Aftonbladet
Dagens namn: Alfhild, Alva
Årets bästa sajt. Årets nyhetssajt. Årets Dagstidning digitalt.
Startsidan / Kultur

ALLA FÅR PIPPA!

Åsa Linderborg ser filmerna från porrens gladare dagar

Ole Søltoft var den danska gladporrens stora fixstjärna, ironiskt nog eftersom han aldrig hade sex i filmerna.   Ole Søltoft var den danska gladporrens stora fixstjärna, ironiskt nog eftersom han aldrig hade sex i filmerna. Foto: AFTONBLADETS BILDARKIV

För mig som växte upp på 1970-talet var den "danska gladporren" bara ett mytiskt begrepp och samlingsnamnet för en rad lustiga filmtitlar. När videobutiken häromdagen skyltade med nyutgivningen av de så kallade teckenfilmerna på dvd hade jag plötsligt chansen att se några av de filmer som fick fyrtiotalisterna att leende gå man ur huse.

När jag kom tillbaka veckan därpå var filmerna borta. Efter klagomål från feministiskt orienterade kunder hade hela butikskedjan dragit tillbaka filmerna. Nu blev jag plötsligt besatt av tanken att komma över de "danska erotiska lustspelen". När jag till slut fann dem hyrde jag allihop: I Jungfruns tecken (1973), I oxens tecken (1974), I tvillingarnas tecken (1975), I lejonets tecken (1976), I skorpionens tecken (1977), I skyttens tecken (1978). På skärmen framträdde glada danskar som åkte tåg, ramlade i vattnet och däremellan knullade. Hur fan kan någon bli förbannad på det här? undrade jag och satte på en film till.

Teckenfilmerna är inga skitiga p-rullar utan en säregen sorts spelfilm. Rolllistan består av kända skådespelare som står för själva handlingen och deras talscener avbryts då och då med inklippta scener som visar riktiga samlagsscener. Här finns flera namnkunniga ansikten som för svensk publik kanske mest är kända från den makalösa tv-serien Matador.

Filmerna utspelar sig i miljöer som av tradition lockat fram sexuella fantasier: badhus, flickinternat och ute på landsbygden. Hälften av filmerna utspelar sig på 1920- och 30-talen i herrgårdsmiljö. En vanlig karaktär är antingen den kåte och vänlige greven alternativt den kåte men onde greven som odlar sin dubbelmoral som ordförande i Moralens väktare. Ramberättelserna är dock helt underordnade samlagsscenerna - det är de som är filmernas motor, hur opåkallade de än är för själva storyn, om man nu alls kan tala om en sådan.

Det som slår en nutida betraktare är att männen och kvinnorna är så normala. De flesta av kvinnorna är visserligen smala och långa, men många är mulliga och de flesta har platt eller hängig byst eller knappt någon alls - det här var innan skönhetsoperationernas och silikonbröstens tid. Männen ståtar inte med några jätteorgan, de har påfallande håriga och magra arslen, de är bleka och knullar ofta med strumporna på.

Även sexet är befriande normalt och rakt på sak. I talscenerna är kvinnorna provocerande stereotypa och väl så dominerade, men i samlagsscenerna dominerar ingen. De pippar konventionellt enligt de fyra vanligaste ställningarna, det vill säga så som missionärer, hundar, ridflickor och konduktörer plägar göra. Männens och kvinnornas ansikten filmas lika ofta vilket gör att kvinnan inte är lika objektifierad som i annan porrfilm. Här finns en hel del oralsex, men inga sekvenser där mannen sprutar sperma över kvinnan; ejakulering tillhör ovanligheten. Helt tydligt är filmerna gjorda för både en manlig och kvinnlig publik.

Därmed inte sagt att det inte finns helt sjuka ingredienser och kvinnoförnedrande inslag, som till exempel en scen där sju kvinnor tillfredsställer sig själva med bananer eller en annan där de masturberar med baguetter. I en av filmerna sitter tre nakna kvinnor med särade ben i hörnen på ett biljardbord och reglerar med sina blygdläppar bollarnas väg. Andra scener kan få en ramla ur soffan av skratt, som då en man klarar konststycket att suga av sig själv i ett slags halvfärdig baklängeskullerbytta på en äng - även det med strumporna på.

Här finns också de typiska manliga fantasierna gestaltade; lesbiskt sex är vanligt men knappast något progressivt - många män tycks ha idéer om att kvinnor tillfredsställer varandra i hemliga miljöer. Bögsex finns inte.

Men framför allt är alla som pippar glada. Filmernas memento är att sex ska vara något kul och naturligt. Den första filmen, I jungfruns tecken, skiljer sig dock från de andra och har även en annan regissör. Den utspelar sig på en klosterliknande flickskola där flickorna slåss på hårda stengolv innan de älskar med varandra, ofta med drag av pennalism.

Kvinnorna är annars alltid villiga, alltid kåta - till skillnad från männen som ofta är blyga, rädda eller ovilliga. Också det är en manlig dröm att rollerna ska vara ombytta; kvinnan ska alltid ha lust hur trött mannen än är. Männen är aldrig några Don Juaner, de är oftare fumliga töntar som lockar fram medlidande, varma skratt och en viss identifikation. Det sympatiska budskapet är att alla - även nörden - får knulla. Sällan kan så många oeregerade penisar ha visats på film. Trekanter och liknande hör till ovanligheten, även om alla filmer mynnar ut i ett karnevalskt gruppeknall.

