ÅSIKT

”Bilden av henne förföljer mig, hon har blivit mitt samvete”

ANDERS PAULRUD om Peter Knopp - en fotograf som SÅG världen

1 av 3
Tiggarflicka, New Delhi, 1976.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Hela den stora, brutala världen, den orättvisa och skoningslösa världen, ryms i den lilla flickans ansikte. Hon har två sorters blick. Samtidigt. Hennes högra öga är öppet, vädjande och rymmer stor sorg. Det vänstra ögat; misstroget kisande och, om man nu kan säga så om barn, cyniskt. Hon vet, alltför tidigt alltför mycket, hon bär på erfarenheter. Och hennes mun, kaxigt halvöppen, men hon tänker inte säga något.

En bild av Peter Knopp, tagen i Indien, 1976. Publicerad i Aftonbladet samma år. Så här skrev han själv:

"Den här lilla flickan, inlindad i en filt trots den tryckande värmen, träffade jag nånstans vid floden Ganges i New Delhi 1976. Jag försökte sticka till henne lite pengar, men hon vägrade ta emot. Flickan tittade bara på mig med sina outsägliga ögon. I över en timme följde hon mig på gatorna - utan ett ord. Sen försvann hon plötsligt i trängseln. Bilden av henne förföljer mig ständigt, hon har blivit mitt samvete."

Bilden uttrycker ansvar, medkänsla och de stora orden som är släkt med samvete, ord som ännu inte är uppfunna. Den säger också något om vad som är utmärkande för riktigt bra fotografer: de är försiktiga, omtänksamma, tränger sig inte på. De är blyga. Innerst inne, fast man inte tror det först, är de alltid väldigt blyga.

Peter gjorde 10 000 jobb åt Aftonbladet, tog säkert över hundra tusen fotografier. Nu visas fyrtio av hans bästa bilder på Galleri Kontrast. Jag tänker inte skriva att ni bör se den utställningen. Det är en självklarhet.

Och det är rättvist. Det känns som en liten tröst. Nu efter hans död.

Eftersom det här inte är nån nekrolog, de är redan skrivna, är det viktigt att tala allvar om fotografin. Och om Peters verk. Jag ser hans gärning, hans yrkesverksamhet, som ett arbete fyllt av slit, risker, tråkig vardaglig rutin - men också som ett gudabenådat konstnärskap. Reportagefotografer, som ibland ges tillfälle att ta de "konstnärliga", de "viktiga" bilderna, gör det oftast under hårda, ibland farliga, arbetsförhållanden, men de tar nästan alltid sina bilder med en befriande låg konstnärlig anspråksfullhet, under gång, utan pretention på att just de skulle vara unika. De upphöjer sig sällan, visst, de skryter som fan ibland, men vet samtidigt att det finns andra bra forografer. De flesta av de riktigt bra reportagefotografierna är medkännande, precis som Peters bild av flickan i New Delhi, de predikar inte, går ingens ärende. Ofta tillkommer dessa bilder i ett akut presens, utanför den borgerliga smakens regler; fotografierna är då, i den tusendels sekund de tas, utan logik, i ett vakuum, i ett stillestånd nödvändigt för att betraktaren sedan ska kunna tillämpa sin egen logik och sina egna erfarenheter för att införliva bilden, och det den påstår, i sitt eget liv. Så bör man se det.

Häri ligger stillbildens överlägsenhet. Fotografen väljer, väljer åt oss ut sekunder ur ett större sammanhang, skär ut fragmenten ur detta flöde av obegripligheter, av eländen, av krig, så att vi, kanske, kan förmå att sätta samman världen som ju oavbrutet faller samman. Stillbilden, den utskurna tiden, det bevarade ögonblicket i den, skapar en fördämning, ett slags mental refug för oss som ser, så att vi hinner tänka. Tänka hinner man sällan över det gigantiska flöde av tevebilder som forsat in i våra vardagsrum i över fyra decennier nu; de rörliga bilderna är inte lämpade för reflektion utan för känsla. Nu för tiden är bilderna i teveapparaten ofta utbytbara, inte sällan kontrollerade och styrda av makten. Det är sällan stillbildsfotografens bilder, skyddade som de är i sin subjektivitet.

I detta sammanhang, Peters sammanhang, måste något sägas om risker och rädsla. Inte oro, utan rädsla. Rädsla är närvaro, hög koncentration, kort tid. Precis som ögonblicket då fotografierna blir till. Jag tror inte ett piss på det där snacket om att fotografer skyddar sig bakom sin kamera. Först ser de. Rakt på med sina ögon, de skärper sin blick därför att de vet att blicken är det enda som skyddar dem. De letar. Och sedan, när blicken fastnar, då tar de upp kameran. Precis så tror jag att Peter jobbade. Och jag tror att han var djävligt rädd, många gånger. Som en klok och erfaren man ska vara.

