ÅSIKT

En man att snacka allvar med

LENNART BROMANDER läser god samtidskritik

KULTUR

I den första av essäerna i den här samlingen förklarar sig Carl-Henning Wijkmark som humanist. Med det menar han en människa som i alla frågor har det absoluta människovärdet som aktiv och inte bara retorisk utgångspunkt. Dessutom bör hon avvisa kvantitativt naturvetenskapligt tänkande i de sammanhang där begreppet människovärde är giltigt. Sin humanism ger han en individualistisk inriktning och menar att den personliga bildningen och utvecklingen är viktigare för vår lycka än den sociala anpassningen. Denna hållning behåller han sedan konsekvent, och den leder till att han i sina kulturkritiska reflexioner ofta blickar bistert både åt höger och vänster.

Främlingsfientlighet, kulturell beröringsskräck och nationalistisk vi-känsla hör till det som Wijkmark avskyr allra mest, och essäerna har sannerligen dagsaktualitet. Dagens horribla svenska flyktingpolitik med dess teknokratiska förblindelser och brist på just humanistiska perspektiv finns dock inte kommenterad, eftersom de flesta essäerna är skrivna för några år sedan. I dessa yttersta tider när en ideologiskt förvirrad socialdemokratisk regering hamnat i en position till höger om Sveriges ärkebiskop är ändå en stabilt humanistisk röst som Wijkmarks viktig.

Till humanismens värdebegrepp kopplar Wijkmark också ett kulturellt. Han är på vakt mot alla förytliganden av kulturella värden, inte bara dem som bottnar i kommersialismen, han vänder sig också mot den borgerliga bildningstradition där kultur handlar om fernissa och status. Det är ju inget nytt och revolutionerande i sådan kritik, men Wijkmark formulerar och exemplifierar den briljant, särskilt i samlingens bästa essä Weimar hösten 95. Där frilägger han med bitande formuleringar vådan av förstelnade kulturuppfattningar.

Därför blir jag helt förvånad, när jag i ett senare sammanhang finner följande deklaration: ”Stor dramatik har en aura av ursprunglighet, av ’det här är första gången’, och till den auran hör den historiska miljön uttryckt i scenografi, rörelsemönster, versläsning.” En sådan konservativ syn på scenkonst har operaregissören Peter Konwitschny med brutal precision avfärdat som nekrofili, och den svär mot de kulturella värderingar Wijkmark annars pläderar för.

Jag är oense med Wijkmark även i andra frågor men också rörande enig, när han till exempel i sina appeller mot ”nuets chauvinism” påpekar att minne och historisk kunskap måste vara en integrerad del av personligheten hos en människa och inte något som kan hänvisas till en dators minne. Wijkmark är en bra samtalspartner, som ideligen får läsaren att stanna upp och argumentera för eller emot.

Essäer

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Lennart Bromander