.

II

"Man skulle kunna beskriva ljudet "svan" med ordet "hajklatschar"."

Kritiken (kritikern) (jag) hajklatschar litteraturen. Den vill förstå. Den litterära texten (dikten) är ett annorlunda språk. Vissa texter är annorlunda på ett lätt igenkännbart sätt. De spelar schack med döden, hör regnet smattra mot rutor och isberg. Hjärtat kan brista och knoppar kan visst göra ont. Annat är värre; det låga, privata, överlastade, trasiga, kyliga, kliniska, perversa, lekfulla, blodiga, till exempel. Somligt liknar ingenting.

Somligt är "nyskapande".

Kritiken hajklatschar glatt.

(Kritiken vill evolutionen. Det kan inte bli bättre än förr, men det kan, det bör, vara nytt, nyskapande.)

Kritiken klatschar varnande.

(Kritiken vill ha lagom. Inte för megalomaniskt, lekfullt, destruktivt, självupptaget, monologiskt, polyfont, fragmentariskt.)

Kritiken hajar inte.

(Kritiken vill inte själv vara politisk och har därför svårt att se det politiska i ny dikt.)

Kritiken lider.

(Kritiken vill ha synligt lidande tillbaka. Det är svårt att vara kritiker. Det måste synas att det är svårt att vara författare.)

Kritiken tänker.

(Kritiken vill ha texter som tänker i takt med kritiken.)

Kritiken stimmar.

(Kritiken tycker som kritiken, tänker på kritiken.)

Kritiken rajdar sig på.

(Kritiken lider av tidsbrist. Den gör så gott den kan.)

Kritiken flyter ut.

(Kritiken saknar form, men tvingas tala om form. Den gör så gott den kan.)

Kritiken i nätet.

(Kritiken är helt stel. Fastnad i samma gamla form.)

III

"Ingenting är så svårt som att göra sakerna rättvisa."

Motturi skriver om Wittgensteins vilja att göra sakerna rättvisa och kopplar denna vilja till en strävan efter uppmärksamhet. En, enligt Motturi, närmast weilsk uppmärksamhet, som både innebär respekt för det givna (den andre, språket, dikten etc) och en vilja att sätta sig själv på spel. En uppmärksamhet som är svår att kombinera med fasta teorier och begrepp av den typ som ofta slutar på -ism; och de totalitetsanspråk som följer med dem.

(Det var en gång en häst, den var död, men man piskade den upp och ner för spalterna, tills den fick liv. Nu går det fint att rida Språkmaterialism.)

Ingenting är så svårt för kritiken som att göra verket rättvisa. Det måste kanske vara omöjligt.

Men man kan drömma om uppmärksamhet, extrem uppmärksamhet, gränsande till besatthet. Att ge sig själv, och ta risken att bli fördömd, avvisad, kritiserad av texten. Att inte få kickar utan sparkar, eller nobben. Att inte kunna gilla, men ändå få gilla läget.

"Det ord vi borde tala om är "uppskatta"." (Wittgenstein)

För att beskriva uppskattning, skrev Wittgenstein, måste vi beskriva hela omgivningen. Han sade att det inte bara var svårt, utan omöjligt. Men han visade ändå på möjliga sätt att göra uppskattningens grunder och uttryck tydligare, till exempel genom att "När man beskriver musiksmak /" / klargöra om barn ger konserter, om kvinnor gör det, eller om det bara är män som gör det."

Klargöra konstens villkor, alltså; prata om privilegier - privilegiet att skapa konst, privilegiet att uttolka och värdera den. Prata om avsändare. Författaren inte mer död.

(Får bara vit medelklass skriva böcker som ges ut på stora förlag? Får svenskar med "annorlunda" efternamn skriva om vad som helst, eller måste de gestalta sina "annorlunda" efternamn i texten? Har alla förläggare och recensenter efternamn som slutar på berg, dal, gren, man eller son? Får kvinnor skriva som dom vill? Vilka utövar egentligen det som värderas som litteratur?)

"Någon säger det: det är en verklig likhet." (Fahlström, Fåglar i Sverige)

IV

"Jag skall lära er skillnader." ( Shakespeare, Kung Lear)

I ett samtal med en vän sade Wittgenstein att han funderat på att ha denna replik som motto för sin bok. Motturi menar att detta är ett uttryck för Wittgensteins strävan efter uppmärksamhet. Jag tänker mig att det också handlar om vem Ludwig Wittgenstein var. Att han var av judisk börd, homosexuell och levde stora delar av sitt liv i exil, talande ett språk som inte var hans modersmål. Han visste saker om normer, och om skillnader.

