ÅSIKT

…och ändå dansar de

HANNA HALLGREN ser ett annat Iran bakom slöjan

1 av 5 | Foto: INGELA BENDT
"Som kvinna bär jag slöja och det är inte svårt" det svåra är att man inte kan välja". Hanna Hallgren, t h, författare och skribent på Aftonbladets kultursidor, tillbringade två veckor i Iran som en av medlemmarna i en svensk författardelegation.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Sista natten i Teheran har jag en dröm. Min mormors hus har förvandlats till en marmorsal, en svag moské, en reception bemannad av kvinnor i mörkblå chador. Längs ena kortväggen, på avstånd, finns plattformen från den Frälsningsarmélokal där jag vuxit upp. Fanan, blod och eld. Jag gråter, för något slags slut nalkas, kvinnorna i chador jäktar kring och allt som kommer över mina läppar är "This used to be my grandmother"s house". Om igen. Annars är det stumt, sorg " eller; en rädsla: att allting kommer att förintas.

Jag vet inte vad jag förväntade mig. Allt och inget. Att befinna sig i en diktatur är ett smärtsamt tillstånd. Eller smärtsamt? Det är blankt på liv och död. Mina ögon och händer har blivit ett barns. Den förståelse jag annars kan stoltsera med, liksom viljan till öppenhet, självrannsakan" Vad tjänar detta nu? Jag är naiv. Dum. Kanske inte ett barn, men folkhemsdefekt, fluorsköljd, västeuropeiskt lytesspäckad. Iran är en teokrati, den enda i världen. Det innebär, praktiskt, att sharia är lag, också juridiskt; att religion och juridik sammanfaller. För flertalet iranska muslimer innebär det att en diktatorisk regim våldför sig på deras tro för att pumpa in makt i en korrupt samhällskropp. Som en ung man sa: "They"re abusing our religion." Det låter sig inte översättas till svenska förhållanden. Vi spekulerar knappast om att till exempel Frälsningsarmén skulle avsätta riksdag och kung, överta styret i Sverige, tvinga alla svenskar att acceptera soldatartiklarna och införa uniformstvång. Man kan inte jämföra. Kontexter, historier, är - om än töjbara - svårböjliga fenomen.

Men jag, som kvinniska, försöker göra mig böjlig. Det innebär att jag vill lära mig de nödvändiga koderna; dem som iranska kvinnor har att orientera sig efter. Försöket haltar, eftersom jag som västerländsk utlänning är privilegierad. Lång fin blond dollarsk, och kommande långtbortifrån med någonting att berätta. Iranska kvinnor måste: bära slöja (det måste jag också), bära långärmade blusar som täcker höfterna (för detta finns ett helt mode), sitta apartheidlikt bakerst i bussen. Iranska kvinnor är - precis som svenska - oftast mer högutbildade än sina manliga landsmän. Men iranska kvinnor kan i dag inte: gå ute utan en mans sällskap efter klockan 21, överhuvud resa utan en man eller beställa eget hotellrum (det skulle jag kunna). Iranska kvinnor får inte: sjunga, dansa offentligt.

Men man dansar ändå, alla verkar veta var någonstans. Studenterna dansar, det är riktiga lönnliga discon, män och kvinnor tillsammans, inga slöjor, och de rör vid varandra - kanske finns det sprit, och idéer och drömmar om ett samhälle som bär alla drömmar, att landet öppnar sig inåt och utåt.

Som kvinna bär jag slöja och det är inte svårt; man vänjer sig. Det svåra är att man inte kan välja; vid det vänjer man sig inte. Av och på, är det med slöjan. Själva slöjan tycks ha blivit en politik som utspelar sig över kvinnokroppar. Och kvinnokroppen är bara ett ark som politiken dikteras på. Just här gäller det slöja och tyg som ska täcka höfterna. Det sägs att det handlar om mannens blick, och att skyla sitt hår och sin kropp är ett sätt att rädda sig undan. För att därigenom rädda mannen. Ha-hannen. Men om det verkligen gällde detta kunde man ju, som den kvinnliga juridikstudenten sa, sätta ögonbindel på var man. Hon är runt 25 år, ogift, och måste därför bo hemma hos sin pappa. Om det verkligen gällde att rädda mannen, ja - vad skulle vi då göra?

Slöjan bara är. Man kan inte välja bort. Inte heller välja fram. Ja eller nej, på eller av. Det blir bara ramsor, utan betydelse. Antingen måste kvinnor ha slöja, som i Iran. Eller så förbjuds de, som i den nya skollagen i Frankrike. Männens kroppar - med undantag för det före detta skäggpåbudet i Afghanistan - står oftast tämligen fria från politiskt reglerade inskriptioner (västerländska slipsar och shorts är dock inte väl sedda av Irans regim). Så av eller på, när man inte kan välja; det är som att få huvudet nivellerat.

