Aftonbladet
Dagens namn: Verner, Valter
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG
Startsidan / Kultur

Mitt liv som teaterhund

Helena Bergström bytte namn.   Helena Bergström bytte namn. Foto: GUNNAR OHRLANDER

    Det var nog ödet som bestämde sig för att viga Rosemaries liv till teatern. Hon föddes för nio år sen och döptes till Helena Bergström. Hennes mamma hette Greta Garbo och brodern Reine Brynolfsson.

Allt var teater, strålkastare, stjärnglans. Pappan hette Oskar och var champion.

De var en framtidsinriktad familj glada bulldoggar på Stora Essingen i Stockholm.

Lika ödesbestämt förefaller det, att det just var Mikael Segerström, skådespelare och dramatiker vid Boulevardteatern, som blev hennes husse. De är mycket lika, inte bara till utseendet med uttrycksfullt ansikte och kroppshållning, vilket förefaller vara en grundlag när det gäller hundar och deras herrar, utan också till humöret. Där finns det bara två lägen, antingen grandiost uppåt eller totalt sur och ointresserad. Öppnar på sin höjd ett öga när husse firar sina framgångar på scenen.

Bulldoggar avlades en gång i tiden fram av engelsmännen för att hetsas mot tjurar. Det berättas att en bulldogg aldrig släpper greppet när den en gång har bitit sig fast.

Men den gamla aggressiviteten är idag nerkyld. Husse döpte om henne. Namnet Helena Bergström var ju redan upptaget och det är inte så kul att bli förväxlad. Särskilt inte om båda är vid teatern.

 

    Rosemarie alltså. Blivande primadonna med underbett.

Men något gick snett. Dels är det ett trauma i hennes liv att hon blev barnlös efter en livmoderinfektion. Och dels är det ironiskt nog förhållandet till teater som skapar problem.

Entrén vid Boulevardteatern blev en katastrof. Hon åt nämligen upp John Harrysons vackra glacéhandskar. Och när han skulle rädda dem försökte hon äta upp hans Rolexklocka.

Det här var snarast ett uttryck för lekfullhet. Hon åt också upp balkongen på husses sommarstuga i Bellinge i Skåne men är egentligen finsmakare och föredrar kött och fiskrens samt vid festliga tillfällen skaldjur.

Men leken förvandlades till protest. Hon engagerades av Jonas Hallberg för ett kulturprogram i TV4 som handlade om hund- och kattböcker. Då försökte hon äta upp mikrofonerna.

Protest mot vad? Rosemarie tittar bort när jag talar med henne. Hon uppträder med primadonnans hela överlägsna distraktion. Vad var det som gick snett?

 

    Svaret finns i det förflutna. Hon kunde inte gärna veta att husse, Mikael, en gång i tiden var trotte, anhängare till det trotskistiska Kommunistiska Arbetarförbundet, KAF. Ännu mindre kunde hon veta att hans teater bar på en storslagen vision att bidra till ett bättre samhälle.

När vägen mot stjärnorna föreföll självklar så hade en kvalmig borgerlighet återtagit förlorad mark. Den kulinariska teatersynen beskriven som en förrätt på vägen till en god supé fjättrade konsten och hyllningarna i rampljuset förbyttes till en strid på liv och död.

Husse blandar sig här i intervjun och anförtror mig att Rosemarie blev mycket upprörd när Leif Zern nyligen angrep den just avlidne Keve Hjelm i Dagens Nyheter. Zern gillar inte undertext, det vill säga att varje bra berättelse har en fabel bakom det som synes ske. Zern trodde i sin artikel att uppfinningen av begreppet undertext var Martin Luthers fel.

 

    Rosemarie tror att Zern inte förstår sig på skådespeleri, viskar husse.

Borde inte husse ha anpassat sig? undrar jag. Opportunism kostar inget. Bara lite samvete.

Det blev en svår tid. Rosemarie avskydde teater under en period. Hon brukade sitta i salongen vid repetitioner, men började då flåsa, helt obeskrivligt högljutt och ångestladdat. Det var först när skådespelarna avbröt repetitionerna och började tala som vanligt igen som ångesten lade sig.

 

    Fast idag har hon försonats. Hon älskar husse och nu har Boulevardteatern åter fått tillstånd att spela Blå tummen på nätterna. Husse skriver på en barnpjäs och i sommar blir det Shakespeares Mycket väsen för ingenting på Roma teater på Gotland.