De två sista filmerna är parodier på Bondfilmerna. Här finns alla ingredienser såsom orientalisk magdans och en långhårig karatedvärg som tar upp en biljakt i sin lilleputtbil. Sammantaget är det mer agenter och deras manicker än kåtbockar och deras erövringar. I den sista filmen spelar Ricky Bruch mot Ingmar Bergmans dotter Anna Bergman, men det är inte hans organ man får se och samlaget är fejkat.

Porr? Javisst! Glatt? Absolut! Upphetsande? Knappast.

Jag började surfa runt på nätet för att få klarhet i vad det var jag just hade sett. Varför gjorde just danskarna såna filmer?

1967 uppträdde den första danska skådespelaren naken på film, något som orsakade konvulsioner. Samma år dömdes Politisk revy för att den hade visat samlagsbilder i tidningen. Ett par år senare, 1969, upphävdes lagen om censur mot pornografiska bilder och vuxencensuren av film upphörde. Nu öppnades dammluckorna. Redan inom ett halvår kom Mazurka på sängkanten, den första av sju "sängkantsfilmer" som inte visade penetrering men där allt ändå graviterade kring gökandet: "Han knullade mig i mazurkatakt!" stönade kvinnan förnöjsamt i den första filmens slutscen. I Köpenhamn hölls världens första sexmässa, porrkungen Leo Madsen öppnade en sexaffär på Ströget 1971, året efter visade nationalscenen Kongelige nakendans inför en entusiastisk publik. 1972 var också året när Simon Spies spontanstrippade efter premiären på filmen Bordellen, men mer anmärkningsvärt var att statsministerns fru uppträdde som fräck nyhavnspiga på Bakkens Cirkusrevy.

Den första danska gladporrfilmen var filmatiseringen av Sången om den röda rubinen (1970), som fick författaren Agnar Mykle att kräva att Norge skulle säga upp sina diplomatiska förbindelser med Danmark. I den debuterade Ole Søltoft som sedan blev stjärnan i genren. Han spelar mot en ung Ghita Nørby som senare skulle bli en av Danmarks främsta aktriser.

Ole Søltoft, som även spelade i sängkantsfilmerna, var en omtyckt revyartist vilket gjorde honom väl lämpad för gladporren som med sina slapsticks, snubbelhumor, förvecklingar och sexuella ordvitsar placerar sig i buskis- och revygenren. Det märkliga är dock att Søltoft blivit ett legendariskt porrskådisnamn - utan att mig veterligen själv vara inblandad i de riktiga nakenscenerna. Han går aldrig längre än att han kysser brösten på en kvinna. Kuken får man aldrig se. 1978, 36 år gammal, gjorde han sin sista film, I skyttens tecken. Han tog avstånd från utvecklingen mot de allt råare porrfilmerna som fanns på marknaden.

Alltihop gick med andra ord otroligt snabbt. På ett par år hade man gått från rättegångar till ohämmat gökande.

Sverige låg ett tag parallellt med eller rent av före Danmark. Torgny Wickmans sexualupplysningsfilm Kärlekens språk (1969) sågs av en miljon svenskar. Den följdes av gladporrfilmen Kyrkoherden (1970) där Jarl Borssén gick omkring med ett jättestånd under prästkappan och där motspelarna hette Cornelis Vreeswijk, John "Åsa-Nisse" Elfström och Kim Anderzon. Den filmen är dock ensam i sitt slag. Stellan Skarsgård spelade mot Christina Lindberg i Anita (1973), en film utan riktiga sexscener om en olycklig nymfoman.

I Sverige tycks det som om nakenfilm antingen var sexualupplysning eller kamouflerade med ett socialt ärende. Eller också är det tabusprängande politisk-

estetiskt avantgarde, som i Vilgot Sjömans filmer. Danskarna, däremot, knullade och var glada. Oproblematiserat, ogenerat, ohämmat.

Nyutgivningen av teckenfilmerna blir medvetet eller omedvetet en samtidskommentar. Vi lever i en tid som å ena sidan är översexualiserad, å andra sidan nymoraliserad. Den fria, glada sexualiteten finns inte längre. Överallt syns allt naknare och sexualiserade kvinnliga och numer även manliga kroppar samtidigt som komplexen kring våra kroppar blåses upp till ångestfyllda proportioner. Kabelkanalerna sänder äckligt, kyligt, monotont och smärtsamt sex där de inblandade inte visar någon glädje och aldrig kommunicerar med varandra. Varför blev det så?

Jag har verkligen inte en aning, men tidsmässigt gjordes den danska gladporren i slutet av en epok då vi fortfarande var utvecklingsoptimister. I dag kämpar vi på alla plan, tävlar, kategoriserar, utsorterar. Det blir något hotfullt över det danska budskapet att du kan älska med vem du vill, var du vill och du kan se ut hur som helst. Sånt går inte kommersialisera. Det finns inga tidningar som kan sälja sexråd om folk inte är osäkra, och skönhetsindustrin har allt intresse av att folk tror att de måste se ut som fotomodeller för att få knulla. En drastisk och naturligtvis förenklad slutsats skulle vara att gladporren försvann med reformismen och upplysningen - med den första avregleringen kom den sista fria ejakuleringen.

Jag kan inte påstå att det är en kulturgärning att ge ut teckenfilmerna på dvd för en ny publik. Men det är definitivt ett stycke unik kulturhistoria som sätter laserstrålen på sexualmoralens utveckling och som sorgesamt visar oss att vi lever i en tid som inte längre tillåter det enkla och glädjefyllda.

Åsa Linderborg
SENASTE NYTT

Visa fler