ÅSIKT

Sublima japaner dansar världen

Det japanska konstnärskollektivet dumb type består av arkitekter, ljudtekniker, videokonstnärer, musiker och dansare. De kombinerar olika multimediatekniker med scenkonst, bildkonst och installation. De gästar Dansens hus med föreställningen ”Voyage”.
Foto: Emmanuel Valette, Kazuo Fukunaga
Det japanska konstnärskollektivet dumb type består av arkitekter, ljudtekniker, videokonstnärer, musiker och dansare. De kombinerar olika multimediatekniker med scenkonst, bildkonst och installation. De gästar Dansens hus med föreställningen ”Voyage”.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

■ ■ När japanska dumb type gästar Stockholm tillhandahåller Dansens hus gratis öronproppar till publiken. Men gruppens nyaste kreation Voyage (Resan) visar att ryktet om fasansfulla ljudmattor den här gången är något överdrivet. På Dansens hus är tystnad och mörker minst lika påtagliga inslag som avancerad ljud- och ljusdesign.

På den mörka scenen växer tystnaden ur ett dovt muller och vita jordklot skulpteras fram av ett mjukt, precist ljus. Mitt på scenen rör sig en ensam dansare lugnt och kontemplativt. Med enkla rörelser tycks han mana fram ett helt universum. Då förstår man att mullret växer till ett dån som får teatern att skaka i sina grundvalar.

Det den här gruppen kan som få andra i världen är att skulptera fram berättelser genom en sublim kombination av ljud och ljus, av dansarnas kroppar och av talat språk.

■ ■ Vår längtan – och oförmåga att hitta – får ett båda roande och existentiellt uttryck i sekvensen där två dansare med pannlampor söker varandra i ett beckmörkt rum. De kliver runt varandra och över varandra med precisa rörelser, men utan att hitta varandra. De ropar till varandra på japanska medan den engelska översättningen rinner över fondväggen som en flod av vita bokstäver: Var är du? Var är jag?

■ ■ Språket har sin högst egna plats här. Ord rinner över dansarnas kroppar och skrivs direkt in på fondväggens bild av upprört hav.

Problemen kommer när bristen på gestaltning blir för påtaglig, eller själva berättelsen för platt. En uppsluppen flygplatsscen med dansanta flygvärdinnor visar visserligen att gruppen har humor, men civilisationskritiken är i tunnaste laget. Bläddrandet av destinationer och flightnummer stannar av, mörkret lägger sig och den glada piloten irrar runt i mörkret. Och det som började så lovande slutar med en svartklädd astronaut på månen som sjunger Over the Rainbow.

Men så länge resan får vara metafor för fantasi och längtan är Voyage en upplevelse man inte får missa.

Dans

Tove Ellefsen Lysander