I de iranska städerna ser man att klädaffärernas kvinnoskyltdockor har avsågade skallar. Just nivellerade, så att slöjan faller i svarta sjok långt över guldsprejade ansiktsovaler som fått sina hjärnor bortlyfta. I familjetidningarna finns mönster för att sy kläder, men kvinnorna som mannekängar har inga ansikten, och de bara armarna har retuscherats bort. De finns och finns inte. Kvinnorna i tidningen, utom några västerländska filmstjärnor, bär korrekta slöjor som täcker allt hår. Det är bara småflickornas kroppar som får synas, och därför är tidningarna fyllda av uppsminkade barn med långt hår och behagande blickar. I min västerländska naivitet förstår jag först ingenting: kryllar Teheran av pedofiltidningar? En kvinna jag talar med beskriver tidningarna, med dess unga omslagsflickor (3-9 år), som ett slags omedveten kanalisering av vuxensexualitet. Enligt henne köps tidningarna främst av lågutbildade familjer. Bilderna på flickorna är insända av familjer som haft turen att få fotografierna på just sina flickor publicerade.

I det offentliga rummet regleras samröre mellan kvinnor och män hårt. Man skakar inte hand med varandra, endast gifta par kan hålla-handen. Man rör inte hur som helst vid varandras kroppar. Det är lite som för homosexuella i väst; man blir politisk om man håller om sin käraste medan andra ser. Skillnaden är dock allt annat än hårfin: i Iran är det straffbart, och i Ezfahan ser vi en ung flicka föras bort av kvinnliga poliser sedan hon och pojkvännen kramats i gränden. Hon skriker och gör motstånd så länge hon orkar. Jag vet inte vad jag känner: laglöshet, kanske? Diktaturens pisksnärtar framför ögonen. En intensiv och banal känsla av att rättvisan är orättvis. Och homosexuella? Folk jag talar med känner till människor som avrättats på grund av sin homosexualitet. Det är inte läge att komma ut i Iran.

Men motstånd då? När jag först kommer till Iran när jag tankar om revolution. Kvinnornas, de unga " Hela folket" Man borde ju kunna störta en regim som bara ett fåtal stöder, rent logiskt? Efter mina veckor i landet, tänker jag att jag är sjukt naiv, eller snarare: bortskämt naiv. I det senaste upproret, genomfört av unga studenter vid ett universitet för juridik i Teheran, dödades och fängslades många. Nu har regimen påpassligt flyttat fredagsbönen till detta universitet. Revolution. Man måste vara beredd att offra allt. Livet. Och den inte obetydliga medelklassen måste vara beredd att offra sin ekonomiska säkerhet. För vad en revolution innebär kan man ju inte, vilket inte minst den iranska historien redan visat, riktigt planera. Och de fattiga, de som sägs vara mest konservativa (som om någon verkligen efterfrågat deras åsikt), kan komma att förlora den statliga omsorg, till exempel billig sjukvård, som trots allt visas dem. Det lekamliga, materiella, har regimen smart nog visst styr på. Men människors hjärtan, trots propagandan - foton överallt av Khomeyni och Khamenei, hundratals väggmålningar av krigsmartyrer - är svårare att bemästra. Liksom människors tankar, även om man hugger av dem huvudsvålen.

Många kvinnor gör motstånd. Täcker bara halva det blonderade håret med slöjan, sminkar sig starkt och blekt ("Vi är arier, inte araber", säger en högutbildad kvinna) och bär sina långa blusar kroppsnära. Därtill röda naglar och skyhöga klackar. Det är väl inte frihet direkt, men något annat än vad regimen vill. Det är kvinnor som precis passerar, balanserar. Unga män bär jeans och t-shirt och talar om Metallica, Britney Spears och Michael Jackson. Alla har kabel-tv hemma, fast man inte får. Det är väl inte frihet heller, men något annat bortom det just nu tillåtna. Det är i hemmen som människor lever. Sina liv. Bakom fönster med obligatoriska gardiner surrar utländska tv-kanaler, röker kvinnorna cigaretter, dricker de som har kontakter whisky. Och skiter folk i vad man får och inte får.

Bara regimen orkar ännu hylla sig själv i malande propaganda-tv som ingen gitter se. Till det monstruösa och ännu halvfärdiga gravmonumentet (märkligt likt Disneyland) över Khomenei, strax utanför Teheran, kommer nu för tiden endast fattiga människor och flyktingar, som inte har någon annanstans att ta vägen. De sitter på persiska mattor och dricker te, medan barnen rusar kring och gläds över utflykten.

Skam är ingen produktiv känsla, men det är vad jag känner när den iranske poeten berättar om sin vision, sitt framtidshopp. Att intellektuella sluter sig samman, över nationsgränser. Kollektivt, bärande tankens och känslans omstörtande krafter. Jag tänker: medan ni kämpar för yttrandefrihet i Iran skiter vi i er. När ni tvingats fly till Sverige, skiter vi också i er. Vi har vår kulturvärld där vi till exempel frågar oss om litteraturen längre kan göra skandal. Och då talar vi inte om några fatwor. Vi har vår demokrati, en nationalstat med gränser. Vi räcker inte så långt, varken utåt eller inåt. Men vad vi kan göra är att tala, och bjuda in till samtal. Vidga samtalen, antalet röster - som räknas - i offentligheten. Lära oss något om världen i motljus.

Hanna Hallgren (kultur@aftonbladet.se)