ÅSIKT

Makt först!

Drude Dahlerup ser indierna vända upp och ner på könskvoteringen

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

”Var det någon av er som hade svårt för att komma iväg hemifrån på grund av motstånd från era män eller svärföräldrar?” frågar debattledaren, en känd skådespelerska. Platsen är New Delhi i Indien och salen är fylld av 1 500 entusiastiska kvinnor som alla har blivit invalda i lokala bystämmor (panchayats) i hela landet. Många har rest i flera dagar för att komma till huvudstaden.

Ingen har lust att svara. Några reser sig och berättar att deras män eller svärföräldrar har gett sitt fulla stöd till att de ställde upp i valet till bystämman – och dessutom tillåtit att de tog tåget eller bussen den långa vägen till Delhi. Till slut tar en kvinna mod till sig och berättar att två andra från hennes område inte kunde komma: de fick inte lov för man och svärföräldrar.

Naturligtvis. De som mötte hårt motstånd hemma är inte närvarande.

Jag är inbjuden av arrangörerna, Institute for Social Science i Delhi, för att tala om framgångarna för olika former av könskvotering i världen.

I Indien, där det just nu pågår val till parlamentet, tycks kvinnorepresentationen inte heller i år öka nämnvärt på nationell nivå. Däremot pågår en demokratisering nedifrån – och det betyder inget mindre än en kulturrevolution. På konferensen firas tioårsminnet av den författningsreform som viker en tredjedel av platserna i de lokala politiska församlingarna för kvinnor. Sedan länge har det funnits reserverade platser för kastlösa, vissa stamsamhällen och liknande, beroende på deras antal i olika områden. 1994-reformen innebär att omkring en miljon kvinnor har valts in i panchayats i det starkt patriarkaliska Indien. Utan kvotering skulle de inte haft en chans.

Här på mötet hörs ingen postmodern debatt om kvinnorörelsens berättigande – kanske för att ingen hyser minsta tvivel om att kvinnor har en egen dagordning: vatten, skolgång för både flickor och pojkar, hygien och hälsovård, änkors möjligheter att gifta om sig, insatser mot de många flickaborterna och mot mäns våld mot kvinnor i familjerna.

”Vi kvinnor är mycket olika män”, säger en av mötesdeltagarna. ”Därför skulle vi inte ha bara en tredjedel utan hälften av platserna! Vi kvinnor förstår gräsrötterna bättre och vi har inte lika dåliga vanor som männen. Vi spelar och dricker till exempel inte lika mycket!”

Kvotering i politiken är en ny trend i världen i dag. I forskningsprojektet Könskvotering – en nyckel till jämställdhet? jämför vi olika former på global nivå. Kvotering till politiska församlingar har under de senaste tio åren införts i en lång rad länder i Latinamerika, Asien och Afrika. Sammanlagt trettio länder har ändrat sina författningar eller vallagar i syfte att bryta mansdominansen i politiken (legal kvotering). I mer än femtio länder har de ledande partierna antagit egna, interna regler med krav på att ett visst minimum av partiets kandidater på valsedlarna skall vara kvinnor – 20, 30 eller 40 procent (partikvotering). Sydafrikanska ANC har en regel om minst trettio procent kvinnor på sina valsedlar, den svenska principen är ”varannan damernas”.

I ett samarbete med International IDEA har vi skapat hemsidan www.quotaproject.org med information om kvoteringsregler över hela världen. Hur debatteras detta i olika länder? Hur ser reglerna ut? I samarbete med forskare från hela världen tar vi upp problemen med genomförandet av kvoteringsregler – och den viktigaste frågan: När leder politisk könskvotering till förstärkning av kvinnors inflytande och makt (empowerment) – och när betyder sådana regler en negativ stigmatisering av de valda kvinnorna?

”Det är en fördel att vi inte måste konkurrera med männen vid valen”, sa flera av konferensdeltagarna. Den indiska kvoteringen, reservation, innebär nämligen att enbart kvinnor kan kandidera i vissa valdistrikt enligt en viss turordning. Till så kallade generella platser kan däremot alla, både män och kvinnor, ställa upp. Också av de platser som reserveras för kastlösa skall kvinnor ha en tredjedel.

Det indiska systemet betyder att det ska finnas en tredjedel kvinnor bland de valda. Samma typ av kvotering finns på lokal nivå också i Pakistan och Bangladesh, medan de flesta kvoteringssystem i världen gäller nationella parlament. Den indiska rotationsprincipen har dock den svagheten att de allra flesta kvinnor bara sitter en period och lämnar lokalpolitiken just när de fått tillräcklig insikt för att kunna utnyttja sin position på allvar.

Könskvotering är ingen garanti för inflytande. I Indien finns det många exempel på att de valda kvinnornas äkta män följer med sin hustru till sammanträden och tar ordet på deras vägnar. Ett annat problem i många panchayats är att byns starke man, som många är ekonomiskt beroende av, reellt bestämmer det mesta – liksom att ämbetsmännen ofta har monopol på viktig information. Därför har kvinnoorganisationerna, med stöd av utländska folkrörelser, satt i gång utbildnings- och träningsprogram för valda kvinnor, varav många är analfabeter. På Delhi-konferensen berättar flera hur viktig sådan ”capacity building” har varit för dem. Svenska Sida stödde till en början detta arbete och har bland annat varit med och finansierat den fantastiska filmen Swraaj, som visads på konferensen: om en panchayatkvinna som skaffar vatten till sin by, men blir mördad av vattenmaffian. Tyvärr har Sida nu upphört med sitt stöd.

Hur lång tid tog det att komma upp i 45 procent kvinnor i Sveriges riksdag? frågar man ute i världen. Norden har länge haft världsrekord i kvinnorepresentation, men utmanas nu av länder som Rwanda, Sydafrika, Moçambique och Costa Rica, vilka med hjälp av kvoteringsregler har gjort historiska språng i kvinnorepresentationen. I Sverige tog det åttio år!

Men tålamodet börjar ta slut runt om i världen. Medan nordiska kvinnor först fick reellt inflytande i politiken genom att deras ställning i civilsamhället blivit stark, så vänder de indiska kvoteringsreglerna upp och ned på denna princip. På Delhi-konferensen varnar en muslimsk kvinna från talarstolen andra kvinnor för att låta sina män hindra deras arbete i bystämman: ”I said to my husband: Yes, you are the head of the household, but I am the head of the Panchayat!”.

Drude Dahlerup