ÅSIKT

När tjyvarna höll riksdag

GÖRAN GREIDER om en vacker rörelse som dog

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
"Solidaritet med Norrtäljefångarna".
Foto: AFTONBLADETS ARKIV
"Solidaritet med Norrtäljefångarna".

"Är det rätt att låta interner åka och vila på semesterfängelser?" Så ställdes frågan i Aftonbladets ärevördiga Vi 5-spalt - denna termometer i världens röv, för att tala med Norén - en dag på sjuttiotalet. Svaren som levereras av fyra vanliga medborgare plus en kändis gör mig upprymd en hel förmiddag. Ja, svarar en tjänsteman i hatt, det är ett riktigt förslag.

Absolut, menar en ung student som anser att kriminella måste muntras upp, sportjournalisten Bengt Bedrup avslutar med ett lika självklart Ja. Bedrups svar bygger rentav på erfarenhet; han hade hållit föredrag på fängelser.

Under läsningen av boken När botten stack upp, där de som var med berättar om de olika R-förbundens framväxt på sextiotalet, förnims sannerligen tidsandans kantringar. Då exploderade en socialpolitisk fantasi som knappast något samhälle ditintills sett maken till. Ja, förbund som RFHL, KRUM, RSMH och ALRO kom att, med Thomas Nordegrens ord i boken, leda något av en befrielsearmé av utslagna, på fängelser, sinnessjukhus, knarkarkvartar. Nu, efter sommarens rymningar och pratet om svängdörrar på fängelserna och Thomas Bodströms hjälplösa eftergift till populismen, framstår denna minnesbok som ett giftskåp som ställts på vid gavel: Här kan inspiration hämtas för en radikalt annan socialpolitisk agenda, definierad i hög grad av de allra understa.

Man kan beskriva dessa rörelser som ett stort försök till återupprättelser.

Här träder på ett öppet möte på Kulturhuset en viss Lennart Hebel upp på podiet. Denne krokige man berättar för en andäktig skara om sina 35 år av förnedring på Långbro: medicinerad, kastrerad, hunsad. Något år senare skulle han ägnas ett specialnummer av Pockettidningen R. I augusti 1967 hölls en tjyvriksdag i Sverige och tre år senare svepte en strejkrörelse genom fängelserna, unik i världshistorien. Fångarna krävde rentav att få bli medlemmar i LO, under det fiffiga namnet SAAF (Sveriges anstaltsarbetares förbund).

Socialpolitiken blev i djupaste mening karnevalisk, när högt och lågt i klassamhället vändes upp och ner. Vem skulle inte vilja ha skådat KRUM-aktivisten Per Gahrton när två beväpnade rånare stormar in i hans lägenhet och kräver att få beskydd där undan polisen? Och hur han sedan hjälper dem ut bakvägen.

Det som hade inträffat var att en ny generation unga, nyfikna människor hade trätt i närkontakt av tredje graden med en värld som välfärdsstatens arkitekter ditintills ignorerat. De unga rebellerna avfärdades ofta som pissliberaler, särskilt av anti-knarkdebattörer som Nils Bejerot, som kunde beskriva R-förbunden som en sammansvärjning av förhärdade förbrytare och vilsegångna idealister. Och visst var de aktiva ofta naiva, när de öppnade sina hem för muckande kåkfarare eller under kaotiska former skrev ut narkotika till behövande. Lasse Strömstedt skriver att ett viktigt skäl till att han som kriminell deltog i KRUM:s besöksmöten, var att så många snygga tjejer var där.

R-förbunden fick dock starkt genomslag i media och det allmänna medvetandet, i synnerhet gällde det nog KRUM. ( Gunnar Ekelöf testamenterade sin kvarlåtenskap till föreningen.) I ett smått fantastiskt avsnitt beskriver Jan Edling hur radions Eko-redaktion under en tid nästan framstod som en lokalavdelning av KRUM.

Varför kroknade och dog det mesta i denna spretande rörelse? Forskare som Henrik Tham och Thomas Mathiesen ger olika förklaringar i boken, men huvudorsaken är troligen att dessa rörelser fick luft under vingarna av en välfärdsstat som på allvar var på väg att förnya sig - och att de tynade bort när reaktionen under senare årtionden återställt ordningen. Vilket socialpolitiskt område man idag än blickar ut över är det i huvudsak tillbakagång eller hjärtstillestånd som råder och jag vågar inte tänka på hur Vi 5 spalten idag skulle besvara denna artikels inledande fråga.

Samhälle

Göran Greider