ÅSIKT

Napoleon: "Jag vaknar helt fylld av dig"

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Vad han såg var hennes charm. Hon hade allt som Napoleon brukade tycka om hos kvinnor. Små händer och fötter, liten, välformad kropp, behagligt sätt, mjuk flickaktig röst, livlig och glad utstrålning, men hon kunde också gråta liksom på kommando. Hennes ögon var mörkblå, håret kastanjebrunt och oftast lockigt. Napoleon kom tillbaka igen. Och igen. De möttes på middagar och tillställningar i Paris. De möttes hemma hos henne. De blev ett älskande par. Exakt vilken dag det hände är okänt, men hennes barn hade ett brev bevarat från december 1795 med texten:

”Klockan 7 på morgonen

Jag vaknar hellt fylld av dig. Din bild och den berusande gårdagskvällen lämnar mina sinnen ingen ro. Hur kan jag någonsin få ro då jag drivs fram av känslorna från mitt innersta?Ljuva, ojämförbara Joséphine?jag känner en flammande låga från dina läppar och från ditt hjärta. Ja, en enda natt har fått mig att inse vem du är?Du reser vid middagstiden. Om tre timmar får jag träffa dig igen. Till dess, mio dolce amor, en miljon kyssar, men sänd inga till mig, då brinner jag upp.”

Brevet var undertecknat Bnp.

Napoleon hade för första gången mött den stora kärleken. Han var erotiskt besatt. På sankt Helena Berättade han för Bertrand:”Jag älskade verkligen Joséphine?Hon hade den vackraste lilla f-- i världen.” Från den 29 oktober fem månader framåt sov han varje natt hos henne.

Som med alla kvinnor han kom mycket nära gav han henne ett eget namn, Joséphine. Hon hade varit många mäns älskarinna men ingen annan hade legat med Joséphine.

Det kan vara svårt för utomstående och även för nära anhöriga, och hit hörde Napoleons mor och syskon, att förstå varför två människor plötsligt grips av flammande kärlek till varandra. Mycket snart började han tänka på äktenskap. Han kunde inte föreställa sig någon bättre kvinna. Hon hade allt, menade han. Inte bara skönhet och sensuell utstrålning, hon var aristokrat, hon var förmögen (trodde han). Genom sin bakgrund representerade hon det gamla Frankrike och med sin tillvaro i Paris, med sina vänner och kontakter var hon en del av det nya Frankrike. Så trodde han i alla fall, så hade han tolkat hennes liv, hennes hus, hennes sätt att vara. Sanningen var att hon inte ägde något annat än skulder. Hennes adelskap var inte mycket finare än hans och de vänner hon hade, som hade bländat honom, var sådana som inte släppts in i de fina salongerna före revolutionen. Men det var inte bara han som tog fel.

Ur Herman Lindqvists bok "Napoleon", utkommer på Norstedts

Tider för chattarna