ÅSIKT

Vad ska man våga tro på?

Bland stora andar och små – ANITA GOLDMAN läser fler av nyandlig- hetens böcker

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

I Sverige utkommer en lång rad böcker som så gott som aldrig omnämns eller recenseras på dagstidningarnas kultursidor. De förlag som ger ut dessa titlar, vilka brukar buntas ihop under epitetet "nyandlighet" - främst Energica och Richters - räknas inte till de finkulturellt rumsrena. Trots detta publiceras ständigt nya titlar, ett bevis så gott som något på att böckerna säljer. När författarna - ofta bästsäljande amerikanare - besöker Sverige för föredrag och workshops ringlar sig köerna, trots att besöken sällan täcks av massmedia.

Den nyandliga rörelsen växer och blommar inte bara i USA utan också i det postprotestantiska och mer religiöst återhållna Sverige. Kursgårdar runtom i landet erbjuder välbesökta festivaler och kurser, folk åker på retreater, går till astrologer eller tarot-

kortstydning, genomgår regressioner för att komma i kontakt med tidigare liv, mediterar, utövar shamaniska ritualer och köper den myckna litteraturen i ämnet.

För den som lever inom den nyandliga världen är många av författarna "världskändisar", medan de för andra är totalt okända. Jag har läst en lång rad av de böcker som får mina kollegor på kultursidorna att förlöjliga, "rysa" och "plågas", nu senast Gabriella Håkansson som i Dagens Nyheter recenserade Deepak Chopras senaste bok Att välja glädje. Håkansson anklagar nyandligheten för att "förespråka individualistiska lösningar", men hur menar hon att man annars skall "gå till botten med ångest, sorg och social isolering"? Man skulle kunna vända på argumentet och hävda att man hos Håkansson skymtar en övertro på den sociala, politiska och psykologiska ingenjörskonsten.

Trots att vi lever i en tidsålder som med all nödvändig tydlighet demonstrerat att människor mår dåligt, oaktat att de har det bättre materiellt ställt och mer fri- och rättigheter än någonsin i mänsklighetens historia. Kanske är det en egen upplevd känsla av förlust och brist som gör mina kollegor så snabba på att attackera dem som tyckt sig finna ett svar?

Detta sagt, skall jag genast erkänna, att denna koncentrerade läsning av litteratur som kan rubriceras som "nyandlig" har inneburit en stor utmaning för mig. Här blandas författare som på ett kreativt och nyskapande vis presenterar uråldriga visdomstraditioner likt den buddhistiska med sådant som jag har svårare att svälja; de som ständigt verkar på jakt efter nya och "häftiga" upplevelser och tillstånd och sedan ofta proklamerar just det eget erfarna som "vägen till lyckan". Ibland slår jag ihop boken långt innan jag kommit till sista sidan.

Så skedde vid läsningen av Sylvia Browne, ett av världens mest kända medier. Enligt den svenska baksidestexten har hennes tidigare böcker sålt i "miljoner exemplar". Genom "regressioner" - en sorts hypnos - leder Browne människor in i ett tillstånd där de minns tidigare liv. Kunskapen om tidigare liv sägs kunna förklara och lösa upp svåra psykiska problem och sjukdomstillstånd i det närvarande livet. Utgångspunkten är att vi alla har en evig själ som vandrar mellan existenserna, och denna själ bär på "cellminnen" från tidigare liv, som manifesterar sig kroppsligen, själsligen och psykologiskt i nuet.

Författaren ger otaliga exempel på hur läkare och psykiatriker sänt henne "omöjliga" fall, vilka efter en stund på Brownes hypnossoffa får en förklaring och leder till läkedom. Aztekiska kungar, egyptiska prinsessor och engelska medeltida pubägare - alla passerar de revy i denna alla-epokers väldiga och välvilliga (Gud är kärleksfull) dokusåpa. Klienterna får inte bara kontakt med tidigare liv, under seanserna når de också den Andra sidan, där själarna stannar till mellan själavandringarna. Här beskrivs i kitschig detaljrikedom klara bäckar och vita marmorbyggnader. Men dit når inte "mörka väsenden" som Adolf Hitler och Charles Manson, vilka i stället går "igenom en ihålig, bottenlös, gudlös tomhet som kallas vänstra dörren och sedan direkt tillbaka till jorden genom en livmoder igen". Här förlorar jag intresset för boken. I stället går jag in på Brownes hemsida, som har adress på bokomslaget. Där kan man, bland annat, inhandla - för det facila priset av femtusen amerikanska dollar! - egendesignade smycken, vars formgivning Browne naturligtvis fått direkt från Gud.

