ÅSIKT

Öldrickare räknas som teaterpublik

PELLE ANDERSSON om sifferfiffel och spolade ideal

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

"I februari 2003 hölls den största demonstrationen i Sveriges historia mot Irakkriget och demonstranterna var påtagligt unga. Engagemanget saknas således inte. Inte heller viljan att göra något för att påverka och förändra." Så skriver Riksteaterns styrelse i sin proposition Morgondagens Riksteatern inför kongressen i helgen. En riktig analys. De unga vill något. Problemet för Riksteatern (och den svenska kulturpolitiken i sin helhet) är att den saknar politisk vilja.

På den förrförra kongressen, 1998, antog Riksteatern en ny inriktning där ordet "teater" byttes mot "scenkonst". I det nya förslaget som ska antas i helgen skriver styrelsen att man tycker att "Riksteaterns mål och inriktning" ska vara följande: "Riksteatern ska ge alla möjlighet att uppleva varierad och kvalitativ scenkonst oavsett var man bor i landet, oavsett kön, ålder, utbildning, social eller etnisk tillhörighet. Riksteatern är öppen för nya konstnärliga uttrycksformer, nya verksamheter och nya samarbetspartners. Riksteatern ska vara en förebild för folkrörelser och svensk scenkonst."

Det låter ju bra. Men varför? Riksteatern borde ha en större vision. Varför jobbar denna folkrörelse med scenkonst och inte utbildning, aktioner eller segling?

Jag är övertygad om att Tina Ranerfors och Lars Larsson från Dalarna har helt rätt när de i sin motion varnar för talet om "sponsring, lotteriverksamhet, merchandising och "möjligheter att ytterligare öka kringförsäljningen i anslutning till föreställningar". Här finns risk för att vi får in en helt annan bakomliggande ideologi i folkrörelsen. Vi menar att om folkrörelsen Riksteatern antar en "marknadsideologi" som det föreslås i både VD-rapporten och i "Beslutet om varumärkesstrategi" kommer det också att förändra och troligtvis förgöra den ideologiska grund som folkrörelsen Riksteatern hittills har baserats på."

Vågar Riksteatern föra en sådan ideologidiskussion? Den riskerar nämligen att klyva organisationen. Genomgående, från kongresshandlingarna till årsberättelsen, talar styrelsen med kluven tunga.

Riksteatern har varit en engagerad folkrörelse som vill förändra samhället med en konstnärligt högtstående teater, men blir alltmer en turnéarrangör som ska kränga så många scenkonstbesök som möjligt.

Här kommer medlemmarna i kläm. I Riksteaterledningens ögon blir de alltmer gratisarbetande arrangörer, affischerare, kulissbärare än politiskt aktiva människor som vill förändra Sverige med teater.

Denna utveckling är mycket olycklig i ett land där kulturresurserna fördelas ojämlikt.

Endast 26,2 procent av arbetarna i Sverige går på teater någon gång under året, att jämföra med siffran för högre tjänstemän som är 63,2. Men teaterbesökandet är inte bara en fråga om klass utan också om geografi. Endast 28 procent, oavsett klasstillhörighet, av människorna i vår norra glesbygd går på teater någon gång under året.

Här har naturligtvis Riksteatern sin främsta uppgift.

Därför är det märkligt att 32 procent av publiken ser Riksteatern på Södra Teatern i Stockholm - där befolkningen går mest på teater i hela landet. Riksteatern spär på en redan sned geografisk fördelning av teater - i stället för att vara "hela Sveriges teater".

I sin jakt på större publiksiffror och unga medlemmar i organisationen har, precis som Barbro Westling visar i artikeln intill, den klassiska teatern och dansen fått ge plats för musik, stand-up och spoken word-föreställningar.

JAM (hiphop- och spoken word-scenen) och Södra Teatern (icke-turnerande, mångkulturell musik-, föreläsnings-, teater- och barscen) ägnar sig mycket lite åt traditionell teater och är förhållandevis billiga. JAM och Södran nyttjar endast 15 procent av Riksteaterns totala budget, men drar in nästan 30 procent av publiken.

Vidgningen av begreppet scenkonst har gjort att Riksteatern i dag kan räkna in rockfestivalen Popaganda ute på Stockholms universitet som en "föreställning" och en "publik" på 4 200 personer.

Låt gå för popkonserter - banden står ju i alla fall på en scen. Det är mer magstarkt att kalla en barkväll på Södra Teatern för en föreställning som man gör i årsredovisningen: "Södra Bar, 48 föreställningar, publik 34 220."

Med detta sätt att räkna kan man köpa en populär krog i innerstan och räkna varje kväll som en "föreställning" och alla öldrickare som "publik".

Är det detta som riksdagen och kulturminister Ulvskog menar när de skriver att Riksteatern ska: "Presentera ett allsidigt utbud som håller hög kvalitet och är en förebild för regionala och lokala teatrar."

Mer om Riksteatern

Pelle Andersson