ÅSIKT

Teater från första raden

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Gerhard Hoberstorfer och Janine Ulfane i "The Real Thing".
Foto: PETRA HELLBERG
Gerhard Hoberstorfer och Janine Ulfane i "The Real Thing".

Den engelske dramatikern Tom Stoppard torde få varje beundrare av bokstävernas möjligheter att bete sig en smula som man gör när en dansare plötsligt befinner sig i samma rum: man försöker sträcka lite extra på ryggen. Det finns många skäl att spela honom på originalets engelska, alla har de med språket att göra.

The Real Thing, som hade urpremiär 1982 och är en av Stoppards stora framgångar, undersöker inte bara vad som är riktig kärlek, utan diskuterar också, liksom i förbifarten, vad som är riktig teater (och om man verkligen kan skriva bra om kärlek), om Verdi är bättre än Neil Sedaka eller om politik handlar om objektiva kategorier eller subjektiva synvinklar. Allt mycket elegant konstruerat i ett stilla regn av litterära allusioner.

Som nästan alltid hos Stoppard möter vi ett antal verserade individer med naturlig fallenhet för kvickheter.

De flesta arbetar inom teatern; Henry, pjäsförfattare som delar åtminstone några av sina åsikter med Stoppard själv, hans (strax ex-) fru Charlotte, skådespelare, liksom Annie och hennes (strax ex-) man Max. Den enda avvikande är Brodie, den obildade politiske aktivisten som Annie engagerat sig i och som blir föremål för en av de pjäser som denna Pirandello-inspirerade pjäs med sådan lätthet rymmer.

Varje invändning mot detta slags teater som endast tar hänsyn till vad som händer ovanför axlarna, head-theatre som det heter i Stoppards hemland, får ödmjukt lov att böja nacken, om inte annat för att tacka för den intelligenta underhållningen som ensemblen presenterar under Mick Gordons regi.

Laurence Kennedys Max, Cecilia Nilssons Charlotte, Tilly Gaunt som Debbie eller Liam Evans-Fords Billy förtjänar alla beröm. Men för Janine Ulfanes skickliga gestaltning av Annie krävs en liten hyllningskör, och för Gerhard Hoberstorfers Henry, ja, den elogen borde nog skrivas av någon som kunde använda samma semantiska trampolin som Stoppard. Liksom i fjolårets Betrayal, Pinters pjäs på samma scen, överträffar Hoberstorfer sig själv.

Varje teaterelev och bokstavsberoende anbefalles The Real Thing. De begåvas då med en simultanlektion: en i skådespeleri, en i ordgymnastik - teater från första till sista raden.

Claes Wahlin