Då är svenska Camilla Perssons bok om utanför kroppen-upplevelser mer handfast. Om man vill "tro" på Camillas utsagor om en översinnlig verklighet är en smaksak. Men om man är intresserad är Camillas bok en god - och inom sina egna referensramar - vederhäftig introduktion. Marie-Louise och Robert Hahn har jag svårare för. Robert är professor i anestesi- och intensivvård vid Karolinska institutet och hans hustru Marie-Louise är sjuksköterska och den genom vilken Anden kanaliserat sina budskap. Tre böcker har paret skrivit om sina många samtal med andevärlden och jag har läst en bit ur den nyutkomna Den rena källan. Här blir det igen så "konkret" att det andliga budskapet banaliseras, som när andevärlden utser Mahatma Gandhi till 1900-talets största människa och inte kan komma på någon som är tillräckligt bra för andra plats. Om andevärlden är så begränsad och banal, vad skall vi då ha den till?

Mer utmanad blir jag av att läsa erotikprofeten David Deida. Han bygger sitt budskap om sexualitet som en väg till andliga upplevelser på buddhistisk praktik och principer. Deidas mycket explicita exempel på sexuella situationer kan säkert reta gallfeber på feminister och dem som menar att könen är en social konstruktion och att det inte finns eller borde finnas några skillnader mellan manligt och kvinnligt. För det är just kring skillnaderna som Deida bygger sin andligt erotiska lära. Männen söker frihet, kvinnorna kärlek. Genomgående går han hårdare åt männen, som befinner sig längre bort från sin autentiska källa och det öppna hjärtat än kvinnorna.

Men Deidas arbete gäller inte könsrollerna, utan samma kärleks källa som all annan andlig litteratur utgår från. Arbetet på att hela sig själv leder till "psykologisk hälsa", skriver Deida (den som nu alltmer kommit i centrum genom terapi och må bra-seminarier av olika slag). Men Deida pekar mot "nästa steg, att släppa på sina gränser och gripa om och uttrycka någonting större än jaget är ett tecken på själslig mognad".

"Själslig mognad" är ett uttryck jag tycker om. Den handlar om att odla förmågan till närvaro i nuet - något som människan i mass- och informationssamhället finner allt svårare. Att lära sig vara närvarande ger ett "luftigare" inre, en intensivare livsupplevelse och en större acceptans för det som är. I den meditativa traditionen handlar det inte om att med olika tekniker manipulera universum. I stället fokuserar man på att förändra sin upplevelse av det som är, även och framför allt det svåra. De författare inom den spretiga beteckningen "nyandlighet" som knyter an till en kontemplativ tradition av detta märke är mina favoriter.

Eckhardt Tolle är en modern mystiker vars avskalade böcker om befrielsen i nu-medvetande har med rätta blivit bästsäljande. En annan liten juvel i samma anda har också nyligen utkommit på svenska, Medveten närvaro av Sylvia Boorstein. Hon är en av flera namnkunniga amerikanska buddhister som på ett humoristiskt och för moderna människor tillrättalagt vis undervisar i buddhistisk grundsyn och praktik. En annan är den amerikanska buddhistnunnan Pema Chödröns underbara När allt rasar samman; innerliga råd för svåra stunder.

Dessa författare bemyndigar den moderna människan, vilken likt ett bortskämt barn kräver sina Rättigheter till välstånd, "lycka", framgång, totalt smärtlindring och evig ungdom. Deras budskap är krävande och moget och kan knappast kallas "flummigt". Om nu inte den i grunden ljusa synen på männi-skans förmåga till kärleksfullhet anses "flummig" av trötta intellektuella som kamouflerar sin cyniska uppgivenhet med attacker mot dem som vågar tro.

Litteratur

Anita Goldman