Aftonbladet
Dagens namn: Jon, Jonna
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG
Startsidan / Kultur

... förskräckliga människor?

    Två män vaknar av barnskrik. Utanför dörren hittar de ett spädbarn. Där ligger också några anteckningsböcker ombundna med ett snöre där det bland annat står: "Jag har sett för mycket för att hysa hopp om att människans liv i något väsentligt avseende skiljer sig från till exempel en myras."

Till Isola, Marianne Hessérus första roman efter två stilistiskt säkra novellsamlingar utgörs alltså av de tio anteckningsböckerna, den försvunna moderns "förklaring" adresserad till det övergivna barnet - Isola. Ett gammeldags, sagoaktigt grepp, kanske en litterär markering - det här är bara på låtsas? Romanens utgångspunkt är just vantrivseln i det moderna och reala, det urbant stressiga och myrigt alienerade. Tessa Björk, ortopedisk kirurg inrutad i ett glädjelöst liv, blir allergisk mot alltihop - stan, framåtrusandet, falskheten mellan människor, de hetsiga ickesamtalen medelst mobil och telefonsvarare; makens lögner om sin otrohet. Hon bara vandrar bort från det, ut i skogen. Här, alltmer djurlik finner hon frid.

 

    Hessérus skildring av Tessas naturstrapatser är energisk och noggrann. Hon berättar om ätliga växter, hur man överlever älgjakten, bävrars knäppta händer. Hon är skicklig med språket, behärskar vetenskapliga termer och kan härma vanliga samtidsrepliker som få. Men har jag inte läst den här historien förr? Vad vill den säga? Att människan är ett djur? Att friheten finns utanför civilisationen?

Till Isola är suggestiv läsning men författaren tycks föredra det mysigt mystifika hellre än att dra de stora frågorna till sin spets. Jag förstår egentligen inte vad Tessa inte tål - det mänskliga (falskheten, ljuget ") eller det myrlika i människan?

Pia Bergström
Senaste TV-klippen
SENASTE NYTT

Visa fler
Om Aftonbladet