ÅSIKT

Dansar med dammsugare

CLAES WAHLIN ser Kungliga Operan bli med modern dans

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Marie Lindqvist i Mats Eks "Lägenhet" ingår i föreställningen "Dansens stora mästare".
Marie Lindqvist i Mats Eks "Lägenhet" ingår i föreställningen "Dansens stora mästare".

Blandprogrammet Dansens moderna mästare tycks vid första påseende handla om en något nyckfull historieskrivning. Balanchines femtiotalsverk Allegro Brillante, som gjordes i huset i mitten av sextiotalet, Kyliáns Symphony of Psalms från 1978 och till sist Mats Eks relativt färs-ka Lägenhet (urpremiär i Paris 2000; i början av maj sätter Ek upp den i München).

Men efter Kyliáns starka verk och Eks närmast bedövande koreografi så ska nog Balanchine mest ses som utfyllnad. Dennes eleganta och precisa koreografi stack rimligen av från det konventionella anno 1956, i dag krävs en betydligt bättre balettkår än föreliggande för de fjäderlätta rörelser tätt intill Tjajkovskijs partitur som eftersträvas.

Kyliáns sexton dansare starka historia till Stravinskijs körsymfoni är något helt annat. Det är inte blott solister som Anders Nordström eller Anna Valev som imponerar. Här finns en väl koordinerad trupp som mot fonden av bönemattor suggestivt och kraftfullt skapar en existentiell pendang till körens tvivlande psalmsjungande. Envist sveper rörelserna igenom varje dansare; som är det vackra grubblandet trots allt en gemensam angelägenhet, en gemensamhet som också innefattar publiken.

Mats Eks Lägenhet måste rimligen också betraktas som en angelägenhet, även om den håller sig betydligt närmre vardagen. På scenen finns den oförlikneliga Fläskkvartettens fem (!) medlemmar och längst fram möter publiken först av allt en bidé. Denna hygienmöbel följs av andra moderna livsnödvändigheter som teven (en utmärkt Göran Svalberg), spisen eller dammsugaren. Ridå efter ridå dras upp för att så småningom innehålla hela lägenheten, inklusive nämnda kvartett placerad i något slags våtutrymme.

Eks virtuosa koreografi balanserar skickligt mellan humorn och allvaret, vardagens dråpligheter tillåts aldrig skymma relationernas nödvändiga smärta. Här finns också en rörelsens mättnad. Scenen tycks hela tiden fylld av dans, men utan det minsta lilla överflöd. Tempot är högt, som sker allt det väsentliga liksom i förbifarten och såväl publikens som figurernas uppmärksamhet fordras för att det vi en smula vagt brukar kalla livet ska uppfattas.

Likväl kan jag någon gång sakna den mystiska dimension som finns hos Kylián, en glipa av outsäglighet som dröjer kvar på ett annorlunda sätt än vad Eks mer bedövande koreografi gör. Men att detta är en storartad kväll på Operan råder det inget tvivel om. Claes Wahlin

Dans