ÅSIKT

Allt har en ände "?

Korvgubben GERT ROGELL på en nostalgiresa till de svenska korvkioskerna

1 av 5
KULTUR

När farsan långsamt glider förbi däruppe på himlen springer jag ut ur kåken, snabbt som fan. Han sitter där på kanten av det mjuka, ulliga molnet och dinglar lättjefullt med benen ut i det fria. Han har den där blårandiga flanellpyjamasen på sig, den där som han satt i på morgnarna, när han och morsan räknade kassan vid köksbordet.

- Var det lugnt i går? frågar morsan och skjuter några tjugofemöringar åt sidan.

- Det kom några efter niobion. Och sen satt ju Sune där med en kompis hela kvällen. Höll aldrig på att bli av med dom.

Morsan och jag förstår att farsan haft en tuff kväll och frågar inte mer.

Men nu är han död och sitter däruppe på molnet och jag ropar:

- Vart fan är du på väg?

- Tänkte ta en tripp neråt kiosken och se om dom har nåt att göra.

- Du" vrålar jag " dom har skrivit en bok om Korv, mos och människor. Vore kul att höra vad du tycker.

Jag slänger upp boken till honom. Han fångar den.

- Var det inte den som du lovade att du skulle skriva?

- Jo, men jag hann inte. Det var nån jävel som hann före...

- Hann och hann, skriker farsan, det är väl för fan bara att ta sig tid.

Luften mellan mig och farsan däruppe vibrerar av spruckna löften och förhoppningar.

Jag ser honom bläddra lite i boken, när han försvinner bort över tallarna i Tornparken.

Och jag går in och undrar vem det var som hann före. En Leif Eriksson. Det måste vara han som på bokens första sida sitter på en frän motorcykel utanför ett lantligt gatukök med en korv i handen. I sin heltäckande svarta mc-dräkt med hjälm och visir ser han ut som en medeltida riddare. Under ett par svarta glasögon syns ett blekt, grymt ansikte och ett grått skägg... ett jesuitiskt sinnelag, utan vare sig nåd eller misskund, på jakt efter korvkioskens historia. Aldrig att jag skulle vågat servera den killen en söndergrillad med lite halvtaskig pommes.

Jag hade läst boken en kväll och så småningom insett att våran kiosk inte var världens navel. Inte axeln, runt vilken alla landets andra kiosker snurrade lite så där i periferin. Att därute, därutanför oss, utanför nollåttaland, så levde det också människor... som också åt korv och trodde att "deras" kiosk i Eslöv, Alfta eller Rimbo var världens mitt. Och det kändes lite taskigt. Jag menar... foton av mängder med kiosker, men inte våran.

- Men va fan... Jag hoppar hastigt upp på bönpallen där bakom Leffe på mc:n och låter honom i boken föra mig runt på en Nils Holgersson-färd genom Sverige och dess korvkiosker.

Och vi mullrar förbi kiosk efter kiosk och Leffe berättar när de är byggda och vad som var typiskt för 50-, 60-, 70- och 80-talskiosken och utanför står allmogen med sin nygrillade korv i handen och det är sommar och allt är så nystädat och fint att jag inte riktigt känner mig hemma. Leffe berättar lite om korvkioskens historia och det är ganska intressant men jag hör inte allt för det är ett j-a liv på hojen och jag skriker och frågar om han glömt Bolinder, gubben som enligt farsan var den förste korvnasarn i Stockholm. Men Leffe kör ner huvet och gasar på och svarar inte.

Sen börjar han snacka om korvautomaterna och jag får en sån där aha-upplevelse och minns en morgon i början på sextiotalet när jag skulle gå till plugget och farsan sa att dom satt upp en korvautomat utanför biografen Castor, på Råsundavägen. Och mumlade nåt om att nu får korvhandeln det svårt.

- Jo, jag minns! skriker jag. Det var för jävligt...

Leif stannar några gånger utanför olika fabriker som gör korv eller mos eller gurka eller senap eller korvkiosker och han lämnar mig alltid ensam därute på cykeln och går in. Och jag fryser fastän det är sommar och när han kommer ut igen så ser han mätt och nöjd ut.

När han sätter sig på hojen rapar han lätt och säger att nu vet han hur man gör korv och mos och hur allting uppstod, och jag lyssnar. Jag märker ju att han är en lantis... det märks när han snackar att han är stämplad av om inte sitt sociala arv, så åtminstone av en socialt och regionalt förknippad korvkultur. Ett slags puritansk uppfostran utförd av den lokala korvkioskens fältherre. Var sak på sin plats och där med basta...

Jag menar... i den fria korvvärlden, dit jag räknar nollåttaland, är det fritt att slaska på vad som helst på och under hamburgare, korv, pommes och tunnbröd. Men så verkar det inte vara på vischan. Man står väl med mössan i hand, skrapar andäktigt med foten i gruset och väntar på käket.

Men jag håller tyst. Sitter där bak på hojen och det går snabbt.

Sen börjar han snacka om läsk. Om Zingo, Trocadero, Champis, Coca-Cola och Pucko och flera andra. Vi har ett bra snack men det är nåt som saknas.

- Portellon då ? frågar jag. Norrlands nationaldryck... Han ger mig en trött blick över axeln.

Vi far vidare och jag känner vibbar, om än outtalade, ett gnölande om korvgubbarna som en individualistisk och gnällig skara och jag förstår att det är storebrors röst som talar genom honom. Han vet ju inte att han har en korvgubbe där bak på bönpallen. Hur skulle han veta det? Om han visste vilket helvete det är på våran sida av disken...

- Du lever farligt, tänker jag.

Ändå får jag, plötsligt, den där overkliga känslan av att vilja vara snäll... jag knackar honom på axeln.

- Du... det är en j-a intressant bok, om det inte varit för det där med att du aldrig på riktigt snackar med några korvgubbar och skildrar våran verklighet. Hur trötta vi är på allt. Det är ett j-a slitgöra.

Han har stannat hojen och gör en gest åt mig att kliva av.

- Och så gillar jag inte den där grejen av Lasse O Månsson på bokens andra sida. Har alltid avskytt den där gamla korvdialogen. Sen måste du snacka om bensinmackarna, dom snor mer och mer från korvisarna. Dom och alla servicebutikerna, och hamburgerkedjorna och alla dom där utan tillstånd och alla dom som arbetar svart och förstör för...

- Du menar att du är korvgubbe?

- Ja...

- Ja" eller hur? Det kommer lite tveksamt, ironiskt.

Jag drar lite i brallorna som blivit svettiga. Det är långt hem. Även för en gnällig korvgubbe.

Utan att säga nåt mer, svänger Leif ut med motorcykeln, och dundrar iväg i ett avgasmoln och jag står där på landsvägen, lika ensam och övergiven som en vindpinad korvkiosk långt ute på den svenska tundran. Allt känns med ens vemodigt. Jag har varit med på en resa genom tunga nostalgiska dimmoln. En resa, en bok som kanske omedvetet och lite slumpartat blivit till en svanesång över en dödsdömd bransch. Jag kan se vartåt det barkar. Loppet är kört och egentligen skulle jag velat böla. Men man är ju ingen käring.

Kulturhistoria

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Gert Rogell