ÅSIKT

Bryggarbilen

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Säreget klirr.
Foto: HENRIK BRUNNSGÅRD
Säreget klirr.

Farsan körde ut Coca-Cola när jag var grabb. Så fort jag hör ljudet som uppstår när en back med 33-centilitersflaskor slår som kastanjetter mot varandra, förflyttas jag till 1961. Jag står och väntar på höjden och längst nere i böjen på grusvägen kommer pappa körande. Bryggarbilen har öppet flak.

Han är hård, han är tuff, han är inne, och han är min pappa som spelar den tidens populäraste instrument. Ljudet är starkt imageskapande. Det är märkt och hjälper mig att minnas min barndom. I grunden handlar det om akustisk identitet, och ifall pappas klirrande flaskor eventuellt skulle intressera en psykolog skulle denne förmodligen tala om "en trygg barndom med akustiskt kommunikativ potential som bygger associativa länkar".

Jag kan också tänka mig att två röda Sangioveseviner som nuddar varandra i systempåsen väcker ett liknande minne när jag kommit upp i sjuttioårsåldern. Det där säregna klirret som här i Norrland kallas helgmålsringning.

Mikael Strömberg