ÅSIKT

Om det svajar så är det med stil

LENNART BROMANDER läser en virtuos Malmsten - och tackar för maten

1 av 2 | Foto: STUART KLIPPER
Bodil Malmsten 1963.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

En viktig författaregenskap är ett nära och omisskännligt personligt tilltal. Och tar man fasta på just det är Bodil Malmsten en av våra absolut bästa författare. Hon är lika omisskännlig i sin virtuosa förmåga att turnera varierande prosarytm med skiftande vändningar i berättelsens utveckling. Det ser slängigt och improviserat ut, men det är en högt uppdriven personlig teknik som förstärker det förtroende för henne man redan fått genom det nära tilltalet. Att hon sedan kanske drar i väg på intellektuell cykeltur ut i det blå gör mindre. Sånt händer ibland i Bodil Malmstens texter som av och till kan fladdra och svaja betänkligt. Men vad gör det, när hon fladdrar och svajar med sådan stil.

I Mitt första liv berättar Bodil Malmsten lika rapsodiskt som väl sammanhållet om de första tjugo åren av sitt liv som var fyllda av svindlande kontraster. Grunden lades de första tretton åren i morfarsgården i en liten by söder om Östersund, varifrån hon katapulterades i väg till en mardrömstillvaro hos en fosterfamilj på Ångermannagatan i Vällingby - Bodil Malmsten påpekar att det övertydliga namnet på gatan skulle ha åkt ut i första textrevisionen, om det varit påhittat. Därtill också kontakterna med farfar den berömde och egensinnige möbelformgivaren.

Men det är morfar som är hjälte och idol. På sin moped far han runt i byarna och praktiserar den goda gamla socialdemokratiska solidaritetspolitik som författaren med fräsande ilska frånkänner alla hans efterföljare i dag. Som politisk analytiker rusar Bodil Malmsten ofta i väg, även om hon gör det med självironi - hon avslutar boken med att framhålla att finns det några fel i boken får hon väl för konsekvensens skull anklaga socialdemokraterna även för dem.

För den som tillhör samma generation som Bodil Malmsten finns det många igenkänningsdetaljer att glädjas åt, särskilt om man haft kontakt med det nu avdöda gamla bondesamhälle där hon först växte upp. Jag blir alldeles hänförd av att läsa hennes beskrivning av kalvdans, det gamla bondesamhällets finaste kulinariska exklusivitet, så mycket utsöktare än Torgny Lindgrens tunga pölsa. Kalvdansen har en smak som omöjligen kan förklaras för den som inte haft lyckan att erfara den, men hos mig som gjort det, skapar Bodil Malmsten de underbaraste små smaksignaler upp ur hjärnans djupaste minnesbank. Det tackar jag varmt för.

Roman

Lennart Bromander