Bra att vara teaterhund på Gotland. Där kan man rulla sig i lera.

Doktor Gormander

    Det var nog ödet som bestämde sig för att viga Rosemaries liv till teatern. Hon föddes för nio år sen och döptes till Helena Bergström. Hennes mamma hette Greta Garbo och brodern Reine Brynolfsson.

Allt var teater, strålkastare, stjärnglans. Pappan hette Oskar och var champion.

De var en framtidsinriktad familj glada bulldoggar på Stora Essingen i Stockholm.

Lika ödesbestämt förefaller det, att det just var Mikael Segerström, skådespelare och dramatiker vid Boulevardteatern, som blev hennes husse. De är mycket lika, inte bara till utseendet med uttrycksfullt ansikte och kroppshållning, vilket förefaller vara en grundlag när det gäller hundar och deras herrar, utan också till humöret. Där finns det bara två lägen, antingen grandiost uppåt eller totalt sur och ointresserad. Öppnar på sin höjd ett öga när husse firar sina framgångar på scenen.

Bulldoggar avlades en gång i tiden fram av engelsmännen för att hetsas mot tjurar. Det berättas att en bulldogg aldrig släpper greppet när den en gång har bitit sig fast.

Men den gamla aggressiviteten är idag nerkyld. Husse döpte om henne. Namnet Helena Bergström var ju redan upptaget och det är inte så kul att bli förväxlad. Särskilt inte om båda är vid teatern.

 

    Rosemarie alltså. Blivande primadonna med underbett.

Men något gick snett. Dels är det ett trauma i hennes liv att hon blev barnlös efter en livmoderinfektion. Och dels är det ironiskt nog förhållandet till teater som skapar problem.

Entrén vid Boulevardteatern blev en katastrof. Hon åt nämligen upp John Harrysons vackra glacéhandskar. Och när han skulle rädda dem försökte hon äta upp hans Rolexklocka.

Det här var snarast ett uttryck för lekfullhet. Hon åt också upp balkongen på husses sommarstuga i Bellinge i Skåne men är egentligen finsmakare och föredrar kött och fiskrens samt vid festliga tillfällen skaldjur.

Men leken förvandlades till protest. Hon engagerades av Jonas Hallberg för ett kulturprogram i TV4 som handlade om hund- och kattböcker. Då försökte hon äta upp mikrofonerna.

Protest mot vad? Rosemarie tittar bort när jag talar med henne. Hon uppträder med primadonnans hela överlägsna distraktion. Vad var det som gick snett?

 

    Svaret finns i det förflutna. Hon kunde inte gärna veta att husse, Mikael, en gång i tiden var trotte, anhängare till det trotskistiska Kommunistiska Arbetarförbundet, KAF. Ännu mindre kunde hon veta att hans teater bar på en storslagen vision att bidra till ett bättre samhälle.

När vägen mot stjärnorna föreföll självklar så hade en kvalmig borgerlighet återtagit förlorad mark. Den kulinariska teatersynen beskriven som en förrätt på vägen till en god supé fjättrade konsten och hyllningarna i rampljuset förbyttes till en strid på liv och död.

Husse blandar sig här i intervjun och anförtror mig att Rosemarie blev mycket upprörd när Leif Zern nyligen angrep den just avlidne Keve Hjelm i Dagens Nyheter. Zern gillar inte undertext, det vill säga att varje bra berättelse har en fabel bakom det som synes ske. Zern trodde i sin artikel att uppfinningen av begreppet undertext var Martin Luthers fel.

 

    Rosemarie tror att Zern inte förstår sig på skådespeleri, viskar husse.

Borde inte husse ha anpassat sig? undrar jag. Opportunism kostar inget. Bara lite samvete.

Det blev en svår tid. Rosemarie avskydde teater under en period. Hon brukade sitta i salongen vid repetitioner, men började då flåsa, helt obeskrivligt högljutt och ångestladdat. Det var först när skådespelarna avbröt repetitionerna och började tala som vanligt igen som ångesten lade sig.

 

    Fast idag har hon försonats. Hon älskar husse och nu har Boulevardteatern åter fått tillstånd att spela Blå tummen på nätterna. Husse skriver på en barnpjäs och i sommar blir det Shakespeares Mycket väsen för ingenting på Roma teater på Gotland.

Bra att vara teaterhund på Gotland. Där kan man rulla sig i lera.

Senaste TV-klippen
SENASTE NYTT

Visa fler
Om Aftonbladet