ÅSIKT

Blodet ropar under armarna

DOKTOR GORMANDER hyllar succéromanen da Vinci-koden

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Alla jag känner läser Dan Browns da Vinci-koden och den har sedan januari sålt i 200 000 exemplar i Sverige, nästan en bok varannan minut. Dygnet runt.

Storyn är gastkramande och handlar om hur Robert och Sophie letar efter koder och hemliga tecken, men bäst är författaren när han skildrar människans innersta väsen.

Robert darrar av häpnad, står det. Sophie darrar också. Hon känner en märklig dallring som om hennes kropp genljuder av en ny sanning.

Här lyckas författaren på ett mästerligt sätt översätta en mental insikt till ett fysiskt uttryck. Man ser framför sig de skakande gestalterna och själv blir jag bekymrad för deras skull, för darrningarna vill liksom aldrig ta slut.

När Sophie lite senare får ett tragiskt budskap så börjar hon darra igen. Budskapet utlöser en storm av känslor i henne, skriver författaren. Smärtan från barndomen väller upp. Då inser hon, står det, att hon darrar. Något som hon uppenbarligen inte har insett tidigare.

Ett tag trodde jag att personerna i boken led av parkinson, men lyckligtvis är de fullt friska och så småningom förstod jag att författaren arbetar med metaforer. Smärtor väller och känslor stormar.

Sen blir en kille förgiftad av en djävulskt listig skurk. Killen är superallergisk och blir bjuden på konjak. Men skurken känner till hans allergi och har petat ner några smulor från en jordnötsburk i konjaken. Därmed är det urk med den intet ont anande allergikern.

Skurkens skratt är kusligt skrockande, framhåller författaren, och hela tiden kokar polischefens blod eftersom han är på efterkälken.

De mest skarpsinniga läsarna anar nog att också detta är en metafor. Polischefens blod kokar ju inte i verkligheten, utan det är en bild som den skicklige författaren använder för att trappa upp berättelsen.

Då stapplar Sophie bakåt i skräck. Och hon är fylld av äckel.

Jag vet inte om rädda människor stapplar. Men författaren hittar ständigt nya uttryck för människans inre. Just när personerna slutat darra börjar de stappla. Faktum är att nästan alla i boken stapplar då de blir upprörda. Utom skurken. Han är kall. Men när han blir förvånad stapplar han också. Baklänges.

Men sen känner i alla fall skurken en våg av skräck. Under tiden upplever Robert, huvudpersonen, hur mysterier gnager i honom. Han får dessutom en klump i halsen, skriver författaren. Sen växer klumpen, står det.

Visst är det ett fint bildspråk. Särskilt klumpen som växer.

När denna utveckling till sist går mot sin fullbordan med en skara darrande, stapplande människor med klumpar i halsen, mysterier som gnager och blod som kokar är det dags för tårarna.

Farfar tar adjö med tårfyllda ögon. Hans röst är tjock också. Farmor snyftar stilla. De gråter tillsammans och Sophie nickar tårögt. När Sophie omfamnar sin bror känner hon kraften i blodet som flyter i hans ådror. Nu förstår hon att de delar blod.

Det är bra. Det är stort. Blodet ropar. Eller som Blandaren en gång så poetiskt skrev: Blodet ropar under armarna.

Doktor Gormander