En annan kontext: Villkoren för fotografin är hårda. I det kapitalistiska samhället där vi lever är bilderna en nödvändighet; de innehåller stimulans för konsumtion, och det ständiga flödet av dem ger obegränsad information för att kontrollera, hålla ordning, övervaka, övertala, befästa makt, föra krig, underhålla. Kameran har en dubbel sida: den tillhör de breda massorna, för deras nöje och behov av minnen. Och i synnerhet tillhör den den härskande klassen, för dess behov av ständig kontroll och övervakning, övertalning och manipulation. Flera av samtidens bästa skribenter om fotografi, John Berger, David Levi Strauss, Susan Sontag, har pekat på denna dubbla sida i fotografin, motsättningen mellan det privata hos den enskilde fotografen och det politiska, maktens behov av absolut kontroll. Susan Sontag har alldeles rätt när hon skriver: "Friheten att konsumera en mångfald av bilder och varor jämställs med friheten som sådan. Inskränkningen av politisk valfrihet till valfri ekonomisk konsumtion kräver en obegränsad produktion och konsumtion av bilder." (On Photography, 1973.)

En annan bild av Peter: Drömmen om Amerika, tagen 1979. Ni kan se den här intill, så som den presenterades på mittuppslaget i Aftonbladet. Jag vet att Peter tyckte att den var en av hans bästa bilder; den föreställer inte svält, inte bara elände utan också hopp. Den lille grabben med Coca-Cola-tåget tillhör båtflyktingarna från Vietnam, han befinner sig på ön Palau-Bidong utanför Malaysias kust tillsammans med 30 000 andra ur båtfolket; i hans ögon finns oro men också framtid, och hoppet att få komma till Amerika. Till ett nytt liv. Amerikanarna kontrollerade ön, de skulle välja ut dem som skulle få komma till USA. Det var förbjudet att besöka ön.

Peter, tillsammans med reportern Leif-Åke Josefsson, var på resa i regionen. De arbetade hårt, körde ofta mer än sextio mil om dagen, letade efter händelser som de kunde rapportera hem. De hade Bangkok och Hotel Oriental som bas, där vilade de ut mellan resorna, Peter sov med kläderna på, med kakibyxor, fotoväst och kängor sov han nedbäddad i sidenlakan, som man ska när man är i fält. De for till Kampuchea, till Malaysia. Och till slut lyckades de ta sig till ön, där pojken med Coca Cola-tåget var. Genom övertalning, list och arbetsmetoder som jag inte tänker avslöja här, lyckades de som de första journalisterna ta sig dit. Peter tog sina bilder. Han visste att de var jävligt bra, att rullarna var för värdefulla för att skickas med post. Detta var före den elektroniska tiden. De som då bestämde på Aftonbladet beslutade att den dåvarande bildredaktören Rolf Klänge skulle flyga ner till Singapore, hämta rullarna och flyga hem igen. Utan dröjsmål. Så skedde. "Klänge kom, trött och omtöcknad efter tio timmars flygresa", har Leif-Åke Josefsson berättat, "vi tog några drinkar på hotellet, fixade en taxi åt honom, stoppade ner filmrullarna i hans kavajficka. Sen åkte han med vändande flyg hem till Stockholm."

Han såg ut som ett lik, Klänge, när han vacklade in på centralredaktionen i Klara. Jag minns det, jag jobbade den morgonen. Jag var ny på tidningen, uppkäftig och begåvad, som unga män ska vara. Av någon outgrundlig anledning fick jag förtroendet, och nåden, av den maktfullkomlige, och ibland geniale, redaktionschefen Sigurd Glans att rita mittuppslaget med Peters fantastiska bilder. De från ön.

De bilderna blev sedan världsberömda, och såldes till massor av internationella tidningar.

Detta bara som ett litet arbetsplatsreportage.

Nu, efteråt, finns förutom de tusentals bilderna han tog, Peter, alla historierna, anekdoterna. Det heroiska, men också det slitsamma vardagsarbetet med Vi 5:or, avtackningar, tråkiga fotbollsmatcher på ett blåsigt Råsunda, de "små" bilderna, av kul djur på Skansen, av andungar på Skeppsbron. Allt möjligt. Men, förstås, legenderna om honom kommer att leva, nu efter hans död.

Han kunde ha dött många gånger, på jobbet, så att säga: I Biafra 1967, vid fronten i Jom Kippur-kriget, i Vietnam den gången då hans kollega Michel Laurent dödades, och alla andra gånger i Vietnam, i inbördeskriget i Tchad, i Sarajevo, och den gången han gick vilse i Kambodja och hamnade i de röda khmerernas läger.

Peter kunde, också, konsten att sova. Många som kände honom väl, de som arbetade tillsammans med honom har berättat om hur han plötsligt kunde lägga sig ner och somna, under de jävligaste förhållanden, ibland iförd skottsäker väst.

Och visst är det paradoxalt att denne man somnade stillsamt.

Den 14 december förra året lade han sig ner på sängen hemma i lägenheten, och sjönk ner i den stora sömnen.

Fotografi

Anders Paulrud