"Skillnaden sprider sig" skrev den amerikanska författaren Gertrude Stein i den första dikten i sin mest kända diktsamling Ömma knappar. Också hon visste någonting om skillnader - från en judisk familj, exilerad, homosexuell. Dessutom var hon kvinna och författare till några av alla tiders mest originella, fascinerande, modiga och, faktiskt, nyskapande texter.

Om Stein har poeten och litteraturvetaren Juliana Spahr skrivit att hon inte trodde på någon gemenskap grundad på kön, ras, etnicitet, nationalitet, sexualitet eller klass, utan snarare på en gemenskap som grundar sig på de ögonblick som alla har när de känner att de inte passar in i någon gemenskap. Någon sorts ensamhet som alla delar med ingen, alltså.

Stein skrev två självbiografier, Alice B Toklas självbiografi - den berömda - men också en mer okänd som hon kallade Everybody"s Autobiography. Det låter som ett stort ego, men Everybody"s Autobiography är snarast en anti-ego-biografi. Stein har till exempel bytt ut självbiografins klassiska foton på självet i olika åldrar mot ett foto av sig själv omgiven av en folkmassa, av "everybody". Hon syns inte alls på bilden. Hon syns på bilden, som en everybody, en av alla ensamma nobodies som utgör everybody. Motsatsen till vi och dom.

Stein och Wittgenstein levde, arbetade och blev enormt framgångsrika i ett samhälle inom vars normer de egentligen inte passade in. De hade båda all anledning att undra över frågan om hur "vi" ska förstå "dom andra". På vissa sätt var dom "dom andra". Det gör inte deras texter mer briljanta - de är redan briljanta - men mer intressanta. Eller, nej. Just så intressanta som de är, som de har blivit av de liv som skrev dem.

Att "göra sakerna rättvisa", Gertrude Stein-stylee:

"Jag började undra över vid ungefär den här tiden vad man såg när man tittade på någonting verkligen tittade på någonting. Såg man ljud, och vad var förhållandet mellan färg och ljudet, skapade det sig själv genom beskrivning av ett ord som betydde det eller skapade det sig genom ett ord i sig. Hela den tiden var jag naturligtvis inte intresserad av känslor eller av att någonting hände /" / Jag levde mitt liv med känslor och med saker som hände, men jag skapade i mitt skrivande bara genom att titta."

Steins texter, hennes närmast besatta uppmärksamhet, tvingar läsaren att se som hon. Det är ingen lek när hon leker med läsaren, liksom ställer fram en vägg av språk man inte kan se bort från framför ögonen. Det är ensamt. Det är en kritisk punkt. Det är som att malas ner, stirra sig blind, aldrig kunna se genom. Men i blindheten öppnas något; skillnader sprids, syns överallt, världen blir till sist ytor, sikt, synlighet, grammatik. Det är hårt, onormalt hårt. Synliggör och betvingar samtidigt. De normer som begränsar; samma normer som skyddar mig, gör mig till del av "vi" och del av Kritiken, ställs fram, ställs ut, kläs av.

V

"Jag måste ständigt åter dyka ner i tvivlets vatten."

Jag tvivlar och hävdar:

1. Litteratur är kritisk. Poesin är mycket kritisk.

2. Poesi handlar aldrig bara om språket, utan också genom det.

3. Litteraturen läser kritikern (kritikern utsatt, utmanad, utsatt för en annan karta över rummet).

4. "Världen är en text med många betydelser och man går från en betydelse till en annan genom arbete. Detta är en ansträngning i vilken kroppen alltid deltar, liksom när man lär sig ett främmande alfabet: det bör, så att säga, komma in i ens hand genom skrivandet av bokstäverna.

Utan detta är varje förändring av tänkandet en illusion." ( Simone Weil)

VI

Kräv inte av poesin att den skall göra det för dig. Vara striden. Ta risken.

Jag säger, det gör den nästan hela tiden, och mer:

Den är risken.

Resten är upp till dig.

Jenny Tunedal (kultur@aftonbladet.se)