ÅSIKT

Varför är mörka kalsonger bättre än vita?

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Man kan inte ständigt stå på toppen av berget och med örnnäsan vänd mot tidens stormar blicka upp mot ozonhålet. Man måste ner i vardagen. Man måste leva det där livet som alla andra trampar fram genom: vardagens bestyr, dammet i hörnen, Svensktoppens hyllning till människans storhet, det som filosoferna kallar det lilla livet.

Jag har inte tid, säger jag.

Ibland måste man vara vanlig, säger hon. Annars blir du olycklig.

Men hur ska det gå för mänskligheten? säger jag. Timmarna rinner bort. Själva tiden förblöder. Vem ska i så fall tänka de stora tankarna?

Hon sträcker ut en hand. Du måste vara bland oss andra, Gormander. Himlen kan vänta.

Hon har förstås rätt och jag tar språnget ner i det lilla livet med något som liknar en dubbel mollbergare med skruv.

Vilka kalsonger ska jag ha i dag? säger jag.

Varför frågar du det? undrar hon.

Därför att jag inte vet förstås.

Ta dom vita, säger hon.

Men dom mörka är bättre, säger jag. För då syns det inte hur länge man har haft dom.

Dom vita är snyggare, säger hon.

Man kan ha dom mörka i flera veckor, säger jag. Dom vita räcker bara ett par timmar.

Det är just det, säger hon. Har man mörka kalsonger börjar folk misstänka saker och ting.

Sen tillbringar vi en stund med att diskutera kvällens middag. Kanske vi kan köpa några burkar vita bönor, föreslår jag. Man får tre för tio kronor.

Nej, säger hon. Det är inte gott.

Man kan inte äta gourmetmat varje dag, säger jag.

Dom smakar ingenting.

Man kan hälla i nåt för att piffa upp dom, fortsätter jag. Till exempel en skvätt vinäger.

Men då smakar dom ju bara vinäger, säger hon.

Balsamvinäger är gott, säger jag.

Hon skjuter omedvetet fram underkäken. Det betyder att hon inte har givit upp.

Gör inte så där, säger jag. Det ser ut som du har underbett.

Men i alla fall, säger hon.

Vi kanske kan göra nåt tillsammans, säger jag för att lätta upp stämningen. Vi kan åka till Rusta.

Vad är Rusta? undrar hon.

Det är en oerhört praktisk och billig affär som ligger i utkanten av Stockholm. Dom har en billig vedklyv.

Vad ska vi med en vedklyv? undrar hon.

Man kan till exempel klyva ved med den, säger jag. Eller så kan vi köpa en propeller som snurrar i taket. Det är extrapris och så sitter det lampor i den som blinkar när propellern snurrar.

Hon tittar bort och ser plötsligt olycklig ut.

Varför kan man inte få drömma ibland? säger jag, men sen tittar jag också bort. En skugga drar in i vår tillvaro. I det lilla livet ryms en del existentiell ångest. Det känns som en läskig, unken fläkt, liksom gravlukt.

Rutten strömming, säger hon plötsligt som om hon läste mina tankar.

Vadå?

Jo, Naturhistoriska har stoppat ner rutten strömming i marken för att få bort sorkarna.

Men på Rusta finns det inga sorkar, säger jag.

Nä, antagligen inte, säger hon. Men jag tycker i alla fall att du borde ta dom där vita kalsongerna.

Ja, säger jag. Jag gör det. Och i vita kalsonger vandrar jag ut i världen för att ta itu med ozonhålet som bara blir större.

Doktor Gormander